– Jag har alltid varit positivt inställd till naturvetenskap och medicinsk forskning, berättar Maria Haking, 24 år. När jag hörde talas om att man kunde donera sin kropp till undervisning tyckte jag att det kändes självklart. Eftersom jag ändå ska dö, kan jag lika gärna se till att det kommer något positivt ur det.
Maria är en av de nära 3 000 personer som finns i något av landets tre register för helkroppsdonation. När hon dör kommer hennes kropp förhoppningsvis att användas i den anatomiska utbildningen av läkare och sjukgymnaster.
– Jag ser det som mitt sätt att bidra. Tänk om den läkare som övar på min kropp senare blir en stor forskare som gör betydande upptäckter inom medicin. Eller om det blir just denna läkare som räddar livet på mina framtida barn eller barnbarn.
Tanken på helkroppsdonation dök upp för ungefär ett och ett halvt år sedan.
– Jag läste en artikel i en dagstidning och tänkte att det var en bra grej som jag skulle vilja göra. Just då kom jag mig aldrig för att ringa, men när tanken dök upp igen för ett tag sedan gjorde jag slag i saken. Det kändes naturligt och självklart när jag väl ringde Karolinska.
På anatomiska institutionen blev de glada eftersom behovet av kroppar alltid finns.
– Men de blev också förvånade eftersom de tyckte att jag var så ung. Det är betydligt vanligare att äldre personer gör donationer, berättar hon.
Känns det obehagligt att tänka på vad som kommer att ske med din kropp när du dör?
– Nej, inte det minsta. I så fall hade jag inte gjort det, säger Maria. För mig är det inte alls problematiskt vad som sker med min kropp när jag är dör eftersom jag ändå inte kommer att märka det. Och då jag inte längre behöver den, är det lika bra att den kommer till användning på något annat vis.
Trots att Maria har en ganska pragmatisk syn på den döda kroppen känner hon ett visst obehag inför tanken på döden.
– Det är verkligen inte så att jag vill dö. I dag är jag ung och frisk, och döden känns avlägsen. Men det som skrämmer mig med döden handlar inte om vad som händer efteråt, utan om vad som händer precis innan man dör. Jag är rädd för att jag ska veta att jag är på väg att dö, jag är rädd för ångesten och smärtan inför döden, men inte för att vara död.
Hon tycker att det är ett problem att vi är dåliga på att tala om hur vi vill ha det när vi dör.
– Folk säger OM jag skulle dö, men det är befängt. Jag är hundra procent säker på ATT jag ska dö, inte OM.
Maria har uppmanat sina anhöriga att berätta för henne hur de vill ha det när de dör, och i och med donationen fick hon själv ta ställning.
– Jag fyllde i att jag ville kremeras och att jag absolut inte ville ha en religiös begravningsceremoni. I övrigt skrev jag att mina anhöriga får bestämma. På så sätt behöver de inte fundera på om de gör rätt eller fel. Dessutom kommer anatomiska instiutionen att bekosta min begravning när de väl är färdiga med kroppen, det är också ett sätt att avlasta mina anhöriga på när jag dör.
Vid donationen rekommenderas man att förankra sitt beslut väl hos familj och vänner, eftersom deras negativa reaktioner annars kan hindra donationen från att gå igenom när det väl blir aktuellt. Uppgifter om anhöriga kan man lämna till anatomiska institutionen och det har även Maria gjort.
– Jag uppgav min bror, min pojkvän och min bästa vän. Det kändes naturligt att ta personer som är i min egen ålder eftersom jag räknar med att leva längre än mina föräldrar, säger hon.
Maria är medveten om att upplevelsen av jaget är starkt bunden till den egna kroppen, det gör henne ännu mer beslutsam.
– För mig är den döda kroppen något helt annat än den kropp jag lever i just nu. Att jag, medan jag är i livet, i lugn och ro har fått bestämma vad som ska ske med kroppen när jag dör är oerhört viktigt för mig