Varje gång - och det är ofta - som trettiofyraåriga Jessika skrattar, så är det som om någon slog på en strålkastare. Riktigt tyst är hon nästan aldrig, antingen pratar hon, fort och mycket, eller så lyssnar hon, lika intensivt och då hummar eller småsjunger hon samtidigt.
- Jag vet att jag har ljud för mig. Det är min Tourettes! Men där har jag ju haft en himla tur som har en så mild variant.
För många är tonåren en jobbig tid, så var det också för Jessika. Hon hade humörsvängningar, slutade äta under en period, festade vilt i flera år och hoppade av gymnasiet två gånger. Men när andra började få ordning på sitt liv, så fortsatte kaoset kring Jessika.
För sex år sedan kollapsade hon och blev sjukskriven för utbrändhet. Då hade hon under flera år hoppat mellan olika jobb och skolor och pendlat mellan att vara högpresterande och att missköta sig. Under perioder isolerade hon sig, svarade inte i telefon och gjorde inte upp planer.
- Jag vände på dygnet och kunde ligga i dagar under en filt i soffan, bara ansiktet stack fram. Och så åt jag, oavsett om jag var glad, ledsen eller arg. En gång hade jag gått upp 40 kilo på bara några månader, men jag begrep inte hur, för jag var inte medveten om att jag åt.
Däremellan höll hon liv i sina intensiva vänskapsrelationer.
- Jag älskade att hjälpa andra med deras problem, jag var allas psykolog. Men mina egna känslor och tankar kunde jag inte sätta ord på.
Jessika levde alltid i fasta förhållanden, hon var bara tolv när hon fick sin första pojkvän och blev sambo när hon var arton. Men hennes relationer blev allt mer kaotiska. Småsaker, som att en pojkvän inte ringde exakt när han hade lovat, eskalerade till stora uppgörelser där Jessika kastade saker omkring sig. Och hon kunde aldrig erkänna att hon hade fel.
- Att ha fel betydde för mig att man var fel! Jag kunde bråka i timmar och jag gav mig inte förrän den andra personen lade sig platt och sa "Du har rätt! Jag hade fel!" Då först släppte ångesten och jag kunde slappna av och börja tänka igen. Jag sökte hela tiden andras bekräftelse av mina känslor, utan den trodde jag att jag skulle dö.
Sjukskrivningen efter kollapsen ledde till mötet med en läkare - "min underbara husläkare" som Jessika kallar honom. Han skrev en remiss till Psykiatrimottagningen i Tumba med frågeställningen personlighetsstörning.
Där fick Jessika genomgå ett så kallat SCID-II test - en intervju som screenar för alla slags personlighetsstörningar. Det visade sig att hon uppfyllde sju av de nio kriterier som finns för borderline. Fem räcker för att man ska få diagnosen.
- För mig var diagnosen en möjlighet. Jag tänkte: "Jaha! Det finns en anledning. Jag är inte bara dum i huvudet."
Hon sökte själv på nätet och hittade en hemsida där en ung kvinna med borderline skrev om sitt liv. Det blev en aha-upplevelse för Jessica.
- Det var som att läsa historien om mig själv. Någon hade satt ord på det jag kände, precis det jag inte hade kunnat göra själv.
Genom sajten borderline.nu fick Jessika reda på att Psykiatri sydväst skulle starta ett team med en helt ny behandlingsmetod, mbt - mentaliseringsbaserad terapi. Hon ringde direkt och fick komma för en bedömning.
- Jag har aldrig blivit så grundligt utredd - de gick igenom allt från skoskav till schizofreni.
MBT-teamet kom fram till att Jessika hade en bipolär sjukdom i botten och en mild form av Tourettes syndrom. Hon fick rätt medicinering och besked om att hon fick börja behandlingen.
Så fort beskedet kom kollapsade Jessika och åkte in tolv dagar på sluten avdelning för första gången i sitt liv.
- För mig var det helt underbart. Det var totalt fritt från alla stimuli och det fanns människor där hela tiden. Den tryggheten gjorde att jag kunde släppa på mitt kontrollbehov.
Nu har hon gått i behandling hos mbt-teamet i tre tuffa år. Hon beskriver det som en blandning mellan tydlig struktur och flexibilitet.
- Jag hade till exempel enorma motstånd mot att gå till gruppterapin. Och det hände ofta att jag inte dök upp. Men jag slapp aldrig undan. Om jag hade skolkat från gruppen då var det det vi pratade om på individualterapin. Göran, min terapeut, hade ett finger i sidan på mig hela tiden.
Mbt vilar på psykoanalytisk grund men har samtidigt tydliga mål som går att utvärdera. Det gjorde att Jessika kände sig trygg.
- Det absolut svåraste för mig var att känna tillit. Att lita på att den här människan inte försvinner efter fem gånger när man har börjat lägga saker på bordet. När jag väl kände tilliten till Göran, och det var första gången i mitt liv jag kände tillit, så föll mina försvar ganska snabbt. I början gjorde jag som vanligt och ifrågasatte om det här verkligen var rätt för mig, men när tilliten kom så började jag också lita på mig själv. Jag hade valt det här och det var rätt för mig.
Sakta men säkert, genom att våga stanna kvar i och undersöka sina känslor, har hon lärt känna sig själv.
När hon för en tid sedan gjorde om testet för borderline kunde man plocka bort diagnosen helt och hållet. Men hon fortsätter sitt engagemang i sajten borderline.nu som arbetar för att sprida kunskap om borderline och fungerar stödjande för medlemmar runt om i landet. Jessika har avslutat sin behandling, men känner sig inte orolig för hur hon ska klara sig utan terapin.
- Jag har lärt mig att inte ta på mig så mycket så att jag går under och jag väljer vilka människor jag umgås med. Visserligen har jag kvar delar av min ätproblematik och jag isolerar mig fortfarande ibland fast jag inte behöver. Men skillnaden är att jag hanterar det annorlunda. I stället för att sticka huvudet i sanden, så stannar jag upp och tar reda på vad det egentligen handlar om. Är jag verkligen hungrig, eller känner jag mig ensam? Då kanske jag ska ringa någon i stället.
- Och jag skyddar mig själv, tar min medicin och aktar mig för att vända på dygnet. Jag har varit en fjäril i hela mitt liv, alltid på besök här och där. Nu har jag landat.