”Han kommer att ha ihjäl mig”, tänkte Anders när han kastades upp mot väggen inne i sovrummet. Per tryckte sin högra hand hårt mot hans hals och den vänstra hårt mot hans bröstkorg och höll honom i ett fast grepp upptryckt mot väggen.
Pers ögon var svarta av ilska. Han höjde rösten och spottade fram orden. ”Nu ska jag prata med dig!” ”Ingen jävlas med mig!” ”Jag tar till våld om jag vill!”
Anders blev jätterädd och orolig. Han fick ett hårt slag mot bröstkorgen och Pers grepp runt hans hals hårdnade, han fick svårt att andas. Per hotade med att han tidigare var dömd för misshandel.
Till slut, när vännerna som var på fest hemma hos Anders och Per ropade att de skulle gå, släppte Per sitt grepp. Anders sjönk ihop på golvet livrädd, helt utlämnad och tänkte ”han har total kontroll över mig”.
Detta var första gången Per var våldsam, men inte den sista.
– Det var helt overkligt. Det kändes som att allt gick i slow motion. ”Det här händer inte mig, inte av honom. Det här finns inte” minns jag att jag tänkte, säger Anders.
Misshandeln hände för cirka två år sedan när Anders och Per bara hade varit ihop i några månader. Per hade nyligen flyttat in hos Anders. De jobbade på samma arbetsplats och umgicks dygnet runt.
Kring jul ordnade de en fest hemma och under kvällen drack Per nästan en hel rödvinsbox själv. Anders drack två glas vin och en öl. Per blev jättefull och anklagade Anders för något som hänt på jobbet.
Senare framåt natten, när festen pågick som bäst, fortsatte de diskussionen och blev osams. Per kastade ett vinglas mot Anders, missade och vin skvätte ut över tapeten. Han knuffade in honom i sovrummet och det var där misshandeln skedde.
– Jag kände mig helt utlämnad, kränkt och sviken. På ett sätt var jag besvärad, det var förnedrande att mina vänner hade hört och sett hur jag blev behandlad. Samtidigt kände jag mig ännu mer rädd, utsatt och ensam när alla gick. Jag tyckte att jag blev utsatt för ett dubbelt svek.
Två år senare har Anders fortfarande väldigt svårt att lita på folk, och menar att det är en lång process att kunna känna tillit till någon igen, både i vänskap och i kärlek. Vissa vänner har han sagt upp bekantskapen med. Bland annat en tjej som hade lovat att vittna men som i stället skvallrade för Per om att Anders tänkte anmäla honom.
– Henne har jag haft jättesvårt att se på när vi möts på stan. Jag får en obehagskänsla och tänker att ”den där tjejen gjorde mig ont”. Jag funderar mycket över varför hon gjorde så.
Anders har haft stort stöd av andra vänner som direkt sa att han måste kasta ut Per, och de ställde upp som vittnen. Även hans pappa, och inte minst hans nya pojkvän, har betytt mycket för hans väg tillbaka.
Anders mådde psykiskt dåligt i flera månader efter misshandeln, han var stressad, nervös och rädd för vad Per kunde göra härnäst. Han kände sig otrygg i lägenheten och satte in extra lås eftersom Per fortfarande hade egen nyckel. Uppbrottet i mars 2008 var bådas beslut, och även om Anders känslor för Per fanns kvar insåg han också problemen.
Anders blev misshandlad vid flera tillfällen. En gång fick han ett ölglas kastat på sig. Per var arg för att maten var för varm.
Tankarna om att anmäla fanns hela tiden, men fördomarna mot polisen hindrade honom.
– Jag var rädd för att inte bli trodd, och för att en manlig polis skulle kalla mig fjolla och mena att ”lite stryk får man väl tåla”. Jag var rädd för fördomar mot homosexuella, att fokus skulle hamna på min sexuella läggning i stället för på misshandeln, och att anmälan skulle glömmas bort eller inte tas på allvar.
När Anders till slut anmälde Per i april förra året ställde den kvinnliga polisen intima frågor om Pers och Anders sexliv, trots att Anders inte utsatts för sexuellt våld.
Rättegången beskriver han som ”skitjobbig”.
– Jag har aldrig svettats så mycket. Jag skakade i hela kroppen och var så rädd för Per att jag bad att få sitta i ett annat rum. Efter fyrtio minuters väntan sa de att det skulle gå att ordna.
– Jobbigt var också att försvarsadvokaten ifrågasatte hur Per som är kortare och smalare än jag hade kunnat slå mig som är längre och större.
I april i år dömdes Per av tingsrätten för misshandel, men överklagade till hovrätten. Förhandlingsdatum är ännu inte fastställt. Anders lider mycket av väntan och vill bara ha det överstökat för att kunna gå vidare. Han vill ändå råda andra att alltid anmäla, att inte tolerera att utsättas för våld av sin partner.
– En lärdom för mig blev att faktiskt lyssna till mitt hjärta. Jag fick varningssignalerna långt tidigare, men ändå fastnade jag i hans smicker och i mitt tvivel på mig själv.
Trots allt svek går det att återhämta sig igen, menar Anders. För att få bort minnena av Per målade han om hemma. Han ville känna att det var hans lägenhet och att Per inte hade någon makt över honom längre. Han slängde alla lakan som Per hade sovit i och valde att göra sådant som han länge blivit ombedd att inte göra.
– Per tyckte det var löjligt att jag spelade piano, men nu gjorde jag det igen. Jag började återta makten över mitt liv.
Vändpunkten kom när Anders träffade en ny kille som gav honom hopp.
– Det var min väg till att bli hel igen. Någon sa till mig att jag duger, att jag är fantastisk och att det går att älska mig. Han fick mig att tro på livet igen.
Anders och Per heter egentligen något annat.