Vid tretiden på eftermiddagen stänger Britta Järliden av datorn och lämnar arkitektkontoret på Kungsholmen i Stockholm där hon arbetar. Hon tar cykeln över Västerbron och Liljeholmsbron och passerar Årsta partihallar längs vindlande cykelvägar. Efter en halvtimme är hon framme vid förskolan som ligger några hundra meter från femtiotalsvillan bakom Örby slott där hon bor med sin man Matths och barnen Edit och Inga.
Flickorna springer in i hennes famn med glada ögon, och just då känns det bara enkelt och roligt att vara mamma. Men Britta Järliden upplever också föräldraskapet som ett stort och förpliktande engagemang.
– Jag funderar och undrar om jag och Matths lyckas ge flickorna den där känslomässigt trygga basen de behöver för att kunna utvecklas väl och må bra i framtiden. Jag skräms av statistiken som visar hur många ungdomar som har psykiska problem, och det känns som vårt ansvar att se till att Edit och Inga får en god självkänsla och slipper må dåligt. Det hänger på oss, det känner jag starkt.
För Britta Järliden är det självklart att respektera barnen som kännande, självständiga individer med egna rättigheter.
– De har till exempel rätt att bli älskade som de unika personer de är, hur de än beter sig. Och alla känslor är okej, även de svåra.
Men hon känner sig ibland osäker på hur hon ska göra.
– Jag känner mig misslyckad när jag tappar tålamodet och blir lite för arg. Jag vet att mitt beteende är viktigt för att Edit och Inga ska få den där känslomässiga tryggheten som är så viktig under de tre fyra första åren. Men vilket beteende är det riktiga, ska jag göra si eller så?
Gårdagens uppfostringsmetoder fungerar inte i dagens samhälle, anser hon.
– Nej, jag gillar inte den auktoritära stilen. Jag tror inte att den ger barn självkänsla.
Det är en nästan gudomlig makt över barnens framtid som dagens föräldrar anses besitta – det är inte alls konstigt att många känner ångest inför de krav som ställs, anser Lars Dencik, professor i socialpsykologi och forskningsledare vid Center för barndoms- och familjelivsforskning vid Roskilde universitet.
– Det var på ett vis enklare att vara förälder i början av 1900-talet när de flesta trodde på Gud och ödet. Det blev som det blev med barnen, allt efter Herrens vilja och naturens gång.
Föräldrarna hade förstås en rad plikter, men de oroade sig inte så mycket över om de gjorde rätt eller fel – de ansågs inte kunna påverka avkommans framtid mer än marginellt.
Dåtidens samhälle var mer auktoritärt, och det förändrades långsammare; om barnen bara uppförde sig ordentligt och lydde föräldrarna och överheten skulle det nog gå dem väl, ansåg man. Men denna förtröstan blev gradvis allt mindre hållbar under det moderna samhällets framväxt.
– Gammelmormor var fullständigt säker på hur barnen skulle hanteras, men i ljuset av dagens kunskap hade hon fel i det mesta, säger Lars Dencik. Dagens föräldrar känner sig mycket mer osäkra. De ställer mycket högre krav på sig själva och famlar efter kunskap och goda råd genom att läsa böcker och gå på föräldrakurser – men de är också kunnigare och mer engagerade, och de är observanta på sina barns behov.
Föräldraskapets förutsättningar har förändrats radikalt under de senaste fyrtio åren, påpekar Lars Dencik. Jämställdheten har blivit ett självklart ideal som leder till ständiga familjeförhandlingar om roller och arbetsuppgifter. Barnen anses numera ha egna rättigheter; de ska inte längre tiga när de vuxna talar. Föräldrarna är mycket mer engagerade och barnorienterade, och de känner i ryggmärgen att morgondagens vuxna kommer att leva i ett turbosamhälle som bara till en bråkdel liknar dagens.
När Lars Dencik inom ramen för sin familjeforskning nyligen intervjuade danska föräldrar om vilka egenskaper de önskade se hos sina barn var det inte lydnad och gott uppförande som kom högst på önskelistan.
– Nej, de allra flesta ville att barnen skulle bli självständiga, initiativrika och fria i förhållande till auktoriteter. Det är sådan man ska vara för att klara sig i vår föränderliga värld. Men hur ska man som förälder bete sig för att sönerna och döttrarna ska utveckla dessa egenskaper? Och hur vägleder man sitt barn när ens egna erfarenheter inte är relevanta för ett liv i morgondagens samhälle? Det är detta den stora osäkerheten handlar om, säger Lars Dencik.
Om ett barn trots föräldrarnas ansträngningar inte utvecklas på rätt sätt, om tonåringen visar sig sakna den nödvändiga självtilliten och förefaller asocial eller rent av går ner sig i missbruk och kriminalitet – då är det föräldrarna som står där med ansvaret och skammen, allt enligt dagens allmänna tolkning av barn- och utvecklingspsykologin.
– Den har varit enormt betydelsefull för nutidens mer respektfulla och humanistiska syn på barnen. Men den har i vissa avseenden lagt en oerhört tung börda på föräldrarna – särskilt mammorna blir ofta och orättmätigt skuldbelagda, säger Lars Dencik.
Britta Järliden har läst böcker om barnuppfostran och bland annat tagit intryck av den danske författaren och familjeterapeuten Jesper Juuls idéer om det kompetenta barnet.
– Han anser att man verkligen ska lyssna på sitt barn och behandla det så som man själv vill bli behandlad. Det förhållningssättet gillar jag. Jag vill vara en auktoritet för Edit och Inga – utan att vara auktoritär.
Hon ogillar de föräldrakurser där man får lära sig att korrigera barnens beteende genom att systematiskt belöna dem när de gör rätt och lika systematiskt ignorera dem när de gör fel.
– Kärleken till barnen får inte vara villkorad, säger Britta Järliden. De har rätt att bli sedda och uppskattade och behandlade med förståelse även när de inte presterar och är lydiga.
Hon tror att barn som belönas med närhet och presenter när de lyder och ignoreras, eller isoleras på sitt rum genom så kallad Time out, när de inte lyder får dålig självkänsla i längden.
– De kommer att söka bekräftelse i livet genom att prestera och vara överdrivet ”duktiga”, ständigt kommer de att undra om de duger som de är. Och om de har vant sig vid att göra rätt för att få en belöning eller slippa ett straff – hur ska de då kunna utveckla ett eget tänkande och skaffa sig en egen moralisk trygghet?
Familjeforskaren Lars Dencik är också kritisk till dessa kurser:
– Det finns alltid charlataner som exploaterar människors osäkerhet och kommer med enkla patentlösningar. Jag tror inte alls på de där mekaniska metoderna. Det gäller i stället att satsa på gemenskap och varma relationer inom familjen, delade upplevelser som ger gemensamma referensramar och skapar en socioemotionell förankringspunkt för barnen. Och det är både svårare och roligare.
När fyraåriga Edit skriker och bråkar går Britta Järliden ner på knä och försöker få ögonkontakt med henne.
– Jag börjar med att bekräfta hennes känsla, och jag försöker vara noga med att inte fördöma den – det är okej att vara arg. Sedan säger jag vad som gäller två tre gånger. Jag kan möjligen ta en paus från bråket genom att säga: ”Nu behöver jag tänka. Jag går ut i köket en stund, är det okej?” Men jag ignorerar henne inte, och jag vill inte överge henne om hon är ledsen och upprörd och inte vill bli lämnad.