När Frida var fem år gammal började hennes föräldrar kommunicera via advokater. Minnena av de lyckliga åren låg förträngda längst ner i deras medvetande, förvridna av vreden och överlagrade av besvikelsen och bitterheten. Glömda var förhoppningarna på den styvfamilj de hade bildat, förkastad var glädjen de hade delat vid uppsluppna fester i den stora villan, underkänd var känslan av samhörighet från stunderna i trädgården när deras dotter Frida lekte med sina dockor under äppelträden.
Efter flera år av juridiska strider slog hovrätten fast vad som skulle gälla.
Mamma Karin fick vårdnaden och därmed makten över dotterns liv; det var hos mamma Frida skulle bo. Pappa Gustav fick umgås med Frida vartannat veckoslut, varje nyårshelg, vartannat sportlov, vartannat påsklov samt fyra veckor om sommaren.
Nu är Frida vuxen. Hon studerar på universitet, bor i en egen lägenhet, har pojkvän och goda vänner. Men på senare år har hon funderat mycket på sina föräldrar.
- Jag vet fortfarande inte riktigt varför de skildes. Mammas förklaring handlar om lögner, otrohet och svek i en diffus blandning... Jag har aldrig pratat med pappa om det här. Jag vågar inte. Jag är väl rädd för att vi ska bli ovänner och att han ska strunta i mig och såra mig precis så som han gjorde med mamma. Fast jag kanske är orättvis mot honom. Jag har ju bara fått höra mammas version.
Frida har vaga minnen från tiden när föräldrarna stred om henne i tingsrätten och hovrätten. Men hon minns tydligt att hon hade en stark känsla av att något stort och farligt kunde hända.
- Jag hoppades hårt att mamma skulle vinna. Jag trodde att om pappa vann så skulle jag aldrig mer få träffa henne. Hon sade att pappa ljög om henne i domstolen. Jag har senare förstått att han försökte få henne att framstå som en olämplig mamma. Hon tyckte att det han gjorde var oförlåtligt. Fast hon gjorde säkert likadant själv. Vårdnadstvister är så smutsiga. De gör föräldrar till fiender för livet.
Karin medgav i rätten att Gustav var en bra pappa för Frida". Ändå vägrade hon sedan att släppa i väg Frida så att hon fick träffa honom enligt det av hovrätten fastslagna schemat. Det hjälpte inte att länsrätten flera gånger dömde henne att vid vite överlämna flickan; under två år förhindrade hon Fridas och Gustavs umgänge.
Till sist, inför en nyårshelg, beordrade länsrätten polishämtning. Då var Frida åtta år gammal. Nu är hon fjorton år äldre, men hon minns tydligt kvällen då två civilklädda polisassistenter knackade på dörren.
- Usch, det känns svårt och farligt att prata om det där... De tog tag i mig och förde mig till pappas bil. Jag kände att det som hände var väldigt allvarligt tänk att polisen brydde sig om mig! Mamma och pappa var jättearga och skrek åt varandra, men jag bara följde med. Jag kände inte att jag hade någon egen vilja. Jag anpassade mig, som vanligt.
Polishämtningen blev kulmen på föräldrarnas konflikt. Under det följande året stabiliserades läget. Frida började träffa sin pappa varannan helg.
- Men det var full panik varje gång pappa skulle hämta mig. Mamma grät och grät. Hon var nog väldigt deprimerad under de där åren, och varannan vecka revs såren upp på nytt. Flera gånger fick hon mig att ringa till pappa och ljuga och säga att jag var sjuk. Någonstans långt in i kroppen måste jag ha varit väldigt
ledsen. Men ändå var det alltid jag som skulle skydda och trösta mamma. Hon hade ju kämpat mot pappa för min skull. Och hon hade ont om pengar, för domstolen hade ju bestämt att hon skulle betala böter och det var också mitt fel. Så såg jag det. Jag kände starkt att jag skulle ta hennes parti och att jag inte fick visa mina egna känslor. Det hade ju blivit ännu en börda för henne...
Frida drar sig än för att visa sig ledsen inför sin mamma.
Jag har fått massor av kärlek, trygghet och uppmuntran av henne, och jag vet att hon skulle göra allt för mig. Men hennes behov är ändå liksom viktigare än mina.
Den känslomässiga härdsmältan mellan föräldrarna utvecklade en hetta som var så intensiv att Frida kände av den under hela sin uppväxt.
- Hela min barndom präglades av att mamma blev så uppriven när jag skulle träffa pappa. Hon kallade honom svin och svikare och allt annat hemskt som du kan tänka dig... Pappa var mycket bättre på att hålla god min och låta mig slippa höra all skit, han var nästan alltid glad. Men jag märkte ju ändå att han under ytan var fruktansvärt arg och bitter.
Helgerna hos pappa Gustav var okomplicerade men ytliga, berättar Frida.
- Han var snäll och hade ofta vänner eller släktingar på besök. Vi var ständigt sysselsatta. Gick på bio eller åkte skridskor, for i väg till djurparken eller till tivolit. Jag fick allt jag pekade på. Det var roligt, så klart. Men jag satte inte värde på det jag fick. Och jag kände alltid kravet att vara trevlig. Jag längtade hem till mamma, för där kände jag mig trygg. Och så visste jag ju hela tiden att hon var ledsen när jag var hos pappa.
Frida har nu i efterhand upptäckt att hon är besviken på sin mamma.
- Hennes bråk med pappa förstörde mina pappahelger. Hon kunde ha släppt i väg mig utan skrik och gråt. Tänk om hon bara hade sagt så här: Ha det så bra hos pappa nu, så ses vi sedan. Men så sade hon aldrig.
Frida är arg på sin pappa också. Han kunde ha ansträngt sig mer för att nå henne och förstå henne.
- Jag minns att jag saknade honom när våra sommarveckor var slut. Men jag vande mig. Åren gick, och vi träffades mindre och mindre. I högstadiet tyckte jag att jag bara hade en förälder, och så känns det än. Mamma umgås jag med varje vecka, men pappa träffar jag högst ett par gånger om året.
Hon kan inte minnas att hon någonsin har hört föräldrarna säga ett enda snällt ord till varandra.
- Jag visste i alla år att det var förbjudet att prata om mamma hos pappa. Och jag vågade aldrig berätta för mamma att jag hade haft det roligt hos pappa det hade blivit katastrof! Jag var alltid rädd att försäga mig och göra dem arga eller ledsna. Så jag höll tyst om mina känslor. Jag var snäll och duktig, tog hand om mig själv och ställde aldrig till med problem. Sådan är jag fortfarande.
Gustav och Karin träffas aldrig numera, och det är skönt, tycker Frida.
- Jag vill inte för något i världen att de någonsin ses igen. De har ju utsatt varandra och mig för ett enda utdraget lidande. Men jag förstod inte förrän i artonårsåldern vilken börda jag hade burit. Då flyttade jag hemifrån och träffade min underbara pojkvän. Det var något som lossnade i mig när vi började prata. Jag berättade och grät, berättade och grät...
För några veckor sedan drömde Frida att hon gjorde det förbjudna: hon skrek åt sina oresonliga föräldrar och anklagade dem öppet för att ha skadat henne med sina bråk.
- Drömmen var både fruktansvärd och fantastisk. Något sådant har jag ju aldrig vågat göra i verkligheten, men det var jätteskönt! Jag ska ta tag i det här nu. Jag ska läsa domarna från vårdnadstvisten, och kanske ska jag gå i terapi. Jag tror att jag behöver det.