– Sveket går inte att trolla bort, även om jag skulle vilja det. Jag känner så stark kärlek till Per, jag har verkligen velat leva med honom. Ändå är det som om jag inte kunnat älska honom oreserverat efter hans otrohet. Jag litar på honom, men släpper inte riktigt, riktigt in honom i hjärtat, säger Annika.
När Annika, i dag 50 år, träffade Per hade hon just hunnit hämta sig efter en destruktiv relation där hon känt sig både lurad och sviken. Som 17-åring hade hon träffat en lite äldre man, snygg och charmig, som uppvaktade henne.
– Jag var så naiv, uppvuxen i trygg, borgerlig miljö. Jag trodde på sanning, ärlighet, moral och etik. Det fanns inte i min föreställningsvärld att någon som man stod nära kunde luras och bedra. Men det kunde han, jag blev grundlurad.
Efter hand kom olika sanningar fram, berättar Annika. Mannen var i själva verket gift och hade barn, han hade inte det fina jobb han skrutit med, eller det fina hus där han och Annika skulle bo och bilda familj, som han lovat.
– Han hade bortförklaringar till allt, och jag trodde honom. För mig var det han och jag mot hela världen, och han blev bara missförstådd av alla, trodde jag. Jag tyckte synd om honom och försörjde honom, jobbade extra medan jag pluggade.
Mannen blev alltmer elak, kontrollerande och svartsjuk gentemot Annika, samtidigt började hon genomskåda lögnerna mer och mer. Efter mycken vånda lyckades hon göra slut.
– Senda hade jag väldigt svårt att våga lita på män igen, säger Annika. Jag träffade killar men jag kände mig skadad av det som hänt, misstänksam. Det hade precis börjat lägga sig, när jag träffade Per efter ungefär två år.
Per och Annika är jämnåriga och träffades genom bekanta. De blev genast ”helt förälskade” båda två, beskriver Annika.
– Jag var inte lika oerfaren och naiv längre. Och Per var så helt annorlunda än den tidigare mannen, han var jordnära, genomärlig. Trygg i sig själv, tyckte jag, och jag kände mig själv trygg med honom. Jag berättade för Per om hur sviken jag känt mig tidigare, ibland grät jag, och han lyssnade och tröstade.
Men efter ett knappt år började Per förändras. Där fanns en kyla, han drog sig undan på något sätt, subtilt men märkbart.
– Det kändes som en fara som hotade. Jag frågade flera gånger om det var något, men han förnekade det.
Annikas onda aningar fortsatte, och en dag konfronterade hon Per, ”jag vet att du träffar någon annan”.
– Då erkände han direkt, han hade ett förhållande med en arbetskamrat. Det var som om allt rycktes undan för mig, smärtan var enorm, jag har aldrig upplevt en liknande. Också han, som jag verkligen känt att jag litade på, hade svikit mig. Jag åkte hem till en kompis, grät, skrek och drack whisky i flera dygn. Jag hade sådan otrolig ångest, kunde varken äta eller sova.
Per bad om förlåtelse ”tusen gånger” och vädjade till Annika, det var henne han ville ha. Han förklarade att han inte kunnat motstå kollegan på grund av att han själv var så oerfaren, han hade i princip inte haft något förhållande före Annika.
– Jag visste att det var sant, jag kunde förstå och även förlåta. Han var åtminstone ärlig med sina känslor. Men det blev ändå en orolig tid efteråt. Jag träffade en annan kille ett tag – inte för att hämnas, men det hade aldrig hänt om inte Per svikit mig. Även Per hade tillfälliga förhållanden under den tiden. Men vi älskade ändå varandra, och bestämde oss för att satsa på förhållandet och skaffa barn.
Det tog nog sju åtta år innan Annika kände att hon kunde lita helt på Per igen. Så lång tid behövdes helt enkelt, det handlar om känsla och inte om förnuft, säger Annika.
– Per är en god, lojal man, och jag vet att det han gjorde var förståeligt. Per är inte en person som söker spänning, han har själv lidit så mycket av att ha sårat mig, han har haft dåligt samvete. Och ändå – sveket ligger kvar där, emellan oss. Jag kan inte säga att det har förstört vårt förhållande, men det har påverkat det för alltid.
Erik, 48 år, var sambo med en kvinna i åtta år. Kärleken var stark men relationen var komplicerad, berättar Erik. Han var länge osäker på om han verkligen ville leva i ett förhållande. Han hade svårt att vara trogen, men såg det inte som så allvarligt, när han diskuterade med vänner brukade han säga att han var ”trogen mot sig själv”, säger han.
– Men till sist bestämde vi oss för att vi verkligen skulle vara ihop, och att det skulle vara slut på allt annat. Jag var helt inställd på att det skulle bli så, jag ville ställa upp på hennes villkor eftersom jag verkligen älskade henne. Jag var äntligen säker. Och då, då träffade hon plötsligt en annan man. Jag märkte direkt att det förhållandet var allvar för henne, säger Erik, hon hade bestämt sig.
– Mina känslor var otroligt dubbla. Jag kände mig så sviken av henne – nu hade vi ju gått igenom allt det här tillsammans och bestämt oss för varandra. Samtidigt hade ju jag själv svikit henne så många gånger tidigare.
Erik försökte ta det lugnt, acceptera, men känslorna levde sitt eget liv, säger han.
– Jag minns hur jag satt på jobbet och kände hur det började koka i kroppen. Jag var helt förstörd och besatt, hur mycket jag än försökte tänka på vad jag själv gjort mot henne. Hur kunde hon göra så här mot mig? Jag blev också så förbannad på den där killen, som jag inte ens kände, ”jag ska slå den där skitstöveln”. Det tog ett år att komma ur det tillståndet. I mitt nya förhållande har jag aldrig varit otrogen, numera vet jag hur det känns att bli sviken.
Lotta, 27 år, berättar i sin blogg på nätet hur hon blivit sviken många gånger i kärleksrelationer. Hon beskriver hur hon hamnade i ett destruktivt mönster där hon suktade efter bekräftelse och använde sex för att få kärlek i utbyte.
– Det suger att bli lurad och sviken. Det är som att bli underkänd, att inte duga, säger Lotta.
Lotta menar att hon kan ha hamnat i en ond cirkel, där hon i förtvivlan och besvikelse efter ännu ett svek har kastat sig in i en ny relation.
Det tyngsta sveket skedde för ungefär ett år sedan. Hennes dåvarande sambo sa att han längtade så efter att bilda familj med Lotta. En vecka efter graviditetsbeskedet lämnade han henne.
– När vi gick och lade oss på kvällen sa han att han älskade mig. Nästa morgon kände han att han inte ville leva med mig. Jag hade aldrig, aldrig trott att han skulle svika på det sättet.
Nu lever Lotta med sitt barn, och kämpar för att komma vidare.
– Den bästa hjälpen är att skriva, både dagbok och i bloggen, och att byta erfarenheter med andra. Det viktigaste för mig nu är jag slutat skuldbelägga mig själv för att jag blivit sviken. Jag känner mig inte värdelös längre.
(Läs Lottas blogg på http//:relationsgrubbel.bloggspace.se)
Personerna i artikeln heter egentligen något annat.