Alexandra Pascalidou, journalist, mamma till ett barn:
”Från att i flera timmar ha tagit värkarna som en tapper krigare i yogaställningar började jag plötsligt dö i ultrarapid. Varje gång värken kom var det som att jag blev påkörd av ett tåg. Höjden av oförskämdhet serverades till lunch när jag redan genomlidit åtta timmars värkarbete. Då glider Johan in med sin matbricka: pannbiff och potatis och pärondricka. Han frågar om jag vill ha min strömmingslåda som jag beställde innan helvetet bröt loss och sen börjar han äta. Raskt utvisade jag både Johan och mamma. In kom en underläkare med ryggbedövning. Med all respekt för läkarkåren men killen såg ut som en vilsen praktikant. Min första fråga till honom var: Har du gjort det här förr? Förmodligen var det fel öppningsreplik för killen satte sprutan fel. Nästa gång han satte sprutan lyckades han bara bedöva höger rygghalva vilket innebar att jag nu blott blev påkörd av ett tåg på vänster sida. Mellan mina klagovisor påminde jag mig själv om att min farmor födde barn ensam på en åker.”