Leo fick diagnosen Aspergers syndrom med tvångssyndrom för ett år sedan. Han var då 14 år och hade haft stora svårigheter under sin uppväxt utan att någon hade förstått.
– Det var väldigt sent med tanke på att jag hade haft de här problemen så länge, säger han när vi besöker honom i villan i Bromma. Här bor han med sin pappa varannan vecka. Diagnosen blev en enorm lättnad för Leo och hans familj.
– Den hjälpte mig att bättre förstå varför jag är som jag är. Jag behövde inte längre vara så hård mot mig själv, säger Leo.
Leos pappa skriver att den ”öppnade en palett av resurser som plötsligt ställdes till deras förfogande”. De kunde inleda fokuserade behandlingsmetoder för att minska Leos tvångstankar.
När Leo berättar hur han hade det är det svårt att förstå att ingen upptäckte vilka problem han hade.
– Jag hade så mycket problem att jag inte vet var jag ska börja, säger han. Bara att gå till skolan tog så otroligt lång tid på grund av tvångstankarna. Jag såg mönster överallt i marken och fick bara gå som de ”tillät” mig. Det är som om de sätter sig fast i kroppen. Jag hade inget annat val än att vända mig åt ett visst håll och ge med mig.
Det är som om man måste stå och gå på ett visst sätt, förklarar han. För bara några år sedan hade han inte en aning om varför det var så. Leo trodde att det var likadant för alla. Ibland tänkte han att han var ”dum i huvudet”. Han hade också svårt att lyssna och koncentrera sig. I sociala situationer fick han anstränga sig hårt för att försöka förstå andra och interagera.
– När jag väl lyckades och folk tyckte att jag verkade normal, så tog det så otroligt mycket på mina krafter.
När vi sitter vid bordet hemma hos Leo märker vi knappt av att han har några problem med social kommunikation. Han ger ett vänligt, verbalt och intelligent intryck.
– Det beror på att jag verkligen skärper mig nu. Jag har lärt mig att ta på mig en social mask. Men det är oerhört arbetsamt att sitta så här och prata, säger han.
En annan del i hans ”mönstertvång” gjorde att han kände sig tvungen att rätta till saker som stod snett på bordet.
– Jag fixerar mig vid en punkt. Från den punkten ser jag mönstret växa fram. Om jag ska städa mitt rum blir ofta halva rummet så fint ordnat och städat att det ser ut som ett hotellrum där man skulle kunna ta emot kungen. Den andra halvan är som en djungel.
Blir du störd nu, när det är så oordnat på bordet?
– Ja, om jag koncentrerar mig på det. Men inte nu när jag pratar med dig. Men skulle jag sitta här ensam hade jag hittat något att rätta till, förklarar han och visar genom att rätta till fatet och skärbrädan som står vid hans ände av bordet.
Dina föräldrar, märkte de ingenting?
– Nej, om de märkte något så tänkte de inte på just asperger och tvångssyndrom. Det kan man ju förstå. De tänkte väl typ att jag hade det väldigt kaotiskt i skolan. Alla har ju olika problem.
Leo har alltid haft problem i skolan. Ändå var det inte förrän han gick i femman som han en dag plötsligt tyckte allt blivit så jobbigt att han sa: ”Nu tror jag att jag skulle behöva prata med en psykolog eller vad det heter.” Det resulterade i att han fick prata med en kurator på Barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, där han bor. Det gjordes utredningar men ändå tog det två år innan de upptäckte att han hade asperger med tvångssyndrom.
Varför tog det så lång tid?
– För att jag hade på mig ett skal varje gång jag träffade psykologerna. Jag ville inte ha deras uppmärksamhet. Om du är öppen med dina problem, kanske klagar mycket och överdriver, så får du mer hjälp. Jag tyckte att mina första psykologer var riktigt dåliga.
Hur reagerade du när du hade fått diagnosen?
– Det första jag kände var fan också, man hade ju ingen lust att vara handikappad liksom. Men ju mer jag lärde mig om asperger, desto mer förstod jag att det inte är hela världen, att det är ganska vanligt.
Leo remitterades till Bup Signal vid Odenplan i Stockholm som är specialiserat på autismspektrumstörning och tvångsproblematik. Där inledde han en intensiv behandling som gick ut på att upptäcka när tvånget kommer och att lära sig att stå emot.
– Det kan vara riktigt jobbigt, förklarar han. Om jag ser ett mönster handlar det om att jag ska trotsa det och gå emot det, att försöka fokusera på något annat.
Till exempel blir Leo störd om han är ute och går på gatan och en bil kommer för nära. Då får han känslan av att de som sitter i bilen bedömer och granskar honom, ”ser hela mig” som han uttrycker det.
– Jag känner det som en sorts hot. Så bara att gå över en gata kan bli väldigt jobbigt. Som om bilarna som stannar ser igenom och värderar mig.
Innan han förstod varför han kände så här kunde han fälla upp sin luva, svepa om sig jackan litet extra för att täcka så mycket som möjligt av kroppen. Nu försöker han i stället trotsa obehaget genom att ta ned luvan och öppna jackan. Leo tycker på samma sätt att det är jobbigt att sitta på tunnelbanan själv. Han är orolig för att bli granskad och värderad även där.
– Jag förstår ju att det inte är så på riktigt, men det är en stark känsla som lever kvar i mig sedan jag hade det jobbigt under uppväxten och blev mobbad. Det gör att jag tar på mig ett skal och liksom ”hårdar till mig”.
På Bup Signal hänger just nu en konstutställning där Leo bidragit med fem teckningar. ”Känslor bakom glas” har han döpt dem till.
– Det handlar om att få ut känslorna genom att få ned dem på bild. Jag har fått en hel del positiv respons. Många har känt igen sig i bilderna, säger han.
Att lyssna på musik är ett sätt som Leo använder för att ladda upp och peppa sig själv, till exempel innan han går till skolan. Men musiken är lika användbar som ett sätt att varva ned och rensa ut stressen ur kroppen när han kommer hem från en dag i skolan. När vi är färdiga med vår intervju säger han att han kommer att dra på musik uppe på sitt rum. Det hjälper honom att glömma världen för en stund, och alla krav. Flera timmar per dag lyssnar han på metalband som ”Five finger death punch” och ”Kvelertak”.
– Jag blir ju väldigt trött, tyngd eller vad man ska säga, efter en dag med alla krav och förväntningar som ställs. Då blir musik ett sätt för mig att ladda om. Det är helande på något sätt. Man är som en blomma som behöver solens strålar för att växa.
Nästa år är det dags att börja gymnasiet. Leos dröm är att gå ett tecknargymnasium, helst utomlands.
– Teckning är det stora i mitt liv. Jag är också intresserad av serier, manga, men även film, musik och träning.
Helst tränar han kampsport där han får utlopp för en explosiv energi, exempelvis sanshou och MMA. Han menar att det blir läkande eftersom det gör att han får utlopp för känslor och aggressioner.