Borderline, psykopatisk, narcissistisk, schizoid, paranoid, antisocial - inom begreppet personlighetsstörning ryms många olika diagnoser. På Psykiatricentrum på Karolinska sjukhuset i Stockholm har man specialiserat sig på borderlinepatienter.
Personlighetsstörning, det är en rätt tråkig benämning. Men kan man ringa in ett problem med hjälp av en sådan diagnos så är det vettigt att göra det, tycker Eva Andersson, läkare vid Psykiatricentrum på Karolinska sjukhuset.
- Patienten har rätt till en diagnos. Vi måste lägga papperen på bordet, säga att "utifrån vad vi vet i dag, så tror vi att det är på det här viset". Att tala om vad man tänker är att visa patienten respekt. Psykiatrin har varit så mycket för att mystifiera, det måste vi bort ifrån, det är destruktivt.
Numera har patienter i vården laglig rätt att få information om sitt tillstånd. Men i psykiatrin fungerar det inte alltid så. Eva Andersson får fortfarande patienter som har en personlighetsstörningsdiagnos i sin journal, men som själva inte har en aning om det.
- Om vi inte talar om för patienterna vad vi tror att de har ger vi dem ingen chans att greppa situationen. I dag kan människor skaffa så mycket kunskap själva, och ta ställning. Det finns inte en behandling som passar alla.
Eva Andersson har ägnat sig åt personlighetsstörningar sedan mitten av 1980-talet, och arbetar både med forskning och klinisk verksamhet. Vid Psykiatricentrum, där Eva Andersson är överläkare, finns Sveriges enda specialenhet för borderlinepatienter.
Många har varit kritiska mot begreppet personlighetsstörning och mot den indelning som finns i de psykiatriska diagnosmanualerna. Tanken från början var bland annat att skilja mellan "sjukdom", till exempel depression, som har en början och ett slut, och mer varaktiga tillstånd - personlighetsstörningar. Men i verkligheten är gränserna suddiga. Mer och mer ser man att olika syndrom inom psykiatrin, som till exempel ångestsyndrom och återkommande depressioner, också handlar om något man har under lång tid - kanske om en läggning - men som kan ta sig olika starka uttryck i olika perioder.
Borderline, schizoid, narcissistisk, paranoid, antisocial, osjälvständig personlighetsstörning ... De personlighetsstörningar som finns i diagnosmanualerna är sinsemellan väldigt olika, och utifrån dagens kunskaper finns egentligen ingen anledning att klumpa ihop dem under ett och samma begrepp. Med ökade kunskaper ändras hela tiden diagnosklassifikationer, och det kan vara så att vissa av dagens personlighetsstörningar kommer att finnas kvar, kanske ändra beteckning, medan andra kan komma att försvinna som diagnoser.
Vad är då egentligen en personlighetsstörning? Det kan beskrivas som ett varaktigt mönster av upplevelser och beteenden som avviker påtagligt från det "normala" i den sociala och kulturella miljö som patienten lever i. Upplevelserna/ beteendena kan gälla hur man tolkar sig själv, andra människor eller händelser, de kan gälla känslolivet, samspelet med andra eller förmågan att kontrollera impulser.
- Ett viktigt kriterium är att symtomen ska leda till ett påtagligt lidande eller försämrad funktion inom viktiga områden, som jobb eller socialt liv, säger Eva Andersson.
Vid personlighetsstörningar har mönstret funnits med sedan barndomen, ungdomen eller tidig vuxenålder. Mönstret ska inte kunna förklaras bättre med något annat psykiatriskt tillstånd eller syndrom. Det har till exempel förekommit att personer med Aspergers syndrom eller adhd felaktigt har uppfattats ha narcissistisk personlighetsstörning eller borderline. "Schizoid" eller "schizotyp" personlighetsstörning kan också förväxlas med Aspergers syndrom. Sedan kunskaperna om Asperger ökat har en del forskare ifrågasatt om schizoid och schizotyp personlighetsstörning över huvud taget finns.
Men man kan självklart ha andra psykiatriska problem jämte en personlighetsstörning. I själva verket är det ovanligt att man inte har det. Oftast förekommer andra problem samtidigt, som missbruk, ångestsyndrom, ätstörningar, depression, fobier. Av exempelvis borderlinepatienterna har uppemot 90 procent någon form av ångestsyndrom, berättar Eva Andersson.
- Personlighetsstörningar ökar sårbarheten för andra psykiska problem och sjukdomar, och gör det svårare att behandla dessa, fler drabbas till exempel av återfall. Vi gjorde en undersökning här på Karolinska som visade att omkring en fjärdedel av patienterna i den psykiatriska slutenvården hade personlighetsstörningar.
Ingen kan i dag säga vad personlighetsstörningar "beror på". Dels är störningarna som sagt så olika, dels finns inte mycket forskning, ofta handlar det bara om spekulationer. Men de flesta i modern psykiatri tror att personligheten formas både av gener, biologisk och psykologisk miljö, säger Eva Andersson. Sårbarhetsteorin, det vill säga att en medfödd sårbarhet samspelar med miljön på olika sätt, kan användas för att förstå olika psykiatriska problem, inklusive personlighetsstörningar.
- Även om det är mycket vi inte vet, är det viktigt att sprida de kunskaper som finns, för att kunna förstå och hjälpa patienterna så bra som möjligt.