Mörker, spindlar, ormar, att tala inför grupp, stora folksamlingar, livsmedel som innehåller gifter Många människor är eller har någon gång varit så rädda för olika saker och företeelser att deras liv påverkats, blivit begränsat.
Psykologen Maria Tillfors är lektor och forskare vid Örebro universitet, där hon främst ägnar sig åt att studera ångest och rädsla.
- Vissa människor oroar sig så mycket för till exempel fågelinfluensan eller klimathotet att de mår dåligt. De orkar inte ta till sig ny information, som exemplevis att det de oroar sig för inte stämmer. Detta kan försvåra deras hantering av rädslan, säger Maria Tillfors.
I sin forskning studerar hon i första hand personer som lider av social fobi, där kärnan är en rädsla för att bli negativt bedömd av andra när man exempelvis ska prata inför publik eller gå på fest.
Det som kan framkalla ångest är allt från besked om att man har en livshotande sjukdom till rampfeber inför ett framträdande. Men också en krävande tentamen eller en separation. När man gjort något som strider mot samvetet eller som förväntas leda till kritik och straff kan man också få ångest.
Styrkan hos en rädsla är oftast överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet. Rädsla låter sig sällan påverkas av övertalning och kan inte kontrolleras med viljan.
Ibland blir människors rädsla till verkliga handikapp. De vågar kanske inte söka ett arbete, inte gå ut eller klarar inte att vara i grupper utan att få stark ångest.
- Rädslan och ångesten kan vara av sådan karaktär att den medför en funktionsnedsättning antingen i arbetet, studierna eller privat. Det är ett allvarligt problem för en stor grupp, förklarar Maria Tillfors.
Lindrigare former av rädsla och ångest är kanske inte direkt handikappande i livet, men kan ändå orsaka att den drabbade mår dåligt eller känner ett starkt obehag.
I en tidigare artikel i serien om klimatångest berättade Eva hur hennes rädsla och oro inför klimathotet får henne att må fysiskt och psykiskt dåligt. Hon har därför slutat att ta del av nyheterna kring klimathotet.
En del blir rädda utan att personligen ha råkat ut för något obehagligt, något som skrämt dem. Det kan räcka med att läsa i tidningarna eller titta på tevenyheterna får att ångesten ska väckas till liv.
När de första rapporterna om hiv och aids kom trodde många att det räckte med att vistas i samma rum som en drabbad för att bli smittad. Andra var oroliga för att ha blivit smittade vid ett oskyddat samlag som ägde rum långt innan de första sjukdomsfallen blivit kända.
Fågelinfluensan är en annan liknande källa till rädsla. När rapporteringen om sjukdomen var som mest intensiv i medierna trodde de flesta som hittade en död fågel att den bar på det livsfarliga viruset. Och många fick för sig att den som matade småfåglarna vid foderbordet om vintern riskerade att bli sjuk.
I en artikel på DN:s kultursidor för drygt två år sedan tog Karin Johannisson, professor i idéhistoria, upp vårt behov av hotbilder. Bland annat skrev hon:
"I dagsperspektivet ligger det något viktigt i hur nya skräckscenarier lyckas ockupera vårt medvetande. Det är som om de fångar upp misstanken att vi i själva verket lever i en farlig värld, byggd på latenta hot i form av massförstörelsevapen, kärnkraft, strålning, giftig materia, nya virusstammar, resistenta bakterier och hemlighetsfulla sjukdomar."
Karin Johannisson framhöll att det moderna världens självbild av rationalitet och kontroll plötsligt inte tycktes trovärdig och påpekade att det mot smitta - biologisk eller social - inte finns några läkemedel.
Man kan förebygga smittan genom information, hygien och rena livsmedel. Och man kan uppfinna diagnostiska test och utveckla vaccin och mediciner.
"Men när epidemin bryter ut tycks vi hjälplösa. Det är som om vi alltid kommer för sent. Och just därför kan vi fortsätta att fylla varje ny smitta med urgamla myter, rädslor och fördomar."
Paradoxalt nog är det som om människan blir mer levande av att leva med risk, fortsatte Karin Johannisson. Vi blir påminda om själva livet som ett hett och bräckligt drama.
Psykologen Maria Tillfors tycker att medierna har ett stort ansvar för att sprida korrekt och relevant information, som när det gäller fågelinfluensan och klimathotet. Ju mer man hör i radio och teve eller läser i tidningarna, desto större kan rädslan bli om det inte samtidigt finns information som hjälper oss att hantera situationen, säger hon.
I en statlig utredning från förra året om hur svenska ungdomar mår framgick att unga, framför allt unga tjejer, är rädda för att gå ut om kvällarna eftersom deras rädsla för att bli utsatta för våld har ökat. Men den objektiva förekomsten av våld har inte ökat, påpekar Maria Tillfors.
- Troligen spelar mediernas rapportering en roll i att unga tjejer upplever en rädsla att gå ut på kvällen.
Maria Tillfors påpekar att vi aldrig tidigare i historien haft så mycket kunskap som i dag. Ändå känner så många en rädsla inför det okända, inför framtiden. Tidigare fanns Gud som människor kunde luta sig mot när de kände oro och rädsla, nu finns det inte längre någon sådan trygghetssymbol.
- För en del kanske vetenskapen har fått den rollen, men å andra sidan finns det i dag ofta en rad olika konkurrerande vetenskapliga "sanningar". Som till exempel när det gäller hur snabbt klimatet verkligen kommer att förändras på ett dramatiskt sätt.
- Vi är mer än tidigare utlämnade till att skapa en egen bild av verkligheten. En del orkar inte göra det, de blir förvirrade och känner sig ensamma.
Människor har i alla tider letat efter strukturer som gör livet meningsfullt och begripligt, fortsätter Maria Tillfors. Hotet mot klimatet uppfattas som diffust, ingen vet när det blir verklighet - om det blir verklighet.
Hur ska man då hantera oron inför klimatförändringarna?
- Människor är olika. Jag tror att alla funderar över klimathotet, för en del övergår denna befogade oro till en okontrollerad rädsla, kanske till och med ångest.
- Vissa ser alltid det mörka i livet. För dem finns det alltid så mycket att oroa sig för, så mycket farligt. Andra gör farliga saker - men oroar sig aldrig. Det är som när en del säger att glaset med vatten är halvtomt, medan andra säger att det är halvfullt.
Men även de som tillhör den oroliga gruppen kan lära sig att hantera sin rädsla, menar Maria Tillfors.
- Slutligen får vi inte glömma bort att en viss rädsla och ångest har och fortfarande fyller en viktig funktion för oss som människor vad det gäller vår överlevnad.