"Jag skulle rita en dörr och det blev en stor och tung ekdörr, som jag knappt orkade öppna. Sedan såg jag att den inte hade några gångjärn. Det var alltså inte möjligt att öppna den, vare sig för mig eller för andra."
"Jag gick med min mamma över isen en kall och blåsig vinterdag. Vi kom till en öppen vak och jag knuffade ner mamma i vattnet. När hon försökte ta sig upp stampade jag med mina stora kängor på hennes fingrar."
Om gestaltterapi alls är känd för den stora allmänheten, handlar kunskapen ofta om drastiska bilder och dramatiska upplevelser. Att förverkliga sig själv var ett huvudmål när gestaltterapin först gjorde sitt segertåg i USA och så småningom i Europa på 1950- och 1960-talen.
Terapin handlar om det som händer här och nu och varför det händer. Mötet mellan klient och terapeut är viktigt. Det gemensamma arbetet handlar bland annat dels om att undanröja hinder som klienten reser för sig själv, dels om att sätta punkt för det som är slut men som ändå slukar energi. Klienten lär sig att göra medvetna val.
Berättelserna ovan är båda från kvinnor som gått i gestaltterapi. Den ena av dem arbetar inom vården och har alltid haft många kontakter med andra människor. Ändå har hon upplevt att hon inte riktigt släppt in andra i sitt innersta och inte själv försökt nå andra på djupet. När hon ritat symboliska hus har de alltid varit högt belägna örnnästen med vid utsikt och svårfunna ingångar. Nu bor hon precis så också i verkligheten.
Kvinnan som kämpade ner mamma i vaken deltog i gruppterapi. Gruppen träffades en helg i månaden vid ett antal tillfällen. Första gången kvinnan berättade om sig själv inför gruppen under den första helgträffen kom hon med sin dramatiska inre bild. För henne själv var upplevelsen så stark att hon burit den med sig i minnet ända sedan dess.
Ett par andra kvinnor i gruppen blev dock skrämda av dess hänsynslöshet och kvinnans kontakt med dem förblev tunn och flack genom hela gruppens existens.
- Ja, gestaltterapin bär fortfarande med sig den gamla historien, säger Helmuth Klingenberg, gestaltterapeut sedan mitten av 1980-talet och numera även utbildare. "Den gamla historien" handlar bland annat om att hävda den fria utlevelsen, om utmanande terapeutisk stil som kunde skrämma och om en upplevelseorientering där huvudet snarast ansågs störande.
Gruppterapi, så kallade workshopar som pågick en hel helg, var vanliga tidigare, men terapeuterna var inte alltid bra på att se hela gruppen eller att se individens relationer i gruppen, medger Helmuth Klingenberg. Numera hålls så kallade grundkurser på gestaltterapeutisk grund med grupper som träffas under flera dagar vid några olika tillfällen. Gestaltterapeuterna arbetar i dag med grupprelationer samtidigt som deltagarna gör ett individuellt arbete inom gruppen. Man är nu noga med att skapa trygghet innan deltagare försätts i situationer liknande den som beskrivs i exemplet.
Betoningen på dramatik och självhävdelse är inte längre lika stark. Nu för tiden är dessutom individualterapi det vanligaste arbetssättet även inom gestaltterapin.
- I dag lever vi i en splittrande värld där det är än viktigare än tidigare att hitta sammanhang, att förstå att man är en del av något större. Varje helhet är samtidigt del av en större helhet, säger Helmuth Klingenberg.
Trots betoningen av helhet är det den drabbande insikten och mötet här och nu som är typiska för gestaltterapi. Terapeuten tolkar inte utan deltar i mötet på jämställd nivå med klienten. Terapeutens person blir också en del av terapin i stället för en blank skärm på vilken klienten kan projicera sina inre bilder.
Gestaltterapeuten har många verktyg i sin låda och kan arbeta på många olika sätt - med bilder, dans, musik, lera, drama. Orden är inte det enda möjliga uttryckssättet. Terapeuten kan försätta klienten i en oväntad situation eller vrida på små ögonblicksbilder så att de blir synliga också från andra håll. Klienten kan få rita sig själv i form av ett hus, föreställa sig sin egen personlighet som ett djur, tala till en tom stol, där mamma tänks sitta, om hur det kändes i en viss barndomssituation och så vidare. Insikter söks även med hjälp av kroppens visdom och terapeuten försöker få klienten att också förankra dem i kroppen, för att lättare hålla dem levande.
- Även om vi har lämnat tidigare härjningar så har vi en gång valt gestalt för att den talar till känslorna och till upplevelsen, den tar med hela människan, säger Helmuth Klingenberg. De tidiga gestaltterapeuterna, inte minst Fritz Perls, hade dynamiken i fingerspetsarna men såg gruppen mest som en bakgrund.
Idén med terapin är inte att forma om klienten utan att göra honom eller henne till mer av det han eller hon innerst inne är. Det gäller att få klienten att acceptera sig själv för att sedan gå på upptäcktsfärd efter tidigare outforskade sidor hos sig själv.
- Det är människans plikt att ta vara på vad det innebär att vara människa, att behålla det existentiella och humanistiska förhållningssättet, menar Helmuth Klingenberg.
Gestaltterapin verkar numera i dialog med andra terapiformer och i utbildningen belyses de psykiatriska diagnoserna trots att man egentligen inte tycker om etiketter utan vill se människan som unik individ, dock tillhörig helheten.
Kvinnan i inledningens örnnäste, till exempel, har inte gjort några drastiska förändringar på grund av terapin. Tvärtom berättar hon glatt om sin bostad och tycker i dag att hon är bra som hon är.
- Nu har jag accepterat att jag vill dra mig undan ibland och inte ständigt stå till förfogande. När jag arbetar är jag däremot fullständigt närvarande, säger hon.
Kvinnan som fantiserade om att knuffa ner mamma i isvaken har med åren lärt sig att gå sin egen väg i både med- och motgång. Hon ser inte längre mamma som en besvärande följeslagare. Däremot kan hon sakna en god relation till en älskad mor.