Indra, Moa och Elvis vill ut i världen. De längtar efter frihet och är trötta på att vara beroende av ledsagare och tolkar.

De sticker i väg från de Dövblindas aktivitetshus nära Odenplan i Stockholm och tar en taxi till Arlanda. Där möter de Ali, en servitör på väg till sitt hemland Egypten, som följer med dem på resan.

– Jag kapar ett plan, säger Ind­ra.

– Det går inte, du är ju både döv och blind, säger Moa.

– Jodå, vi fixar det, försäkrar Ind­ra.

Just nu repeteras föreställningen ”Ett skakigt äventyr” för fullt. På söndag är det premiär på Tekniska museet i Stockholm, i ”upplevelsebiografen” Cino4. Platsen är vald med omsorg. I salongen finns möjlighet till ljud-, ljus och specialeffekter, som dofter och ”skakande” biofåtöljer. För den här pjäsen vänder sig till alla – även till personer med svår syn- och hörselnedsättning. Och de fyra skådespelarna har själva sådana funktionshinder.

De medverkande har arbetat fram föreställningen, som bygger på deras egna önskedrömmar, tillsammans med regissören Josette Bushell-Mingo.

– Det var svårt, men samtidigt kanske det mest spännande av allt. Vi utgick ifrån vad vi drömmer mest om, och på något trolskt sätt har Josette fått ihop det, säger Rolf Eriksson, 59 år, Elvis i pjäsen.

Rolf, som är blind men hörande med hjälp av hörapparater, har tidigare varit med i ett teaterprojekt hos Förbundet Sveriges dövblinda. Men det här är annorlunda, tycker han.

– Här finns liksom inga begränsningar, här är vi i fred, i en ”riktig” teatervärld. Fast arbetet är intensivt, det är mycket som ska stämma.

Kommunikationen på scenen är livlig under repetitionen, både muntligt och med teckenspråk. Fem tolkar är engagerade. Regissören Josette tecknar, och pratar ömsom svenska, ömsom engelska. Även Rolf växlar mellan språken.

Allt som sägs på teckenspråk måste också sägas muntligt så att de som inte ser kan ta del av det, och vice versa. Allt som sker i rummet måste återges så att den som inte hör eller ser ändå kan uppfatta det. Alla måste vara med i det som händer.

Gurli Wåglund, 72 år, som spelar Indra, föddes döv och blev svårt synskadad i 55-årsåldern. Nu har hon bara lite ledsyn. Hon behöver ”taktilt” teckenspråk där tolken tecknar i hennes hand. Som ung lärde hon sig också att tala, fast hon inte hör.

Gurli har älskat teater i hela sitt liv, säger hon.

– Jag är född i Skellefteå och min pappa spelade teater som pensionär. Det är många som säger att jag har ärvt hans talang. Det är väldigt roligt att få uttrycka sig, och att få använda sin fantasi med teaterns hjälp. Den möjligheten har ju inte funnits för oss dövblinda tidigare. Vi gör ett hårt jobb här, man måste vara både lyhörd och envis, säger Gurli.

Rolf, Gurli och Ann Jansson (pjäsens Moa) är mer eller mind­re nya på scenen. Carlos Müller Villanueva, 43 år, som spelar Ali, har varit skådespelare i 14 år och har arbetat med Riksteaterns Tyst teater som ger föreställningar på teckenspråk.

Carlos såg en föreställning i Barcelona om Helen Keller, den berömda, dövblinda, amerikans­ka författaren (död 1968), berättar han.

– Då kände jag ”wow, häftigt, synskadade skådespelare, varför inte?” Lite längre fram hörde jag talas om det här projektet och ville gärna vara med.

– Det här är första gången jag spelar tillsammans med synskadade. Det är jättespännande, det känns roligt att göra något nytt. Jag tycker inte att det är så stor skillnad jämfört med att spela tillsammans med andra hörselskadade. Det handlar om ett nära samspel, och det fun­gerar väldigt bra mellan oss.

Som professionell kan Carlos stötta de andra och bidra med sina erfarenheter.

– Men de and­ra blir ju också skådespelare här. Vi utvecklar oss med varandra, säger Carlos.

Tillsammans med Josette improviserar och prövar sig skådespelarna fram. Manuset ändras lite grann då och då under repetitionernas gång.

– Det senaste manuset var mer lättläst än de tidigare har varit, säger Rolf medan tolkarna förmedlar det han sagt till de icke-hörande.

– Vad bra, vi har lärt oss av er. Tack! säger Josette.

Josette Bushell-Mingo är konstnärlig ledare på Tyst teater sedan 2005. Hon är skådespelare, regissör och producent och har varit med i olika projekt hos Riksteatern. Hon har även arbetat mycket i Storbritannien, bland annat på The Royal Shakespeare Company.

Inte heller Josette har jobbat med dövblinda skådespelare tidigare.

– Teatern har ju inte varit gjord för dem. Men så var jag här i salongen på Tekniska museet med mina barn. Stolarna skakade, man fick en tredimensionell känsla. Och jag började fundera på om vi skulle kunna skapa en föreställning också för en dövblind publik, säger Josette.

Att jobba med projektet kräver ett annat sätt att tänka, menar hon.

– Som regissör måste man förstå att det inte finns ett enda ögonblick som kan förutses. Man måste omvärdera sitt eget arbetssätt. Jag kan inte utgå ifrån att alla vet vad jag menar så fort jag säger något. Det är skådespelarna som vet, och visar, hur kommunikationen kan fungera.

– Relationen till tolkarna blir väldigt viktig. För dem och för mig gäller det att skapa förutsättningar för skådespelarna att använda sin kreativitet. Det handlar om delaktighet, det blir andra processer än när man jobbar med hörande och seende.

Hela teaterprojektet är en fråga om just delaktighet och tillgänglighet, säger Josette. Stora delar av kulturen, inte minst teatern, är otillgänglig för många med olika typer av funktionshinder.

– Hur kan det ha blivit så? Det handlar ytterst om politiska beslut. Vi vill skapa nya möjligheter till delaktighet, och ge en kreativ röst till fler människor i samhället.

”Ett skakigt äventyr” är en del i projektet Nya vyer, ett samarbete mellan Riksteatern, Tekniska museet, Förbundet Sveriges dövblinda och Allmänna arvsfonden.