Björn Lindberg fantiserar inte om sommaren. Däremot drömmer han om den perfekta vågen. Han har ständig koll på vindarnas styrka och riktning. När det blåser från sydost mer än tio meter per sekund, stuvar han in surfbrädan i bilen och drar till Torö, någon timmes bilresa söder om Stockholm.
– Jag har släppt drömmen om att bo utomlands och varje dag surfa på fina vågor. I stället har jag lärt mig att gilla Sverige och årstiderna här, säger han.
Särskilt lycklig blir han om han lyckas ta en våg i det kalla och mörka vattnet vid Torö. Våtdräkten gör att det inte spelar någon roll om det är vinter eller sommar.
– Att befinna sig mitt i naturens krafter. Det är den känslan man är ute efter, att inte ha något att säga till om, vara tvungen att anpassa sig.
När han befinner sig i vågen finns det inget annat. Han släpper allt, stress och alla tankar på jobb. Det blir ett andrum.
Det är motståndet i de svenska vattnen som gör att belöningen blir särskilt påtaglig.
– Ofta är det pålandsvind och stökiga vågor, men det går att få till det. Det brukar inträffa några gånger per år, säger han.
Björn Lindberg är timanställd montör och frilansar som surf- och kanotlärare. Det gör att han kan släppa allt han har för händer när vädret plötsligt slår om.
Vi följer med honom en dag i juni när vindstyrkan från Öland skapat de rätta förutsättningarna.
När vi kört halvvägs från Stockholm blir Björn allt tystare. Pulsen ökar och att han blir irriterad ju närmare målet vi kommer. Det beror på att han målar upp en bild i sitt inre: Tänk om det inte blir något, eller att det blir för ”stort”.
– Då försöker jag tänka att det är skönt för kroppen i alla fall bara att komma till stranden och se ut över havet.
Kvällen innan och tidigt på morgonen har han kollat en dansk vädersajt. Från bilen ringer han flera samtal för att prata väder och vågor med andra surfare som sitter hemma eller är på väg ut mot havet.
När vi svänger av från motorvägen förändras naturen. Vägen smalnar av och slingrar mellan gröna hagmarker och frodig lövskog. Det känns på doften att vi närmar oss havet.
När vi kommer fram hoppar Björn genast ur bilen och bokstavligen springer ned till den steniga stranden för att kolla vågorna.
– Det är så man alltid gör. För att se vad det blir för surf. I dag kommer det att bli några bra åk, säger Björn och går tillbaka till bilen för att ta på sig våtdräkten och vaxa brädan.
Är vågorna för små får han inte uppleva känslan som han längtat efter i månader. Är de för stora blir det otäckt och inte lustfyllt.
Det bräckta vattnet i Östersjön är tyngre och mörkare än i sydligare surfparadis. I synnerhet under vinterhalvåret.
– Jag har varit i vattnet när det varit stora vågor, men inte övervunnit rädslan och lyckats ta någon sådan våg. Det behöver inte se särskilt farligt ut från land. Men när man ligger där ute kan det kännas riktigt otäckt. En stor våg i Östersjön sveper tag i brädan på ett helt annat sätt. Litet farligt ska det också vara för att det rätta suget i magen ska infinna sig. Den som faller och tumlar runt under vattnet i en våg hamnar i ”tvättmaskinen”. För att klara ett sådant fall utan att slås mot botten, är det säkrast att slappna av. Björn pekar på en sten som krusar ytan mellan de stora vågorna en bit ut.
– Den där måste man undvika, säger han och håller upp handen för att visa hur hans knoge slogs sönder mot en sten här i Torö.
Ett hundratal meter ut i vattnet sitter ett femtiotal surfare på sina brädor och väntar på den rätta vågen.
– Helst ska det vara en våg som man kan behärska, kunna göra något med den innan den är slut.
– Självförtroendet växer, alla tankar på jobbet och stressen försvinner. Det är något med farten och kraften, att bli ett med havet.
Björn Lindberg behöver åka utomlands åtminstone en gång om året för att hålla färdigheterna uppe. Några veckor varje sommar jobbar han som surfinstruktör vid den franska Atlantkusten, ovanför Biarritz.
Kustremsan kallas Europas ”champagne” av surfare och där finns vågor som är så nära perfektion man kan komma i den här delen av världen.
Ändå är det vågorna i Östersjön Björn Lindberg suktar efter. Det kan bero på att han tillbringade en stor del av sin barndom i Oxelösund och i Stockholms skärgård. Ju äldre han blir, desto starkare blir dragningen till Östersjön.
– När jag ligger där ute på brädan och tittar in på kusten känner jag i hela kroppen att jag är i Östersjön.
Varje gång han kommer hem från sydligare breddgrader, får han sig en dust.
– Det är som om Östersjön vill tala om för en att nu är du här med mig.
Skillnaden mot segling, som han också älskar, är att han på surfbrädan hamnar I vattnet i stället för PÅ.
– När jag surfar hoppar jag ju i vattnet och lämnar ut mig till det. Jag har inget att säga till om, utan kastas runt och blir ett med havet. Det är säkert något behov man har, att släppa kontrollen.
Det finns stunder då han måste påminna sig sig om att inte bli för besatt. Han har en kompis som får regelrätta depressioner om han inte får sitt surfberoende tillfredsställt.
– I början kändes det nästan som om jag behövde ta en våg varje dag för att må bra. Men jag har tagit mig förbi det där. Genom att träna mycket och jobba i stället för att sitta och grubbla. Jag vill inte att det ska bli en flykt, att hela tiden längta till Indonesien.
En stor del av livsstilen handlar om gemenskap. Christian Rask och Sandra Johansson, som också surfar i Torö den här fredagen, gör ett försök att förklara.
– Det är något med att havet hela tiden förändras, säger Sandra. Man måste bli ett med vattnet och följa alla skiftningar. Vågen har en energi som man följer med och utnyttjar med hela kroppen. Det ger en adrenalinkick och en lyckokänsla.
– När man tar en våg så blir det tyst. Man hamnar i en bubbla, en ”frizon” där alla tankar på annat släpper. Sinnet blir ett med kroppen och naturen, menar Sandra.
– Det beror på att du måste vara så fokuserad när vågen kommer, se den och ta den för att kunna följa den.
– Tänk dig vad du kämpat i vattnet för att befinna dig där du är, säger Christian. Plötsligt kommer den där enda vågen. Flera ton vatten pushar dig framåt med ett enormt tryck. Så blir den som en spegel bredvid dig, lätt och följsam men ändå så kraftfull.
När det inträffar behöver man bara ge varandra en enda blick och ett leende, menar Björn.
– Det räcker. I det ögonblicket delar vi samma erfarenhet.