Vi hade diskussionstimme på tyskkursen och hon som fick frågan, Vicky från Japan, såg för ett ögonblick lite förvirrad ut.
Sådan var vår lärarinna, en tyska runt de femtio. Denna och liknande händelser fick mig att tro att jag kunde dua henne. Naturligtvis visste jag att man i Tyskland inte sade "du" hur som helst, att det egentligen var "Sie" jag borde säga, men trodde i min enfald att det inte längre gällde i 2000-talets Tyskland.
Det gör det.
Jag duade henne och fick en mörk blick till svar.
Det var precis samma blick som jag några månader senare fick av längdskidåkaren Tobias Angerer. Han hade precis tagit ett OS-brons i ett svårvallat lopp och frågan "vad hade du under skidorna" föll inte i god jord.
Han svarade visserligen artigt, men blicken var inte att leka med.
Hans budskap var lika tydligt som min tysklärarinnas: "Ni har just gjort intrång på ett privat område. Jag vill inte ställa till någon scen, men var vänlig att avlägsna er fortast möjligt."
Och som sagt; hade jag lyssnat bättre hade jag hört att vår lärarinna faktiskt sade "Sie" när hon ställde frågan till Vicky.
Dagens Nyheter har Magdalena Ribbing, Tyskland har friherren Adolf Friedrich Ludwig von Knigge.
Knigge levde under 1700-talet, som upplysningsman och sympatisör till den franska revolutionen. Det ledde till att han föll i onåd och var tvungen att försörja sig genom arbete. Syftet med hans bok "Om umgänget mellan människor" var att alla, oavsett härkomst och ställning, skulle kunna umgås med varandra på ett enkelt sätt.
I dag är Knigge ett etikettsbegrepp och en bok i hans namn kommer ut i nya uppdaterade upplagor år efter år.
Frågan om "du" eller "Sie" tas givetvis upp i den senaste utgåvan av Knigge från 2006.
Knigge skriver att man ska ge akt på blicken hos den man talar med om man i hastigheten låter undslippa sig ett "du", trots att titlarna inte är bortlagda.
En förargad eller oförstående blick lämnar två möjligheter. Antingen fortsätter man att prata och ger akt på att inte göra om tavlan, en annan möjlighet är att reparera misstaget med ett kort "pardon".
Är blicken vänlig eller till och med road kan man ändå be om ursäkt, då får motparten chansen att säga "asch, det gör inget" och så är man plötsligt du.
Annars är "Sie" grundregeln, tills den som är högre i rang eller äldre föreslår att man lägger bort titlarna.
Tyskland är ett gammalmodigt land.
Efter att ha varit här sedan augusti förra året har jag drabbats av ett omvänt utlandssvensk-syndrom. Jag fnyser inte åt ankdammen uppe i norr, utan hyllar landet präglat av social ingenjörskonst, förnuft och rimlighet.
Tyskarna har lärt mig att göra det, här är Sverige satt på piedestal.
Alla frågor som under året dominerat den tyska debatten har vi ett svar på där hemma - vi röker givetvis inte på krogen, vi har rikstäckande kollektivavtal och behöver inte lagstifta om minimilöner, tillåter självfallet inte fri fart på motorvägarna, det tyska skolsystemet luktar murket 1800-tal.
Till klagolistan kan jag tillfoga att utsmetat hundbajs på trottoarerna ÄR äckligt.
Jag har börjat älska mitt land så mycket att jag knappt vågar komma hem för att pröva om kärleken håller, räds konfrontationen med verkligheten. Det kan räcka med att en ung svensk expedit "niar" mig för att förtrollningen ska brytas.
"Sie" eller "du" kan ses som en symbol för det gammalmodiga Tyskland. Det finns de som hävdar att alltihop är en seglivad motreaktion till den tolvåriga nazidiktaturen.
Hitler var till att börja med en hängiven icke-rökare, som avsatte stora summor till forskning om rökningens hälsovådlighet.
Under kriget fick kvinnorna dra ett tungt lass och jobba både hemma och i fabrikerna, i efterkrigstidens Tyskland blev därför hemmafrun idealet.
I nazisternas anti-borgerliga arsenal ingick också tilltalsordet "du" som vapen.
Författaren och journalisten Sebastian Haffner skildrar detta i sin bok "En tysk mans historia", som kom ut efter hans död. För att få ut sin juristexamen var Haffner tillsammans med andra notarier tvungen att delta i ett halv-militärt läger för ideologisk skolning under några veckor i mitten på 30-talet.
På förekommen anledning gjorde den unge sturmführern en sak klar direkt för de nyinryckta. På lägret fanns det bara ett tilltalsord som gällde - det var det kamratliga "du".
Haffner beskriver hur de unga notarierna hela tiden hemföll åt gamla synder och kallade varandra för "Sie" och hur skönt det var att få slippa den påtvingade kamratligheten när lägret äntligen var över.
Dagens tyska förbundskansler Angela Merkel växte upp i DDR. Även i den diktaturen stod "du" högt i kurs. När muren fallit och Merkel letade efter parti att engagera sig låg socialdemokraterna från väst bra till. Hennes mor gjorde det valet.
Men sossarnas vana att dua varandra påminde för mycket om kamraterna från öst. Angela Merkel valde kristdemokraterna i stället. Det sägs att hon i dag är du med ytterst få av sina medarbetare.
"Sie" är dock inte det allenarådande tilltalsordet i dagens Tyskland heller. Det verkar finnas gott om undantag.
Våra grannar Dieter och Kerstin stormade in precis när vi var nyinflyttade, i en bisats mumlade Dieter något om att "vi säger väl du" och så var det inte mer med det.
Vid ett annat tillfälle var jag ute och letade vargspår vid den polska gränsen. Färdledaren Stephan var en ung kille från Hoyerswerda. Jag "Siade" och "Siade" i över en timme tills det gjorde ont i mina egna öron och Stephan fick nog.
- I Sverige säger ni du till varandra, va´?
Jag nickade och berättade om Bror Rexed och 60-talets du-reform.
- Då kan vi säga du här också, sade han.
En deltagare berättade då att hon hade en hästgård med uthyrning. Där var alla du med varandra från början, så var det alltid när man hade med djur att göra.
- Folk som är djurvänner brukar tycka om människor också, förklarade hon duandet.
På kneipen hemma i Berlin, där det finns kabel-tv och Bundesliga visas varje lördag, härskar ungraren Lazlo med sin tordönsstämma.
Jag har aldrig hört honom kalla någon för "Sie" på sin säregna, brutna tyska.
- Du är här för att spionera på tysk fotboll, brukar han säga och peka på utbölingen från Sverige.
Någon från det närbelägna gymmet ringde vid nyår och erbjöd träning till förmånliga priser som dessutom skulle föregås av en instruktion.
Bernhard visade hur redskapen skulle användas.
Hörde jag rätt? Han sade "du" hela tiden och jag kände mig plötsligt väldigt tysk, lite obekväm med andra ord.
Jag hade hört rätt. På gymmet är vi "du" med varandra. Fick det bekräftat när jag skrev under det kontrakt som föreståndaren lagt fram.
- Jan, ich bin der Uwe, sade han och sträckte fram kardan.