Håren reser sig i nacken när Claes Widlund berättar om sina upplevelser av den historiska flygkraschen han var med om den 27 december för tjugo år sedan. Vi har åkt ut till skogspartiet i uppländska Gottröra, där planet klippte några av trädtopparna innan det kraschade i en kohage. Trots att han besökt platsen inte mindre än fyra gånger går pulsen upp.

– Jag känner av det än i dag, säger han när vi trampar omkring i gräset och han berättar om ödesmorgonen för tjugo år sedan.

Då var det kallt och grått när han och hundratalet passagerare stod, några i strumplästen, på det tunna snötäcket som fläckvis täckte den leriga hagen. I dag är det en grönskande idyll med skuttande kvigor. Trädtopparna som kapades har vuxit upp och är nästan i linje med de övriga.

– Jag hade tur som fick vara med om det där. Jag skulle inte vilja ha det ogjort, säger Claes Widlund.

Han var 25 år, systemansvarig på ett företag och bodde med sin fru i en tvåa i Enskede gård, Stockholm. De skulle resa på minisemester till Köpenhamn dagarna mellan jul och nyår och det var med en förväntan i kroppen som han tittade ut genom fönstret den här tidiga morgonen.

– Det hade snöat och termometern visade på halvkallt. Jag hade inga funderingar om livet. Men allt kändes bra, säger han.

Några timmar senare, ombord på planet, sitter han och iakttar hur en servicebil försöker spola bort is från vingen. En trådliknande detalj ser ut att vara fastfrusen. Han ser dem spola en gång till men den ser fortfarande fastfrusen ut.

Så taxar planet ut och Claes minns att piloten drog på fullt nästan direkt. Han såg också hur det lossnade is från vingarna.

Några sekunder senare kom första smällen. Det skakade till i planet men han tänkte att det var en mindre grej.

Sedan kom flera smällar på raken. Planet hackade, det blixtrade, blinkade, luktade rök. Plötsligt blev det knäpptyst. Motorerna hade stannat.

– Det kändes som om hela planet stod stilla i luften. Det enda som hördes var luftens vinande mot flygplanskroppen. Man tycker att folk borde ha skrikit och levt om. Men det blev fascinerande tyst.

Planet som kommit upp bland molnen slutade stiga. När planet började gå ned förstod Claes att det var illa ställt. Men han trodde ändå att de skulle landa. Flygvärdinnorna beordrade passagerarna att böja sig fram och skydda huvudet. Claes minns hur han mötte den skräckslagna blicken hos en pappa som höll sitt spädbarn i famnen.

Så kom det öronbedövande braket när planet tog mark. Ljudet av metall som vrids om, plast som faller ned och spricker.

– Som när man sitter i en berg- och dalbana som kränger fram och tillbaks. Med skillnaden att man bara var en ­liten vante i en enorm kraft.

Så stannade allt. Det blev tyst och stilla. Claes trängde sig fram, drog upp nödutgången och gick ut på den hala vingen. När han hjälpt sin fru ut sprang de ett femtiotal meter från planet för att känna sig säkra. Planet var i tre delar.

– Det var många intryck samtidigt. Jag fick en tryckande känsla över bröstet, säger Claes och tar sig för bröstet. Ofattbart.

Tjugo minuter efter kraschen var den första helikoptern på plats. Sedan kom brandbilarna, ambulanserna, poliserna, journalisterna som åkt i ilfart på de slingriga uppländska skogsvägarna.

En bild som etsat sig fast hos Claes är en man som stod i strumplästen på sin portfölj på den snöklädda åkern.

Claes och hans fru åker helikopter till Arlanda där de möts av psykologer, varm choklad och mackor.

– Jag var inte mottaglig för den sortens stöd. Jag ville bara prata med mina anhöriga och komma hem.

Två timmar efter olyckan ringde han sin far. Han trodde Claes var död.

En viktig del i läkeprocessen var att tala med människor som han hade en relation med och som brydde sig om hur det gick för honom.

– Det fick mig att förstå att det var värt något, även för andra, att jag klarat mig.

Avgörande för att komma över traumat var ändå de kontinuerliga samtalen han förde med sin fru. De gick igenom förloppet om och om igen.

– Man kommer djupare, ben mot ben, med någon som upplevt samma sak.

Claes släppte fram sina känslor allt eftersom de kom. De första dagarna grät och skrattade han om vartannat. Han drömde mardrömmar där han inte såg vad som hände utan bara kunde följa med, precis som vid olyckan.

– Det var som att sitta i en tub utan att kunna påverka något. Det var en återkommande känsla, med ögonblicks­bilder från händelseförloppet.

Några dagar senare åkte de till olycksplatsen. De klättrade upp i planet, ställde sig på sina platser för att det skulle bli greppbart.

– Det var ju mörkt i planet när vi kraschade och nu såg jag hela förödelsen. Det gjorde att känslan av overklighet försvann litet mer.

Efter en vecka flög de igen. Malmö tur och retur. Det var en skön känsla att våga gå in i planet, vara med om starten, landa, starta igen och komma tillbaka till Arlanda.

– Vi gick upp i sadeln som man brukar säga. Eftersom vi gillade att resa.

Så småningom märkte Claes att han hade fått en energi som han inte hade haft förut.

–  Jag kände att olyckan hade gett mig något positivt i livet. En inre kraft, inte religiöst alls, men att jag hade vuxit som människa.

I dag är Claes inte rädd att flyga och mardrömmarna kommer inte lika ofta. Sedan 1996 jobbar han på Telia. Han och hans fru bor i ett radhus i Sköndal tillsammans med sina två barn, 18 och 16 år. Den äldsta fick de mindre än ett år efter olyckan.

– Det var den här händelsen som fick oss att skaffa barn så tidigt. Det kändes som om det var läge att satsa: ”Nu är det vi!”

– Jag fick lättare att se vad som är viktigt i livet, att ta till mig och värdesätta det som är värt något. Jag suger in från olika håll sånt som jag tyckte var små­saker förut, som när barnen säger ”pappa jag älskar dig”.

– Jag har också fått en vilja att genomföra saker, en drivkraft att ta mig igenom jobbiga saker.

Han beskriver det som en styrka som rinner igenom kroppen.

– Jag tänker inte på den, men den finns där.