Elisabeth och hennes man har två barn i förskoleåldern. Hon och maken finner aldrig någon tid för varandra och det är mycket tärande både för humöret och för relationen, berättar Elisabeth.
”Våra barn vill aldrig vara ensamma, sover aldrig i sina sängar en hel natt och ropar alltid ’var är ni?’ när de inte hör var vi är i huset. Det är erhört påfrestande. Vi har sex högst en gång i månaden, stjäl till oss en snabbis någon enstaka morgon när barnen är helt inne i något tv-spel tillsammans.”
Dessutom verkar behovet av sexuell närhet skilja sig mellan Elisabeth och hennes man, säger hon.
”Jag har ett större behov av sexuell närhet än än min man, som säkert skulle nöja sig mer med bara kramar och mys. Det har varit ganska mycket bråk om detta och gråt från min sida.”
Det skulle behövas en större allmän diskussion om kvinnor och mäns sexbehov, tycker Elisabeth.
”Oftast talas det om hur män lider av att kvinnan inte vill eller orkar ha sex. Men jag upplever att det händer något när förhållandet är några år gammalt, och speciellt när man får barn. Mannen är inte nyfiken längre, orkar inte.”
Elisabeth märker hur bitter hon är över det här, berättar hon.
”Det känns som om min bästa tid, med fast förhållande och underbara barn, inte är fulländad för att jag går och lider över att jag inte är åtrådd. Det är hårt och förnedrande att känna att man går och ber om att ens man skall ha sex med en. Och, att han hellre spelar dataspel – eller sover ...”.