Ofta är det uteleken man minns när man tänker på sin barndoms lekar, visar den forskning som finns på området. Är det så för dig?

Jag bodde i ett radhusområde i en mellanstor svensk stad fram till jag fyllde sju. Området mellan längorna var helt bilfritt så vi barn kunde röra oss ganska fritt. Inom en viss radie.

Vad lekte jag inne? Tja, jag minns att jag ritade, lekte med Barbiedockor och bilar. Att jag busade med brorsan, hasade på rumpan ned för den långa trappan. Att jag snickrade en fantastisk mackapär som pressade godispapper alldeles blankt och platt och att jag byggde en koja i en vrå i källaren.

Men ute? Ja, det var ju något helt annat. Där fanns inte de där vuxenögonen som hade koll på oss barn. Och vi var många i husen. Vi cyklade, sprang upp på stora, höga kullen eller lekte mamma-pappa-barn och äventyrslekar vid stora stenen. Vi gjorde hinderbana för våra kaniner. Vi smög och lekte kurragömma.

En alldeles särskilt högtidlig dag gjorde jag i all hemlighet i ordning en skatt i en plåtburk som jag grävde ned i skogsdungen som gränsade till nästa radhusområde – ett område som var förbjuden och nästan farlig mark. Vi kände inga som bodde där på andra sidan.

Burken fylldes med fina stenar, många vackra pärlor, mynt och annat värdefullt. Jag gjorde en skattkarta med ett tydligt kryss där skatten fanns så att jag senare i livet skulle hitta den.

Sen flyttade vi och åren gick. Skattkartan försvann och jag fick andra intressen.

Men jag var faktiskt tillbaka i vintras, efter drygt trettio år, för att kolla in hur området såg ut i dag. Oj, vad litet det var. Radhusen stod tätt, stora kullen var ju bara några meter hög. Skogsdungen var bara några träd och buskar alldeles i utkanten av fotbollsplanen. Det tog en kvart att gå runt hela kvarteret.

Men för mig som liten var det en hel värld.

Jag undrar om någon hittade skatten. Jag letade aldrig. Kanske ett annat barn? Hoppas.