Redan under graviditeten blev föräldrarna oroliga för sin väntade barn. Kontrollerna visade att barnets hjärta inte slog på rätt sätt.
"Plötsligt insåg vi att livet kunde utsätta oss för någonting som vi inte hade tänkt oss", skriver Sören Olsson och Yvonne Brynggård-Olsson i boken "Prins Annorlunda" (Prisma 2008).
När Ludvig fötts visade det sig snart att han hade problem, bland annat med att suga på bröstet. Personalen verkade orolig och gradvis ökade också föräldrarnas oro. Något var fel. "Jag ville bort från alla lyckliga mammor och deras felfria barn. Deras lycka gjorde ont. Jag önskade mig också en värld där det största bekymret var värkande bröst och en stor mage", berätttar Yvonne Bryngård-Olsson i boken.
Efter mycken ängslan och väntan fick Ludvig diagnosen Downs syndrom. Föräldrarna beskriver ingående den långa processen att acceptera funktionshindret. Ju mer tiden gick, desto mer såg de Ludvig helt enkelt som sitt förstfödda barn, inte främst som en liten kille med Downs syndrom. Samtidigt började en ny oro smyga sig på: något var inte som det skulle vara med Ludvigs hälsa. När han ansträngde sig blev han blå i ansiktet och på händerna, han klagade över en känsla av att inte få luft.
Till att börja med tog läkarna inte problemen på allvar. Men till sist konstaterade de att Ludvig har ett mycket allvarligt hjärtfel. Då började en ny process hos föräldrarna, liknande den då Ludvig fick diagnosen Downs. Chock, overklighetskänslor och förnekande. Nu har de lärt sig att leva med ovissheten.
"En kärna blir allt mer tydlig i relationen med Ludvig och det är att kärleken finns där hur livet än yttrar sig. Som ett nav. (...) Vi älskar Ludvig lika mycket i dag som när han föddes, men i dag ser vi honom tydligare som den person han är. Utan en önskan att han ska ha rätt antal kromosomer, att han ska se ut på ett annat sätt eller kunna mer än han klarar av. Han får vara den han är och det skapar inte längre någon frustration och rädsla. Han är vår prins Annorlunda."