- Det verkar som om inte ett enda afghanskt namn finns med bland undertecknarna, säger hon. Det är anmärkningsvärt. Tar man hem soldaterna så lämnar man afghanerna i sticket.
För fyra år sedan valdes hon till ordförande för världens äldsta nu levande fredsorganisation: Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Hon var bara 26 då, men tog sig hörbar ton och plats i debatten om såväl vapenexport som utrikespolitik.
I vår har Svenska freds - som föreningen allmänt kallas - kongress. Frida Blom ställer upp till omval, och föreningen ska anta ett nytt idéprogram. Internt är debatten i full gång: är det rätt att ta ställning för militära interventioner?
Ja, säger ordförande Blom, som menar sig kämpa för rörelsens grundidéer när hon hävdar att fred ibland måste upprätthållas med militära medel.
- K P Arnoldson, som grundade Svenska freds (1883), ville ha en stark världsorganisation med möjlighet att gripa in militärt i konflikter. Det är den linje jag förespråkar.
I veckan krävde ett antal kända svenskar - däribland Hans Alfredson, Thage G Peterson och Maj-Britt Theorin - i ett upprop att svensk trupp ska tas hem från Afghanistan. Sexhundra svenskar hade skrivit under - men alltså troligen inte en enda afghan, konstaterar Frida Blom när vi träffar henne hemma i lägenheten på Södermalm i Stockholm.
Man må tro att hon, fredsaktivist på heltid, skulle hålla med protesten som publicerades i en halvsidesannons i DN. Men då har man fel. Hon är snabb i sin analys, och förkastar uppropet på punkt efter punkt.
Undertecknarna tar, tycker hon, inte ansvar för situationen i Afghanistan när de bara kräver att trupperna ska hem, utan hänsyn till vad det betyder för säkerheten i landet.
Uppropet är tendensiöst, otydligt och vilseledande, hävdar hon och hänvisar bland annat till att man håller tyst om att Isaf-styrkan (där svensk trupp ingår) har mandat från FN.
Men inte nog med det, konstaterar hon och kupar händerna runt temuggen.
- De skriver att det strider mot den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Men den har ju använts för att hålla Sverige passivt inför övergrepp. Dessutom har den inneburit en stark svensk vapenindustri som tvingats leverera vapen till diktaturer för att överleva.
Hon är inte klar, det kommer mera:
- Men mest reagerar jag mot påståendet att afghanerna inte behöver fler utländska soldater. Det gör de. Men de behöver fredsfrämjande och fredsbevarande soldater, inte offensivt krigförande.
Frida Blom är tillbaka.
Vi ses i den prydliga trerummaren där hon bor med sambon Gunnar. Hon kryper upp i soffan med sin temugg. Hon har en ledig dag, för ännu jobbar hon inte heltid. Kanske är det för hennes svårighet att säga nej som hon låter sig intervjuas trots att hon enligt planen skulle vila.
Dagen innan har hon suttit i ett möte på föreningens högkvarter ett stenkast från Mosebacke torg i Stockholm. Där jobbar åtta anställda i en organisation med 124 år på nacken och 6 000 medlemmar.
I det avlånga sammanträdesrummet träffas ett informellt arbetsutskott: förutom ordföranden Frida Blom också Eva Hakami och Mats Barregren som båda sitter i Svenska freds centralstyrelse.
De har ett knivigt problem att lösa: hur det nya idéprogrammet ska hanteras på kongressen. De flesta som kommenterat förslaget underkänner sättet det tagits fram på.
Hon är tillbaka på jobbet. De senaste veckorna har hon krävt fryst Jas-export (efter "Uppdrag gransknings" avslöjanden i SVT om mutor i Tjeckien) och stopp för klusterbomber, vid en konferens i Oslo.
Men var har då Frida Blom varit?
I maj förra året blev hon sjukskriven. Den migrän hon haft sedan ett par år utvecklades till en ständig och allt värre huvudvärk.
Det berodde, tror hon, på för mycket stress. Hon har alltid haft svårt att säga nej, och när det blev vakanser på jobbet fick hon ta hand om bland annat personalfrågor också. Mycket jobb, lite sömn, allt fler migränanfall.
- Till slut blev det så ohållbart att jag fick sjukskriva mig. I efterhand har man sagt att jag hade hjärnhinneinflammation också, så jag blev nog lite felbehandlad.
I höstas blev Frida Blom inlagd på en klinik och fick sluta ta sina mediciner.
Det var hemskt, konstaterar hon: tolv dagar med sprängande huvudvärk.
- Men sen försvann det. Jag har inte haft huvudvärk en enda gång sen dess.
Vid årsskiftet började hon arbeta deltid; 25 procent till att börja med, nästan i hemlighet för att hålla kraven och stressen på avstånd, sedan långsamt alltmer. I april räknar hon med heltid igen.
Och vilka slutsatser har du dragit?
- Jag har lärt mig mycket om mig själv. Jag har gått i terapi också, och funderat över det här dåliga samvetet. Varför jag har svårt att sätta gränser och säga nej, varför jag dras med i ekorrhjulet.
Hon är uppväxt i Vasasatan i Stockholms innerstad och var tio år när mamma tog med sig henne och lillebror Jens, då bara nio, på en resa i Asien under ett halvår. De åkte buss genom Europa och sedan runt i Indien, Pakistan, Nepal och Thailand.
- I Nepal vandrade vi i bergen i tio dagar, tolv timmar varje dag. Jag fattar inte hur jag orkade som tioåring.
Men det var i Pakistan de starkaste minnena etsade sig fast; stämningen var dyster, det kändes farligt, inte en enda kvinna såg hon i bergstrakternas byar och man sade till henne att de inte fick lämna sina hem.
- Jag vet inte hur sant det var, men det gjorde ett starkt intryck.
Efter den upplevelsen visste hon vad hon ville bli. Biståndsarbetare.
- När jag var 18-19 år reste jag ett halvår i Indien och jobbade bland annat på ett barnhem. Då insåg jag att det krävdes förändringar på en högre nivå, att jag ville påverka politiskt.
Efter att ha läst bland annat socialantropologi och freds- och konfliktforskning i Uppsala gjorde hon en lista på organisationer hon ville jobba i. Svenska freds hamnade högst upp, hon ringde och fick en praktikplats. Så småningom fick hon en fast tjänst och valdes 2006 till föreningens ordförande.
Hon blev varnad. Jobbet var tufft, det hade hon sett på sina företrädare: höga krav från medlemmar av olika schatteringar, att ständigt vara tillgänglig och plötsligt bli en offentlig person.
Men det var också en personlig utmaning. Som barn var hon blyg och vågade inte säga något i skolan. I sjunde klass bestämde hon sig för att ändra på det, men ännu i gymnasiet blev hon kallsvettig när hon skulle hålla föredrag.
- Jag tror jag hade ett behov av att övervinna den rädslan. När jag blev politisk sekreterare på Svenska freds förväntades jag delta i debatter och hålla föredrag. Det var läskigt, men skönt samtidigt när jag märkte att det fungerade.
På 1970- och 80-talet tog inte Svenska freds ställning för militära interventioner. När det förra idéprogrammet antogs för tio år sedan så öppnades möjligheten att göra det, berättar Frida Blom. Det var en hård strid för den dåvarande ledningen, men den vanns.
Orsaken, tror hon, står att finna på Balkan och i Rwanda.
- Det som hände där på 90-talet gjorde att många fick upp ögonen för att militära insatser kan behövas för att stoppa folkmord och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
Åter finns de som är tveksamma: ska inte en fredsorganisation bekämpa allt våld, all militär?
Frida Blom laddar upp inför kongressen i Malmö i slutet av maj. Hon vet vilken linje hon står för. Och hon är beredd att kämpa för den.
Men att strida i fredsrörelsen är inte det lättaste.
- Så fort man bråkar eller är oense så finns alltid de som säger: Herregud, så ska man inte göra i en fredsorganisation. Där ska man ha det lugnt och trevligt. Det håller inte jag med om.