Just nu sänds den amerikanska serien ”In treatment” i SVT. Den handlar om en psykoterapeut och fyra av hans patienter. Serien har väckt ett nytt intresse för det långsamma samtalet ­och den nästan uträknade psykoanalysen. 

I ”Fru Freud och jag” (Normal förlag), som kom ut tidigare i veckan, ger journalisten och författaren Anna Lytsy en positiv skildring av hur en psyko­analys kan gå till. Men romanen innehåller också kritik av den syn psykoanalysen enligt henne har på kön, begär och sexualitet. 

– Som jag uppfattar det har man i allmänhet inte alls hängt med i den moderna forskningen om queer och genus som bland annat bygger på att könsskillnaderna till stora delar är kulturella och sociala konstruktioner, menar Anna Lytsy. 

Romanen ”Fru Freud och jag” handlar om en kvinna i 30-årsåldern som lever i ett stormigt förhållande med konstnären Leo. Berättarjaget kämpar för att känna sig som en hel människa – och som kvinna. 

Hon vänder sig till psykoanalytikern fru Freud. Efter några år i psykoanalys förälskar hon sig intensivt i den kvinnliga arbetskamraten Nika, men blir i samma veva gravid med Leo. Samtidigt tar analysen en ny vändning. Både romanens jag och fru Freud tvingas ifrågasätta invanda föreställningar om sexualitet och kvinnligt begär. 

– Det finns paralleller mellan det jag själv har upplevt och boken, säger Anna Lytsy. Men det är en roman. Både historien och personerna i den är mina skapelser.  

Anna Lytsy är 45 år och har två barn. Sedan sju år lever hon tillsammans med en kvinna. De träffades när Anna fortfarande gick i psykoanalys, och bor i dag i Stockholm och på Gotland. 

Psykoanalys är en krävande terapiform och pågår under lång tid, ibland i många år. Målet är att analysanden ska få ökad självkännedom, och till exempel insikt om sina egna möjligheter och gränser. Detta sker genom att man tillsammans med analytikern på olika sätt undersöker det omedvetna som som alla människor bär inom sig. 

Anna Lytsy tyckte tidigt att livet inte var enkelt att leva, och ibland blev den upplevelsen nästan henne övermäktig. Genom åren sökte hon hjälp genom såväl traditionella som okonventionella terapiformer. 

– Det är svårt att beskriva hur jag kände det tidigare, men det var som som att livet inte var verkligt och som om det inte fanns någon egentlig plats för mig i världen. 

När Anna Lytsys äldsta barn var ett par år vände hon sig till en psykoanalytiker. Det blev början på en lång resa som tog slut när hon upplevde att hon faktiskt förändrats på djupet – och att livet fungerade i stort sett bra. 

– När jag började i psykoanalys visste jag inte vad det går ut på, ­bara att det är en terapi som brukar ta lång tid. Jag låg på sängen hos analytikern och började utforska vem jag är och hur jag blivit sådan. Hon ställde frågor, men var ofta tyst. 

– Det man jobbar med i en analys är enligt min erfarenhet de processer som uppstår i rummet. 

Psykoanalys är både en långsam och omständlig process. Men ibland krävs kanske just ett långsamt och tålmodigt arbete för att förstå problem och lösa dem, menar Anna Lytsy. 

Hon berättar att under åren i analys var det som om hennes ”hårddisk” blev omprogrammerad. Innan den sökte hon sig exemplevis till människor som hon upplevde en intensiv närhet med, nästan som en symbios. Men hon kände sig ändå fortfarande som avskild från livet. 

– Under analysen förstod jag bland annat att jag kunde ha nära relationer till andra människor utan att för den skull nästan bli ”ett” med dem. 

Den som söker sig till en terapeut för att få råd och tips ska inte vända sig till en psykoanalytiker, påpekar Anna Lytsy. 

– Men samtidigt visar ibland analytikern genom sina frågor och sitt sätt att reagera ändå vad han eller hon tänker och tycker. 

Under sin analys tyckte sig Anna märka att hennes analytiker reagerade mot att hon blivit förälskad i en kvinna. Kanske passade valet av partner inte in i de traditionella teorierna om att en kvinna är kvinna just genom att hon begär män. 

– Jag kan inte acceptera den syn på kön som tycks råda inom psykoanalysen, och tror att min analytiker till slut förstod och accepterade mina tankar och känslor. 

Anna Lytsy återkommer till att psykoanalysen inte verkar ha hängt med i nya forskningsrön om kön, könsskillnad och begär. 

– Frågor om genus och queer har studerats vid universitet och högskolor världen över i årtionden, men många inom psykoanalysens värld tycks inte ha tagit intryck i någon högre grad. Flera av teorierna om kön inom psykoanalysen är oförenliga med mina egna erfarenheter. Men jag kände igen mig och fick stor hjälp av analysen på andra områden.  

Säg psykoanalys och de flesta tänker på neurotiska män och kvinnor som jäktar till sin analytiker, ”hjärnskrynklaren”, för att kasta sig på divanen. En timme senare vandrar de tillfälligt återställda ut i verkligheten igen. 

Anna Lytsy säger att det är lätt att raljera över Freud och hans teorier om oidipuskomplex, penis­avund och så vidare. Men hon är tacksam för att han uppmärksammade att människan inte bara är en rationell varelse, utan att det finns omedvetna lager inom oss som påverkar våra tankar och känslor. 

– För över hundra år sedan lyfte Freud upp tabubelagda ämnen i dagsljuset. Han insåg till exempel att en del fysiska problem kan vara symtom på undertryckta känslor som går att lösa upp genom samtal. Jag tycker att det var storartat.  

Samtidigt säger Anna Lytsy att psykoanalysen riskerar att bli en religion, där analytikerna inte bara beskriver utan även värderar vad som är rätt och fel. 

– Jag önskar att dagens analytiker skulle våga var lika öppna och nyfikna som det verkar som att Freud var.