- Kom, vill du ta bilder går vi upp i barnkammaren nu, innan han somnar, säger Lou Fei, mor till 13 månader gamla Shen Yifeng.
I den rymliga barnkammaren är det stor uppställning, men det har ingenting att göra med ett besök från en utländsk tidning. Lille Shen Yifeng är van att alltid ha nära och kära omkring sig. Förutom mamma och pappa är det morfar Lou Wensheng och mormor Tang Gongmin och barnskötaren Xiao E. De tre pysslar om lille Shen från måndag till fredag. Ser till att han får gröt och nya kläder och engagerar sig när han samlar sina leksaksbilar i en hög. Ett tecken på missnöje räcker, sen har lille Shen full uppbackning.
Barn som han, som växer upp i Kina där enbarnspolitiken ännu förs, brukar kallas "den lille kejsaren". Det är lätt att förstå varför.
- Vår son är mina föräldrars enda barnbarn, så visst skämmer de bort honom. Men oavsett antalet barnbarn får alltid yngsta barnbarnet störst uppmärksamhet, och det är vanligt att mor- eller farföräldrar som bor i samma stad tar hand om barnet när det är litet, medan föräldrarna arbetar, säger Lou Fei.
Daghem accepterar sällan barn under två år och pappa Shen Ming tycker att det är lagom om hans son börjar på dagis när han har lärt sig prata, ungefär vid tre års ålder. Kinesiska barn leker mycket med sina föräldrar, med mor- och farföräldrar och barnskötare.
- Får man bara ha ett barn blir det en instinktiv reaktion att vakta barnet. Ingenting får hända det. Man vill måna om säkerheten till 120 procent. Därför leker kinesiska barn inte så mycket med andra barn, och därför är kinesiska barn ganska ensamma, säger Lou Fei.
Hon tror att dagens barn växer upp utan att lära sig det sociala samspel med jämnåriga som hon själv och tidigare generationers barn "fått gratis". Det gör dem kanske ensammare även som vuxna.
Lou och Shen har många gånger diskuterat just detta med varandra och sagt att deras son ska bli ett barn som leker med andra barn. För att han ska få träffa jämnåriga på egen hand måste de släppa honom mer än många föräldrar i Peking annars är beredda att göra.
- Vi har delvis olika syn på hur mycket vi ska beskydda vår son, förklarar pappa Shen, och säger att hans fru vill ha hundraprocentig säkerhet, medan han själv tycker 80 procent räcker.
- Om vi vakar för mycket över honom, och om han får allt serverat så klarar han sig inte som vuxen. Han måste få kämpa och lära sig saker av egen erfarenhet. Därför gör jag ingenting om jag på kvällen upptäcker att han ligger utan täcke i sängen. Då tänker jag att han kommer att behöva övervinna mycket större problem i framtiden för att klara sig, och att jag ska förbereda honom på de svårigheterna. Därför lägger jag inte täcket över honom.
Det tog några år av väntan innan Lou Fei och Shen Ming väntade barn. Ibland kände sig Lou Fei desperat. Särskilt när vänner födde barn. Till slut beslöt de att ta en paus och inte försöka så mycket. Då blev Lou gravid.
De kunde inte sätta sig in i hur det skulle bli när barnet kom. Det är en sak att höra andra berätta och en annan sak att själv bli förälder. De berättar om andra vänner som bestämt att de inte vill ha barn eftersom de säger att barn skulle fjättra dem. Dessa vänner vill inte kompromissa bort möjligheten till spontana infall.
En vanlig arbetsdag vaknar den lille kejsaren ofta inte förrän mamma och pappa hunnit till jobbet. Då är det mormor som tar upp honom från sängen, ger honom mat och ser till att få på honom rent. Är det kallt ute och kyligt nära fönstret nere i vardagsrummet blir det lek med bilarna uppe på kammaren. Annars gillar Shen Yifeng bättre att slå hårt på sin fars keyboard och stoppa in saker i videon. Han är den enda som den stolte pappan tillåter komma i närheten av keyboarden.
När föräldrarna kommer hem från arbetet står middagen på bordet och sedan leker pappa med sin son i ungefär en timma. Det är en nyhet i den dagliga rutinen. Tidigare var det mest mamma och son som umgicks på kvällarna.
- Vi har alltid pratat mycket med honom även om han inte förstått vad vi sagt. Nu leker vi med bilar eller med min mobiltelefon, berättar pappa Shen, som tror att de flesta kinesiska föräldrar är tillsammans med sina barn mer än föräldrar i andra länder.
Han har en tioårig dotter från ett tidigare förhållande som bor med sin kinesiska mamma i Kanada. Om två år ska de flytta tillbaka till Peking och då är det tänkt att dottern ibland ska bo hemma hos sin pappa och hans nya familj. Hur det kommer att förändra familjelivet har Shen och Lou ibland talat om, och båda undrar hur dottern ska klara att återanpassa sig till Peking efter så många år utomlands.
Det händer att par i Lous och Shens umgängeskrets skaffar två barn gemensamt. Den kinesiska enbarnspolitiken går delvis att kringgå om man har tid och pengar. När första barnet är fyra år får par på landsbygden ofta tillstånd till ett andra barn, om det första barnet var en dotter. Men då måste föräldrarna också betala en straffavgift.
I städer gäller i princip enbarnspolitiken, men en långsam uppluckring av reglerna kan märkas. Med en summa pengar går det mesta att lösa i Kina.
- Det vore kanske möjligt för oss att få ha två gemensamma barn om vi väntar i några år och betalar mer än tio tusen yuan (nio tusen kronor), men vi tar ett barn i taget, säger Shen Ming.
Shen Ming och hans fru, nu 36 och 35 år gamla, växte upp under andra förhållanden, när Kina ännu var slutet mot omvärlden, när barnaskaror fick vara stora och då kapitalism var något fult.
- När jag var barn var föräldrar väldigt upptagna av sina arbeten. Jag var ett och ett halvt år när jag blev skickad till ett barnhem långt hemifrån och fick komma hem bara en gång i veckan. Från den första tiden minns jag inget. Men när jag blev äldre kommer jag ihåg att jag aldrig ville åka ifrån mina föräldrar när det var dags att åka tillbaka till barnhemmet, säger mamma Lou Fei, som inte kan tänka sig att skicka i väg sin son på samma sätt.
Ändå tror hon att de flesta barnen var gladare då än nu.
- Vi hade inga särskilda leksaker, men vi gjorde kreativa saker, lekte utomhus med sand, rep och enkla saker och gick in till grannar och pratade. Nu har barnen det materiellt mycket bättre, men de leker sällan med andra barn.
Vad har de för framtidsplaner för sonen Shen Yifeng?
- När han är liten ska vi ge honom chansen att pröva på musik, målning och idrott. Vi ska inte pressa honom. Tycker han inte om en sak behöver han inte fortsätta, men han ska pröva. Vi vill ge honom möjligheten att välja.
Hur Lou och Shen senare ska agera som föräldrar vet de inte i dag. Det kinesiska samhället utvecklas snabbt och besluten som rör barnet måste fattas när det är dags, säger de.
- Vi har en överenskommelse att han ska växa upp på ett så fritt sätt som möjligt. Tjänar vi tillräckligt med pengar vill vi skicka honom utomlands på universitet. Unga i Kina måste slåss i så hård konkurrens. Utomlands är det lättare att skaffa sig en bra utbildning och språkkunskaper. Det öppnar fler dörrar eftersom man får kontakter med människor i andra länder, säger Lou Fei.
De vill att sonen ska lära sig saker och få en bra utbildning, utan att de alltid tar hand om honom. De önskar att han får en känsla av egen säkerhet.
Den säkerheten får han om han som barn får ta vissa risker, tror pappa Shen.
- Kunskap och intelligenskvot är bra, men det är inte lika viktigt som ett starkt psyke. Med ett starkt psyke kan man resa sig efter motgångar, och det har ingenting att göra med hur rik man är. Vi kan inte direkt lära ut hur man får ett starkt psyke, men vi kan försöka coacha, uppmuntra och ge frihet och möjligheter, säger Shen.