Den 10 november 1986 var Blå hallen i Stockholms stadshus full av kungligheter, Nobelpristagare och andra inbjudna gäster. I sitt tacktal kom litteraturpristagaren Wole Soyinka med en häpnadsväckande liknelse. Föregångaren till den kreativa Alfred Nobel levde inte i det kalla Norden utan i hans egen afrikanska kultur. Vad menade han egentligen?
Wole Soyinka är uppvuxen i västra Nigeria och hans författarskap bygger till stor del på yorubarstammens myter och sägner. Där har Ogun en central roll. Han är både kreativitetens och krigets gud - och rymmer därmed en dubbelhet i sitt väsen. Precis som Alfred Nobels uppfinning krutet, som både kan leda till gott och ont. Med skapandet följer dess motsats, det destruktiva och nedbrytande.
Det lilla barnet bygger ett vackert sandslott för att i nästa sekund rasera hela bygget därför att det ena tornet lutar lite. Och skulptören som är missnöjd med sin nya vas krossar den ilsket mot drejskivan.
I det gamla börshuset vid Stortorget i Gamla stan i Stockholm är Nobelmuseet inrymt. Där är historikern Marika Hedin ansvarig för den publika verksamheten.
Under arbetet med en utställning inför Nobelprisets hundraårsjubileum fick ett antal pristagare frågan om de hade några föremål som kunde kopplas samman med begreppet kreativitet.
Wole Soyinka berättade att han gärna skulle vilja överlämna två hattar, och Marika Hedin åkte till Cambrigde för att träffa honom och få en kort pratstund.
- Han var en hyllad och kraftfull person i Nigeria. En av hattarna som han skänkte, den var tillverkad i traditionell yorubastil, använde han när han jagade.
När Soyinka av politiska skäl tvingades att fly ur landet kom hattarna att symbolisera ett perspektivbyte.
- Från att ha varit den som jagat hade han själv blivit jagad. Soyinka menade att kreativitet handlar om att se verkligheten med nya ögon och att våga byta perspektiv.
Marika Hedin har intresserat sig för kreativitetens dubbla sidor. Hon nämner tysken Fritz Haber som exempel. Han tilldelades Nobelpriset i kemi år 1918 för en metod som bland annat möjliggjort storskalig tillverkning av konstgödsel. Samma "recept" har terrorister också använt för att tillverka bomber.
Den portugisiske neurologen Egas Moniz fick Nobelpriset i medicin 1949 för sin upptäckt av lobotomi som en väg att dämpa psykiskt sjuka patienters ångest och oro. Metoden innebar att man skar av nervbanor från pannloben till delar i hjärnan som är centrum för känslolivet. I dag används metoden inte längre eftersom många patienter fick omfattande hjärnskador.
- Penicillinet som upptäcktes i slutet av 1920-talet har räddat många liv genom åren. Men nu får vi allt fler resistenta bakterier som är mycket svårbehandlade. Det finns en rad exempel där nya kreativa och revolutionerande upptäckter visar sig ha en mörkare baksida, påpekar Marika Hedin.
Inför jubileumsutställningen letade hon och kollegerna på museet efter om det kunde finnas några kreativa gemensamma nämnare mellan personer som tilldelats Nobelpriset.
Det visade sig att pristagarna ofta är arbetsnarkomaner som under långa perioder lyckas vara totalt fokuserade på sin uppgift. De brinner för att bevisa sina idéer och teser eller för att skapa ett litterärt mästerverk.
Bakom den lyckliga fasaden döljer sig dock ofta en mer mörk sida, säger Marika Hedin.
Många Nobelpristagare tycks ha haft en trasslig familjesituation med en eller flera skilsmässor bakom sig, och är ofta ganska hänsynslösa mot vänner och kolleger i sin jakt på framgång.
I Nobelmuseets tak är en "linbana" monterad. I den hänger porträtt på de nära åtta hundra män och kvinnor som hittills belönats för sina vetenskapliga upptäckter och insatser för freden.
Svante Lindqvist är professor och chef för Nobelmuseet. Han är övertygad om att ifrågasättande och möten med andra människor är helt avgörande för om en människa ska utveckla sin kreativitet.
- Det handlar om modet att våga gå sin egen väg, att ifrågasätta en etablerad vetenskaplig teori, att bryta mot en litterär tradition eller opponera sig mot en förhärskande politisk doktrin. Ett radikalt nyskapande kräver därför en stark självkänsla och ett betydande mått av respektlöshet mot samtidens rådande åsikter, menar Svante Lindqvist.
Han lyfter fram Marie Curie, som fick Nobelpriset i fysik och kemi i början av 1900-talet i en värld dominerad av män och manliga konventioner. Linus Pauling, Nobelpristagare i kemi år 1954 och en ivrig fredsvän, kämpade envist mot politiska och militära makthavare för att stoppa alla kärnvapenprov. Till slut möttes hans krav med allt större förståelse och 1962 tilldelades han Nobels fredspris.
Men det räcker inte bara med modet att ifrågasätta för att bli en kreativ människa. Den som studerar Nobelpristagarnas biografier märker hur viktigt det är att ha humor, att känna lust och att arbeta hårt.
En dag såg amerikanen Richard Feynman hur en student i restaurangen på universitetet där han verkade lekte med en i luften snurrande tallrik, ungefär som med en frisbee. Bara på skoj började Feynman fundera över hur tallrikens rörelse skulle kunna beskrivas i en matematisk formel. Det var grunden till hans teori om kvantelektrodynamik som ledde till att han 1965 fick Nobelpriset i fysik.
Vikten av plötsliga insikter ska inte underskattas, något många Nobelpristagare vittnat om. Den amerikanske fysikern Charles Towens satt och vilade på en parkbänk i Washington när han plötsligt fick den idé som senare kom att resultera i lasertekniken. Och författaren Selma Lagerlöf såg plötsligt som en uppenbarelse i sitt inre hur mästerverket Gösta Berlings saga skulle utformas.
Alla Nobelpristagare har inte varit skapande till sin natur. Därför är det viktigt att även studera vilka miljöer som främjar ett nyskapande, menar Svante Lindqvist. När han och kollegerna på museet studerade de olika Nobelpristagarnas bakgrund gjorde de flera intressanta iakttagelser.
- Tillfällen till möten med personer som har olika kompetenser och erfarenheter är nog viktigast. Vid sidan om de etablerade sammanträdestrukturerna verkar det vara viktigt med informella mötesplatser, som till exempel kafeterian på ett laboratorium där studenter och professorer kan mötas som kolleger.
En annan slutsats är att kreativiteten blommar i tider av kaos, när etablerade hierarkier och strukturer raseras. Efter andra världskriget var det litterära klimatet i den japanska huvudstaden Tokyo gynnsamt, bland annat uppstod en rad nya tidskrifter. Den blivande litteraturpristagaren Yasunari
Kawabata verkade i denna miljö.