Samarbete, kompromisser och gemensamt uppställda mål och regler. Basket är inte bara ett spel. Basket fostrar. Det anser Erik Svanborg, 25 år, och Sara Mellander, 20 år, som inom ramen för ett biståndsprojekt ska starta och driva basketlag för utsatta ungdomar i Nicaragua.

Varför är just basket bra för den som vill få struktur i livet?
- Egentligen kan det vara vilken lagidrott som helst, säger Erik. När man ingår i ett lag lär man sig så mycket mer än själva sporten. Fördelen med basket är att det är billigt. Vi har med oss bollar och linnen i olika färger. Sedan behövs bara en basketplan.

Idrott som bistånd förekommer i flera länder. Sida stödjer fotbollsprojekt i länder i Afrika och på Balkan. Enligt pressekreterare Pia Hallonsten kan idrotten bidra till att ungdomar kan komma ifrån destruktiva levnadssätt, få en tydlig identitet och en bättre självkänsla. I laget får de ett sammanhang och upplever lagkänsla. På sikt kan det leda till att de börjar i skolan.

Basketprojektet i Nicaragua har initierats av Vänskapsförbundet Sverige Nicaragua, VFSN. Daniel Tikkanen-Persson på VFSN berättar att målet är att få i gång en fungerande basketklubb, men att basketen snarare är ett medel än ett mål i sig. Det övergripande syftet är att få ungdomarna att tro att de kan påverka sitt liv och vara aktiva i lokalsamhället.

Ungdomarna som Sara och Erik ska arbeta med finns på två så kallade center för lärande i de fattigare områdena i staden León och i byn Lechecuagos. Verksamheten på centren handlar främst om att stötta ungdomar i skolan, bland annat genom stödundervisning och hjälp med läxläsning. Många av dem som vistas där har inte råd att gå i skolan på heltid. I Nicaragua är undervisningen visserligen gratis, men skoluniform och böcker är för dyrt för många familjer.
- De flesta ungdomarna på centren är pojkar i tonåren. De har mycket energi eftersom de har så lite att göra. Vi vill försöka ge dem något meningsfullt och konstruktivt att göra på fritiden, säger Sara.

För några år sedan fick centren basketplaner genom andra biståndsprojekt. Det har tidigare funnits embryon till basketföreningar, men verksamheten har aldrig kommit i gång ordentligt. Enligt Erik beror det bland annat på att det inte finns ideella idrottsföreningar, som i Sverige. I stället är de toppstyrda och ofta centrerade kring en person som bestämmer över verksamheten. Ungdomarna har inget inflytande.

Det vill Erik och Sara ändra på.
- Vi vill visa hur vi gör i Sverige och inspirera dem att själva engagera sig i basketen, säger Sara.

I Lechecuagos vill de också starta ett basketlag för flickor i tonåren, och detta verkar ligga dem varmast om hjärtat. De berättar att flickor i Nicaragua ofta är uteslutna från idrotter på grund av konservativa uppfattningar om kvinnligt och manligt. De måste också hjälpa till mycket mer i hemmet än pojkarna.

Erik och Sara hoppas att de kan ge ett litet bidrag till ökad jämställdhet.
- Förhoppningsvis kan gemenskapen i basketlaget ge dem större självkänsla. Genom att lära flickorna att göra pojksaker vill vi förändra synen på kvinnor, säger Sara.

Måste man inte arbeta även med pojkarna för att påverka synen på kön?
- Självklart. Jag tror att en stor del av arbetet med flickbasketlaget kommer att handla om att övertyga föräldrar och män i föreningen om att det är en bra idé. Om vi kan få dem att tycka det tror jag att det kan bli lyckat. Då kommer pojkar och män att upptäcka att flickorna också kan, säger Erik.

Har ni funderat på hur ni kan hjälpa flickorna i laget att hantera den ovana situationen?
- Nej, men vi får vara uppmärksamma på hur folk reagerar, säger Sara.

Hon och Erik åker till Nicaragua som ungdomspraktikanter. De har båda många års erfarenheter av basketspel och engagemang i idrottsföreningar i Sverige, men ingen av dem har tidigare arbetat med ett liknande projekt.
- Många av de praktiska problemen får vi lösa när vi kommer dit. Vi försöker ha en ödmjuk inställning och får stöd av personal på centren och VFSN:s koordinator i Nicaragua, säger Erik.

Han och Sara påpekar att projektet inte enbart går ut på att hjälpa de nicaraguanska ungdomarna. Det handlar om ömsesidigt kunskapsutbyte.
- Vi får ingen lön utan bara kost och logi. Vi kommer att bo i värdfamiljer för att få inblick i nicaraguanskt familjeliv och kultur, säger Erik.

Meningen är att de själva ska utvecklas som personer. När de kommer tillbaka till Sverige ska de besöka skolor och berätta om sina erfarenheter.

Även Daniel Tikkanen-Persson betonar att det handlar om ett utbyte.
- Jag tror på Saras och Eriks förmåga att inspirera och organisera. Det väger upp att de inte har tidigare erfarenhet. Det är ju också meningen att de ska lära sig om unga i Nicaragua och sprida den kunskapen. Jag hoppas att de kan ge en mer komplex bild av ungdomar i fattiga länder än offerbilden, som är så vanlig i massmedier, säger han.

Sara och Erik inser att det kommer att bli svårt att genomföra projektet, men de oroar sig för olika saker. Erik tror att det kommer att vara relativt enkelt att anpassa sig till livsstilen där, men svårare att komma i gång med lagen, medan Sara tror att det kommer att vara värre att komma in i samhället, att bli accepterad och lära sig att förstå hur folk tänker.
- Jag tror att det kommer att bli enkelt att komma i gång och spela, sedan är det svårare att få föreningen att fungera och inspirera ungdomarna att fortsätta engagera sig när vi åker hem, säger hon.

Sara och Erik ska vara i Nicaragua i sju månader. Andra har haft betydligt längre tid på sig att bygga upp en fungerande verksamhet som lever vidare även efteråt, men ändå misslyckats. De är båda medvetna om att det finns en risk att allt rinner ut i sanden när de åker därifrån. Samtidigt återkommer de flera gånger till att kraven inte får vara för höga.

Drömmen är att de lyckas starta ett basketlag för flickor som fortsätter att spela även efter att Sara och Erik åkt hem.
- Men det behöver inte vara förankrat i hela byn, säger Sara. Jag är nöjd om vi lyckats påverka några få att engagera sig i basket och att tycka att det är kul.