För två vintrar sedan satt Jane Törnqvist, given i landslaget i fotboll sedan flera år, bekvämt tillbakalutad i flygstolen på väg till Filippinerna med en bok i händerna. Hon läste en stund, blundade och tänkte på hur hon själv hade det. Hon kände sig inte helt lycklig och nöjd med livet.
- Jag läser ofta livsfilosofiska böcker som har något viktigt att säga. Det ska helst vara böcker som får mig att stanna upp och reflektera, som låter mig hoppa av ekorrhjulet en stund - eller i alla fall får mig att tänka den tanken.
Boken hon läste under resan till Filippinerna är skriven av Paulo Coelho och handlar om Veronika. Hon är ung och vacker, har vänner, beundrare, ett fast jobb som bibliotekarie och en familj som tycker om henne - ändå är hon inte lycklig.
På morgonen den 11 november 1997 bestämmer Veronika sig för att dö. Hon tar en överdos sömntabletter men vaknar upp på närmaste sjukhus. Där berättar man att även om hon lever, så är hennes hjärta skadat och hon har bara några få dagar kvar att leva ...
Veronika tycktes ha allt, men ville ändå inte leva vidare. Jane Törnqvist berättar att hon fick många tankar av berättelsen om den unga kvinnan. Hennes farfar är död sedan ett par år, annars har hon varit förskonad från den typen av sorg. Och hon har aldrig snuddat vid tanken på att begå självmord.
- Jag har alltid varit nyfiken på livet, på vad som väntar nästa dag, bortom nästa hörn. Därför har jag haft svårt att identifiera mig med människor som tagit livet av sig eller försökt göra det. Men det fanns ändå något i boken som berörde mig, berättar Jane.
Hon hade ett bra jobb och var en framgångsrik fotbollsspelare i klubblaget och landslaget. Vännerna var många och hon kände att hon betydde mycket för sin familj - och den för henne.
- Jag var ändå inte helt lycklig. Samma saker upprepades varje dag. Det kändes som om det bara var en massa träningar och matcher. Jag hade glömt bort att göra det jag tycker är kul och ger livet en mening, som att träffa folk, diskutera, samtala. Det kändes som om jag offrade vännerna och familjen för fotbollens skull.
Var det så här hon ville ha sitt liv? Förra hösten började hon på allvar fundera över hur hon skulle förändra sin situation, delvis inspirerad av boken om Veronika.
Hon säger att hon tidigare "fegat" ganska mycket, inte vågat pröva på nya saker för att utmana sig själv. Nu bytte hon jobb, bestämde sig för att sluta spela i landslaget och åkte på semester till Egypten utan en tanke på fotbollen. Och där vågade hon för första gången snorkla på djupt vatten.
En gång flera år tidigare hade hon kommit ut på djupt vatten under en snorkeltur. Hon greps av panik, började andas häftigt samtidigt som hela kroppen skakade.
När hon snorklade på grunt vatten i Röda havet och plötsligt närmade sig den kant där havsbotten snabbt viker ned mot djupet tvekade hon, men simmande sedan rakt ut ... Frihetskänslan var obeskrivlig.
- Jag har varit en ganska blyg person. Nu vågar jag ta för mig mer även om jag inte direkt håller låda. Att jag vågade simma ut på djupt vatten har förändrat mig mycket.
Under det senaste året säger Jane Törnqvist att hon upplevt hur härligt det är att bara vara. Fotbollen har givit henne så mycket, men i många år kände hon en press att vara duktig på planen. Både yttre och inre krav tyngde henne.
- Nu spelar jag bara för att det är kul. Om jag misslyckas med en passning är det inte hela världen, jag är inte misslyckad som människa för den sakens skull.
Hon säger att många böcker hon läst handlar om personer som upplever en motgång och som använder sig av den för att förändra sina livsmönster.
- När jag är lite nere känner jag en tillit och trygghet i att allt kommer att bli bättre även för mig.
För några år sedan slet hon av korsbandet i ena knät. Efter en nio månader lång rehabilitering kunde hon återvända till fotbollsplanen - som en klokare människa.
- Jag hade lärt mig nya saker om hur kroppen fungerar, vilken träning som är bäst och vilka fysövningar som gör mer skada än nytta. Motgången utvecklade mig som människa.
Jane Törnqvist har läst alla böcker som finns på svenska av Paulo Coelho. Hon tycker att han beskriver de val människor står inför på ett sätt som berör henne, får henne att själv fundera över hur hon vill forma sitt liv.
Veronika, som bestämt sig för att dö, överlever självmordsförsöket. När läkarna meddelar att hennes hjärta är skadat av alla tabletter hon stoppat i sig blir hon nöjd, hon kommer att dö även om det tar lite längre tid än hon tänkt sig. Hon flyttas till mentalsjukhuset Vilette där hon ska tillbringa de sista dagarna i livet.
Läsarna får följa hur Veronika sakta men säkert blir nyfiken på människorna som är inspärrade tillsammans med henne. Vem är frisk och vem är galen? Vad är normalt och vad är onormalt?
En dag frågar en läkare Veronika om hon ser vad han har kring halsen. "En slips", svarar hon. Han säger att svaret är helt logiskt, i enlighet med vad en fullkomligt normal person skulle svara.
En "galen" person, däremot, skulle kanske säga att han har en löjlig och meningslös färgad tygbit om halsen, knuten på ett komplicerat sätt, som försvårar huvudets rörelser och tvingar honom till större ansträngning varje gång han drar ned luft i lungorna.
Läkaren fortsätter: "om jag böjer mig fram över en bordsfläkt utan att tänka mig för kan jag bli strypt av den här tygbiten ... Likafullt om jag frågar en galen och en normal person vad det här är, kommer den att betraktas som frisk som svarar: en slips. Det spelar ingen roll vem som har rätt djupast sett, vad som räknas är vem som har rätt i andras ögon".
- Så många glömmer bort att reflektera över sig själva och hur de vill leva sina liv, säger Jane. Det enda som verkar betyda något är vad andra tycker, hur man förväntas vara. Det är så lätt att luta sig mot tidningar och teve: Vad är inne? Vad är ute? Jag har blivit mer och mer kritisk till dagens ytliga livsstil.
Själv är hon inte särskilt intresserad av att göra karriär och av materiella framgångar. För henne är det viktigaste inte att tjäna mycket pengar utan att ha ett jobb med trevliga arbetskamrater.
- Jag vill inte gömma mig bakom en titel, vill inte vara enbart "fotbollsspelaren Jane". Vi förskönar så lätt. Det betraktas som så glamoröst att vara kändis, skådis eller landslagsstjärna i fotboll. Men om det inte finns något bakom ytan, blir livet ganska meningslöst. Som för Veronika.
Jane Törnqvist köpte boken om henne på Arlanda inför resan till Filippinerna, där hon skulle träffa en massa släktingar. Hon har en svensk pappa och en filippinsk mamma. Tills hon var sex år bodde hon på Filippinerna, sedan flyttade familjen till Sverige.
- Som vuxen hälsade jag på mammas familj. Det var omtumlande. Hon har nio syskon som i sin tur har många barn. En del lever fattigt, andra i en mer rik miljö. Det var en nyttig upplevelse att se och uppleva dessa kontraster.
Jane Törnqvist undrar om vi i Sverige uppskattar människors olikheter, om vi vill - eller vågar - se under ytan, verkligen utforska dem vi möter. Med hjälp av böcker försöker hon förstå andra och sig själv. Paulo Coelho, Stefan Einhorn, Susan Edin ... det finns många följeslagare på hennes väg.