Envisheten tog Totte ur missbruket

– Redan när jag gick i skolan fick jag signaler om att jag inte var som alla andra. Jag kunde inte sitta still och fick sitta i korridorer och materialrum, berättar Torbjörn Alderfalk eller Totte som han brukar kallas.

I dag vet han att det är en del av hans adhd, men det kände man inte till då. När han som 12-åring började testa alkohol och droger var han redan en driftig och förslagen liten tjuv som snodde grannarnas cyklar och sålde vidare.

Hemma fanns mamma och stora­syster, men även en pappa som drack för mycket och ibland slogs.

– Som sextonåring försörjde jag mig på att stjäla bilar. Under nästan hela tonåren var jag inskriven på ungdomsvårdsanstalt. Fast jag var sällan på plats eftersom jag rymde hela tiden.

En gång, berättar han, slog han sönder sin hand med en hammare för att komma till sjukhuset där han kunde rymma.

Någon behandling var det inte tal om, varken då eller senare när han var stamkund på landets häkten och fängelser.

Andra halvan av 1980-talet levde Totte med en tjej och 1987 fick de en son. Totte försökte sig på ”ett vanligt liv”, jobbade på bygge och hade familjen hemma. Under den här perioden använde han inte amfetamin, men alko­holen tog allt större plats.

– Det var lättare att legitimera alkoholkonsumtion än knark när man hade familj, säger han. Men på sätt och vis var det ett lika problematiskt missbruk, för snart blev alkoholen viktigare än mat på bordet.

Totte beskriver sig själv som totalt självcentrerad och med en enda sak i huvudet: att förändra sina sinnen.

– Alkoholen höjde min så gott som obefintliga självkänsla något. Men det spårade alltid ur. Jag kom hem utan skor eller kom inte hem alls för att jag slocknat någonstans.

Så småningom tröttnade tjejen och lämnade Totte.

– I dag är jag stolt över henne. Hon satte vår son i främsta rummet.

Amfetaminet tog åter över, Totte bodde i husvagnar eller bilar, inbrott bekostade drogerna.

Under några år på 1990-talet lyckades Totte åter leva ett någorlunda stadgat liv. Av en slump hade han fått ett jobb, han träffade en tjej, utbildade sig till kock och fick en dotter.

När relationen sprack levde han ensam med dottern under en period.

– Det gick faktiskt bra som ensam­stående pappa. Jag tog ansvar för min dotter, tog inga droger och drack inte.

Men så blev det vårdnadstvist och dottern hamnade hos mamman. Efter 1997 eskalerade allt.

– Jag började knarka igen och nu handlade det enbart om att döva sorgen efter förlusten av de två barnen. Mycket omoget av mig, en normal pappa hade givetvis tagit strid för sitt barn.

Det är svårt att tänka sig hur vardagen ser ut för en sprutnarkoman. Totte försöker förklara.

– Man stjäl och jagar droger dygnet runt. Knarket dövar alla andra behov. När inbrotten gick bättre kostade jag på mig lite ödmjukhet och stal enbart från företag. Under dåliga perioder stal jag från vem som helst.

Fängelsestraffen var många men korta.

– Mot slutet var min snittid i frihet tre veckor i stöten innan jag åkte in igen.

Tillvaron som missbrukare sliter på kroppen. Bakterieinfektioner i ryggen och på hjärtat och två svåra bil­olyckor bidrog till nedgången. Nu var de flesta tänderna borta. Infektionen i ryggraden gjorde att han var tvungen att gå med rullator.

– Jag höll på att bli lam, men det räckte inte för att jag skulle sluta knarka. Jag kunde inte längre göra inbrott för att stjäla datorer eller prylar. Jag började stjäla insamlingsbössor i mataffärerna. Det är inget jag är stolt över i dag.

Vid den här tiden hade man börjat arbeta med så kallade uppsökare på landets häkten. Intagna med en drogproblematik erbjöds hjälp att söka behandling. Carina Bång arbetade på Kronobergshäktet.

– Första gången jag träffade Carina var 2002. Hon besökte mig i cellen och jag kastade ut henne.

Men mötet väckte något hos Totte.

– Jag var trött på allt och insåg att jag skulle dö om jag fortsatte.

När han en tid senare åter hamnade i häktet och träffade Carina nådde hon fram. Totte bestämde sig för att söka behandling. Men det visade sig vara ganska svårt.

Totte flyttades mellan olika anstalter och varje gång tappades ärendet bort. Men den energi som tidigare funge­rat som en nedbrytande kraft i hans liv fokuserade han nu på att förändra situationen.

– Jag har alltid varit fruktansvärt envis, det är en del av min adhd. När jag väl bestämt mig är det svårt att tänka om. Det blir som en fix idé.

Efter mycket tjat och åtskilliga telefonsamtal fick Totte till slut en plats på behandlingshemmet Kvarnlyckan.

– Jag hade kunnat vända på trappen och gå tillbaka till fängelset där och då. Kåken gjorde jag på rutin, men nu var jag skiträdd.

Här väntade behandling enligt tolvstegsmodellen och Totte gick på möten från morgon till kväll.

– Att bli fysiskt drogfri var inte det svåra. Men för att orka leva som kriminell och narkoman lägger man sig till med en massa beteenden och tankemönster som ska rättfärdiga alla idiotgrejer man gör. Och dem är det svårt att bryta. Det är jävligt jobbigt att erkänna för sig själv att man inte knarkat av fri vilja, att man varit ett svin och att man gjort omgivningen illa.

Efter Kvarnlyckan fortsatte behandlingen under öppnare former på ett så kallat halvvägshus och här började Totte själv få ta ansvar för sitt tillfrisknande.

– Det var en enorm frihetskänsla, samtidigt som jag var sjukt rädd för att misslyckas.

En av de svåraste sakerna med att lägga av var tanken på att bli helt ensam.

– Alla jag kände knarkade. Jag kände ingen som slutat knarka, jag kände ingen som kände någon som slutat.

På halvvägshuset fick Totte besök av en kille från föreningen Stockholms hemlösa.

– Han gjorde mig en stor tjänst när han på eget initiativ bytte ut hela min mobil och mitt sim-kort. Nu hade jag inga nummer kvar till mina gamla polare, ingen hade mitt nummer.

Ungefär åtta månader efter att Totte påbörjat behandlingen var det dags för honom att klara sig själv.

I dag beskriver Totte det som att han ”vänt på varenda sten”. Det finns inte längre något som ligger och spökar.

De senaste åren har Totte gått flera utbildningar med inriktning på att motivera missbrukare att lägga av. Tillsammans med Carina Bång har han startat Beroendelinjen, en nät­baserad stödverksamhet för missbrukare, men framför allt för anhöriga.

För just stödet till anhöriga är en viktig pusselbit för att en missbrukare ska kunna lägga av.

– Som medberoende anhörig till en missbrukare tar man ofta på sig vissa beteenden. Man behöver få veta att man inte är ensam om de här beteendena och erfarenheterna.

– Man får stöd i att säga; ”Nej, du kan inte komma hem hit och äta, nej, du får inte låna pengar”, allt sådant som gör att missbrukaren får mer energi att leta efter droger. Det ska vara jobbigt att knarka.

Som en del i arbetet mot sitt eget beroende har Totte bearbetat sina egna familjerelationer. I dag står han nära sina anhöriga, de har mycket kontakt och talar öppet och ärligt med varandra. Arbetet för ett drogfritt liv har inneburit år av självrannsakan. I och med att Totte slutade missbruka och fick ordning på sitt liv har självkänslan kommit tillbaka.

– I dag vet jag vad jag är bra på och vad jag inte är så bra på. Jag vet att jag är sjukt bra som entreprenör, jag är fin på att få saker att hända, att sätta i gång projekt och så vidare. Jag vet att jag, på grund av min adhd, inte är så bra på att sy ihop saker i slutändan. Bra, då ser jag till att jag får hjälp med det. Det är kunskap om vem jag är.