– Svaren var väldigt motsägelsefulla. En del sa att släkten är deras vänner. And­ra tyckte att vänskap och släktskap var helt olika slags relationer, säger Britta Lundgren, som skrivit boken ”Den ofullkomliga vänskapen”.

Att skilja mellan släkt och vänner var vanligare i medelklassen än arbetarklassen, och tydligast var det när det gäller förhållandet till ens mamma: Många kvinnor med låg utbildning sa att deras mamma var deras bästa vän.

En stor fördel med släktingarna var att de visste så mycket om en. Den gemensamma historien blir en faktor som binder en samman.

– Med en släkting kunde man samtala på ett djupare sätt, gå rakt på utan att behöva förklara så mycket.

Men släktskapet kunde också vara ett gissel, menade andra. Det är svårt att bli fri från sitt förflutna. Släktingar kan döma en för saker som hände för länge sedan.
Sedan finns de fall där relationen till en släkting ”glimmar till” och bägge känner förtroende för varandra som nära vänner.

– Då har du dels släktskapet, som ger en känsla av samhörighet och kunskap om varandras bakgrund, dels vänskapen. Det blir en väldigt stark potential för bra vänskap.

Men vi ska akta oss för att tro att vi vet allt bara för att vi är släkt. Det finns alltid utrymme för att ställa de där öppna frågorna som vi gör i början av en ny vänskap, säger Britta Lundgren.

Det är mer accepterat att be släkten om hjälp, än vännerna. Känslan av att man måste återgälda är starkare när det gäller vänner.

Tänker många ”vänner kan svika, men släkten finns alltid där”?
– Det är svårt att säga eftersom släktskap tenderar att inbegripa en känsla av tvång. En släkting som får besök på sjukhuset kan känna: ”ni brydde er aldrig förut, men nu kommer ni för att ni måste”, och det är ju inte en särskilt trevlig känsla, säger Britta Lundgren.