Carina Norée är endabarn, och har alltid tyckt att det var perfekt. En gång, när hon var fyra eller kanske fem år, demonstrerade hon visserligen tillsammans med en kompis som också var enda barnet. De höll upp skyltar där det stod: "vi vill ha syskon" och tågade runt på gatan hemma i kvarteret.
- Men det var bara för att vara snäll mot min kompis, jag ville det egentligen inte, säger Carina, i dag 38 år och själv mamma till en flicka.
- Helt ärligt har jag aldrig förstått vitsen med att ha syskon. Det verkar bara jobbigt och bökigt. Mer konkurrens, mindre kärlek.
Carina Norée växte upp tillsammans med en ensamstående mamma. De tillbringade mycket tid hos morföräldrarna, så den familjekonstellation som hon förknippar med sin barndom är hon själv tillsammans med tre vuxna.
- Jag fick all uppmärksamhet jag ville, men fick också vara i fred när jag behövde det. Jag tyckte om att det inte fanns någon tydlig uppdelning mellan barn och vuxna - jag fick vara en del av deras liv, det fanns inga konstlade gränser. I och för sig var det kanske det som gjorde att jag så länge hade svårt för att umgås med jämnåriga - jag förstod mig inte riktigt på dem...
När hon nu själv är vuxen är hon helt säker på sin sak: hon tänker inte skaffa fler än ett barn.
- Jag inser att det fungerar för många, men för mig känns det som att behöva dela på den kärlek jag har att ge, att varje barn skulle få mindre.
Man får ofta höra att det är synd om endabarn, konstaterar Carina, men själv har hon aldrig förstått vad det är som skulle vara så dåligt. Att de skeptiska attityderna är djupt förankrade i samhället har hon dock börjat märka nu, när hennes eget barn snart ska fylla fyra år. Gång på gång får hon frågan om inte hon och hennes man ska skaffa fler barn.
- Att bara vilja ha ett barn anses tydligen suspekt. När jag inte hade några barn alls var det ingen som sa något, men nu när jag har ett då tycker alla att vi borde skaffa ett till, säger Carina Norée.
Att samhällets attityder mot endabarn länge har varit negativa konstaterar för övrigt historikern Sofia Kling i sin forskning om familjepolitik under början av 1900-talet (se artikel intill). På den tiden beskrev myndigheterna en kvinna som inte ville ha fler än ett barn som "bekväm", nästan sjuklig. Det har också länge funnits föreställningar om att endabarn oftare än andra får sociala och känslomässiga problem. Det finns dock inget stöd för detta i nyare psykologisk forskning.
Samtidigt kan det vara plågsamt att växa upp utan syskon. Om det vittnar Katarina, som växte upp som endabarn tillsammans med sin mamma och pappa.
- Jag har alltid varit säker på att allt skulle vara så mycket bättre om jag bara hade haft en bror eller syster. Mina föräldrar var på mig hela tiden, jag fick så mycket uppmärksamhet som jag inte ville ha. Samtidigt som jag alltid kände mig ensam, säger Katarina.
Föräldrahemmet var inte helt harmoniskt. Det var inga stora problem, hennes uppväxt var inte alls eländig. Men när Katarina blev tonåring bråkade hon mycket med föräldrarna.
- Det kändes som att det var de två mot mig. Jag önskade att det hade funnits någon annan där då, det hade kanske kunnat "spä ut" konflikterna.
Som vuxen tänker hon att det hade varit skönt att ha syskon för att ha någon att jämföra sina minnen med. Någon annan som känner föräldrarna på samma sätt som hon gör, som hon skulle kunna kontrollera sina minnen mot. Dessutom oroar hon sig för vad som händer när föräldrarna blir gamla och sjuka, då hon som är utan syskon inte kommer att ha någon att dela ansvaret med.
I dag är Katarina 40 år och har ett barn. Tidigare var hon helt övertygad om att hon aldrig skulle utsätta ett barn för att växa upp utan syskon. Men nu är hon inte lika säker längre. Hon är tillsammans med en äldre man, som redan har barn sedan tidigare, barn som i dag är tonåringar.
- Jag vill gärna ha ett till, men han är inte så sugen. Jag börjar också kunna tänka att det kanske inte måste vara så fel att bara ha ett. Jag är i alla fall inte lika övertygad längre om att det alltid måste vara dåligt. Jag har ju träffat många som har syskon som inte alls tycker att det är så roligt. Man kan uppenbarligen känna sig ensam ändå. Det beror säkert mycket på hur familjen i övrigt fungerar, säger hon.