Birgitte Landström är kortvuxen, en meter och tjugotre centimeter lång, och hon tänker tillbaka på de tidiga tonåren med blandade känslor. Hon var inte som de andra flickorna men ville vara som de, se ut som de, gå ut och roa sig som de. Att bara kunna gå in i en affär och köpa ett par byxor, ett par skor, en kjol ­eller en klänning var otänkbart.

Hon var för kort, inte ens den minsta jeansstorleken passade hennes kropp. När hon tittade i skyltfönstren såg hon de häftiga kläderna på skyltdockorna. Samtidigt såg hon sin egen spegelbild, och den var inte en skyltdockas. Så hon gick förbi skyltfönstren med en suck och en klump i magen.

- I stället brukade mamma och jag gå till en tygaffär i Nässjö, berättar hon. Vi köpte ett tyg som liknade jeanstyg. Det var så nära man kunde komma. En jätteduktig skräddare sydde jeans till mig, och jag hade dem på mig förstås. Men jag visste ju, och alla andra också, att det inte var riktiga jeans.

Hon ville vara "normal" och smälta in i mängden. Inte sticka ut. Att bara vara lite mer än en meter lång gjorde att Birgitte Landström alltid syntes. Det kunde hon stå ut med, även om det var påfrestande att alltid vara kortast i Nässjö. Men att inte kunna ta på sig vad som helst, eller ha en vanlig cykel, gjorde handikappet än tydligare.

- När jag var tolv tretton år skulle jag få en cykel. Mina kompisar hade 20-tums treväxlade cyklar, jag fick en barncykel utan växlar, dessutom specialanpassad. Det gick inte hänga med de andra. Urjobbigt.

Birgitte Landström bor i Nässjö, är 41 år och singel, och arbetar vid polisen som civilanställd. Hon trivs med jobbet även om hon hade and­ra drömmar när hon var ung. Hon reser ofta - både inom Sverige och utomlands - och hon deltar i möten och konferenser för kortvuxna eftersom hon är ordförande i Föreningen för kortvuxna. I stort sett lever hon som många andra singelkvinnor i hennes ålder.

På gymnasiet drömde hon om att bli veterinär, djur var det stora intresset. Men, säger hon, det gick inte.

- Jag var för kort. Det hade aldrig funkat, jag hade inte kunnat utföra jobbet på det sätt som krävdes. Kor, hästar och grisar är för stora. Så tänkte jag i alla fall. I dag är det annorlunda, vi som är kortväxta kan bli nästan vad som helst. Det finns hjälpmedel och samhällets attityd har förändrats.

- Nu ser man inte först och främst till längden utan till människans förmåga, säger Birgitte Landström.

Hon har diagnosen akondroplasi, vilket innebär att hennes armar och ben är extremt korta. Denna form av kortvuxenhet är en av de vanligaste bland omkring 250 olika former. Birgitte Landströms föräldrar och två bröder är normallånga, den äldste brodern till och med en bit över en och nittio. Hon brukar säga att "bröderna tog vad de behövde, jag fick det som blev över".

När Birgitte Landström var liten flicka tänkte hon inte mycket på sin kortvuxenhet. Hon var som hon var och lekkamraterna tyckte inte att det var något konstigt med det. I första klass fick hon en specialtillverkad skolbänk, och då började hon bli medveten om att hon inte var som kompisarna. Jo, hon var som de fast kortare, förtydligar hon.

När hon var ute och rörde sig i Nässjö var stirrandet allra jobbigast. Hon kunde känna det som vassa pilar i ryggen. Människor i alla åldrar glodde efter henne - sällan på henne. Det såg hon när hon snabbt vände sig om, och då glodde hon tillbaka. Inuti kände hon sig ledsen och kränkt, men också väldigt arg.

- Vad gav dem rätt att blåstirra på mig? Att kommentera, att le? Barnen var väl okej, deras nyfikenhet var - och är - begriplig. De är ärliga. Jag kunde stirra tillbaka på dem eller säga åt dem att inte glo. Men de vuxna var jag rädd för, säger hon.

I den känsliga tolv-trettonårs­åldern började Birgitte Landström uppleva kroppen som "onormal". Och det var då hon önskade att hon hade fötts i en "vanlig" flickkropp. Varför skulle hon se ut så här? Varför var just hon annorlunda? Hon undvek att utsätta sig för andra männi­skors blickar och hon tog omvägar hem från skolan för att inte riskera att möta så många människor. Hon gjorde det inte i första hand för att hon skämdes för sin kropp, utan för att inte känna sig så utsatt.

Hon hade olika strategier för att klara sitt annorlundaskap. Popgruppen Abba var hennes stora idoler och de blev ju igenkända och uttittade överallt, precis som hon blev i Nässjö. Hon försökte intala sig att hon var lite som Agneta och Annifrid, en "kändis" som måste lära sig att bli uttittad. Och stå ut med det. Hon var ju inte lika populär som de men det kändes ändå en aning lättare.

Men hon blev irriterad, och ­ibland arg så att hon kokade av ilska, över att bli behandlad som ett barn fast hon var femton år.

- Expediter och andra vuxna kunde vända sig till mamma eller pappa när det var något som gällde mig. Det var som att jag inte räknades, som att jag var dum i huvudet bara för att jag var kort. När jag förklarade att jag faktiskt var femton år kände de sig dumma, säger Birgitte Landström.

I högstadiet följde hon med på skoldans en gång. Hon ville ju precis som alla andra "fråga chans", och frågade olika killar.

- En svarade faktiskt ja. Men han ändrade sig. Det är då man känner att man är "den enda korta människan på jorden". Och ens längtan att vilja vara normal är aldrig större än då.

I dag har Birgitte Landström inga problem med att vara den kortaste vuxna personen i Nässjö. Hon säger att hon inte bryr sig om att enstaka människor tittar efter henne. Det är deras problem, och fördomar, inte hennes. Hon har slutat att stirra tillbaka och några aggressioner känner hon inte.

Hennes självkänsla har vuxit sig stark. En av drömmarna är att köpa en knallgul "hundkoja": Hon är inte längre rädd för att sticka ut.

Händer det att Birgitte Landström fortfarande längtar efter att vara född i en annan kvinnas kropp? Nej, någon sådan längtan har hon inte, säger hon, inte heller efter att se ut som andra. Hon är nöjd med den kropp hon har, och hon har accepterat hur det blivit.

- Men att acceptera tar tid. Man måste liksom pussla ihop sig själv.

Birgitte Landström trivs med livet och har en familj och vänner som ger henne trygghet.

- Fast det är klart att jag har funderat på hur livet hade blivit om jag hade sett ut som andra kvinnor i min ålder. Om jag hade haft barn. Om jag hade blivit veterinär. Fast så tänker nog alla ibland - långa, korta, ensamma, tjocka, arbetslösa - hur det hade blivit om inte "om" hade funnits.