Adoptionscentrum är den största och äldsta organisationen för adoptioner i Sverige. Den startades 1969 av ett antal familjer som hade adopterat barn och som nu villa hjälpa andra. Här arbetar Margret Josefsson som kommunikationschef.
Vad skiljer dagens adoptioner från de tidigare?
– Under 60- och 70-talen hade många personer som adopterade starka ideologiska skäl. Inte sällan var de människor som arbetat som missionärer eller biståndsarbetare och därmed sett hur illa barn for ibland. Det var en form av solidaritetshandling. I dag adopterar de flesta därför att de inte vill eller kan få biologiska barn.
Hur bemöts adoption i dag jämfört med för 40 år sedan?
– Nu känner de flesta människor någon som har adopterat eller är adopterad. När de internationella adoptionerna satte i gång kunde man ju inte låtsas eller dölja adoptionerna på samma sätt som man gjorde förr med inhemska adoptioner, vilket skapat en ny öppenhet.
Vilka gemensamma erfarenheter har adopterade? Kan man se något mönster?
– Mycket av den rotlöshet som adopterade kan känna handlar nog snarare om själva separationen från de biologiska föräldrarna än om själva adoptionen. Känslan av att vara bortvald eller övergiven kan nog sitta i. För det lilla barnet är det en katastrof att inte ha en nära relation med en vuxen. En del adopterade funderar inte alls på det här, medan andra ständigt söker trygghet eller bekräftelse.
– Det är viktigt att föräldrarna har kunskap om och respekterar barnets ursprung och kan förmedla det. Men sedan måste barnet själv bestämma hur mycket hon eller han vill veta om sitt ursprung. Det är det viktigt att föräldrarna är lyhörda.
Förr mötte föräldrarna sina barn på flygplatsen i Sverige. Hur är det i dag?
– Så gott som alla föräldrar hämtar barnen i deras ursprungsland. Då kanske de får bilder på de biologiska föräldrarna eller från barnhemmet och kan berätta för barnet om dess ursprung och första tid i livet.