Ni har säkert sett dem i tidningar och på tv: de tokiga brittiska papporna, som de senaste två åren utklädda i Batman-, Spindelmans- eller Stålmanskläder klättrar upp på broar, i lyftkranar och på fasaden på Buckingham Palace och brittiska UD. De är förtvivlade över att familjedomstolarna ofta tycks helt ointresserade av att hjälpa dem. Delad vårdnad efter en skilsmässa anses av många i England vara skadligt för barnen.
De engelska pappor nas kamp för umgängesrätt med sina barn har pågått i tre decennier, men det är först de senaste åren som kampmetoderna varit uppseendeväckande. Organisationen har i dag 6 000 medlemmar.
När Insidan en kall marskväll besöker ett Fathers 4 Justice-möte på den utkylda och mörkmurriga slitna övervåningen till en pub i östra London möter vi män i olika åldrar och med olika kulturella bakgrunder. Många ser luggslitna och trötta ut. Så långt från superhjältar man kan komma.
Ett drygt tjugotal män, vissa med något desperat, andra med något uppgivet i blicken, sitter och står runt om i den kalla lokalen. Cigarrettöken ligger tät som dimman vid Lützen.
Många tycks hysa en djup och uppenbar misstro till både rättssystemet och den sittande regeringen. För att inte tala om misstro och bitterhet mot kvinnokönet i allmänhet.
Fyrtioettårige Alan Tabor tar min hand och lägger den strax bakom sitt vänstra öra.
- Känn där, en grop, det fattas en benbit sedan min fru slog mig i huvudet med en hammare, säger han.
Sedan visar han en stor brosksvullnad på sin högra hand. Han hävdar att hustrun slog igen en bildörr på handen. En annan gång försökte hon skära halsen av honom med en stor kniv när han låg och sov.
- Hon är narkotikamissbrukare och hade tagit för mycket speed, och var förbannad för att jag inte givit henne mer pengar att köpa vin för. Hushållspengarna jag redan givit henne hade hon köpt knark och sprit för. Jag hade inga pengar kvar, och det var två dagar till löning.
- Själv har hon aldrig jobbat, bara legat hemma framför tv:n, inte ens städat. Hela sista året vi bodde tillsammans var jag rädd för vad hon skulle ta sig till. Och det var jag som hittade på roliga saker tillsammans med vår dotter. Ändå får hon hela vårdnaden.
Alan Tabor suckar och ser sig om bland sina olycksbröder.
Efter det som han beskriver som "mordförsöket" bad han i augusti 2000 sin hustru att lämna den gemensamma bostaden. Sedan dess har han inte sett sin dotter, som nu är sju år.
Hans exfru dök aldrig upp i rätten när vårdnadstvisten togs upp. Enligt Tabor har hon gift sig med en annan missbrukare och flyttat ned till södra England.
- En gång fick vi henne till rätten. Då såg hon plötsligt ut som en söndagsskolefröken. Hon vände på allt, och gav mig skulden för allt som hon i själva verket gjort mot mig.
- Ingen tror på att en kvinna har misshandlat en man. Och familjedomstolen tar inte hänsyn till läkarjournaler eller vittnesmål från utomstående. De går bara på hennes ord.
Nu har ex-hustrun hunnit bli dömd för både häleri och narkotikainnehav. Men eftersom det finns en ny man i hennes och dotterns liv vill myndigheterna inte ompröva sina ställningstaganden.
Fyrtiofemårige leksaksdesignern Terence Bates separerade från sin fru för elva år sedan, när dottern var bara ett.
Ett drygt år och 27 vändor i familjedomstolen senare fick han till slut en uppgörelse om att dottern skulle tillbringa nästan halva tiden hos honom. Ovanligt då, och ännu ovanligare i dag.
Hos pappa hade dottern dessutom två små halvbröder.
- Det fungerade bra i åtta år. Min dotter var stabil, mådde bra och var bland de bästa i klassen. Vilket jag ser som ett bevis för att delad vårdnad mycket väl kan fungera.
Men för två år sedan bestämde sig mamman plötsligt för att flytta till USA. Dottern ville inte, och Terence Bates vände sig återigen till familjedomstolen. Dottern skrev ett brev till domaren om att hon var rädd, och att hon ville vara kvar i London med pappans familj. Domaren hävdade att brevet skrivits av pappan - och gav order om att all kontakt mellan pappan och dottern skulle avslutas.
Under arton månader hörde han inget från sin dotter.
- Det var oerhört jobbigt, både jag och hennes småbröder hade mardrömmar. Sedan ringde hon för tre månader sedan från USA, grät i telefon, var mycket rädd och sade att hon ville komma hem.
En av papporna i Fathers 4 Justice fick av sin advokat rådet att i familjedomstolen inte framhålla hur mycket han älskar sina barn. Det kunde få honom att framstå som alltför känslomässig, vek, instabil och omanlig, lät advokaten förstå.
Terence Bates slår fast att hela det brittiska samhället behöver en attitydförändring.
- Vi britter har uppfattningen att män ska vara starka, chevalereska, försörja och ta hand om sina kvinnor. Själv har jag alltid varit för jämlikhet och jämställdhet. Jag har varit praktiskt engagerad i mina barns skötsel och uppfostran. Men jag är också kritisk mot många som kommer hit på våra möten. Många vet nog inte riktigt vad ett pappaansvar innebär. De har alltid hellre jobbat över och gått på puben, än kommit hem och badat och matat sina barn.
Strukturen på den brittiska arbetsmarknaden gör sitt till. Varje år förlorar 30 000 kvinnor jobbet bara för att de blivit gravida. Många kvinnor med barn är med andra ord ekonomiskt beroende av en man. Och en ny man kanske inte alltid är så intresserad av att barnen träffar sin biologiska pappa.
Både Terence Bates och Alan Tabor tycker nu att det är dags för Fathers 4 Justice att bli mer inriktade på politiskt arbete. Alan har med framgång lobbat hos sin lokala parlamentsledamot, och efter flera möten fått honom att skriva en motion om pappornas utsatta situation.
Han påpekar att alla medlemmar som missköter sig varnas. Skärper de sig inte åker de ut. Alla aktioner måste sanktioneras uppifrån.
- Annars blir det kaos. Det gäller att inte vara ofokuserat aggressiv. Det är bara kontraproduktivt. Men lyssnar ingen tar man till slut fram stora mistluren och klättrar upp någonstans där man både syns och hörs. Fast nu när de börjat lyssna är det dags för oss att klättra ned och lugnt och sansat förklara för folk vad det handlar om.