Under senare år har debatten om tillsatser i maten blivit alltmer intensiv.
Tillsatser är ämnen som tillsätts i livsmedel för att:
Öka hållbarheten (konserveringsmedel och antioxidationsmedel).
Påverka konsistensen (emulgeringsmedel, stabiliseringsmedel, förtjockningsmedel och klumpförebyggande medel).
Påverka smaken (färgämnen, smakförstärkare och sötningsmedel).
De flesta livsmedelstillsatser har ett identitetsnummer, ett E-nummer som visar att EU har godkänt tillsatsen. I dag är 370 tillsatser godkända, och 2 800 så kallade aromämnen.
Inom EU får medlemsstaterna inte ha olika regler när det gäller E-nummer. Och för att en tillsats ska godkännas måste den till exempel anses ha ett värde för konsumenten eller vara nödvändig för livsmedlets hantering. Vilka tillsatser som använts måste framgå av produktens innehållsförteckning.
En grupp särskilt ifrågasatta tillsatser är azofärgämnen, syntetiskt tillverkade färgämnen. De förbjöds i Sverige i mitten av 1970-talet, men efter det att vi gått med i EU blev de åter tillåtna i här i landet. År 2007 publicerade brittiska forskare en studie i den medicinska tidskriften Lancet som visade att dessa färgämnen kan orsaka beteendestörningar. De är fortfarande godkända, men måste tydligt märkas ut i produktens innehållsförteckning. Azofärgämnen finns i bland annat lösgodis och småkakor, ibland också i glass och restaurangmat samt färdiglagad mat.
De som försvarar tillsatser i maten menar att människor i alla tider använt sådana för att påverka smak, konsistens och hållbarhet.
Kritikerna hävdar att industrialisering av livsmedelsproduktionen lett till att det fler onödiga tillsatser finns i maten. Under 2000-talet har debatten skapat en efterfrågan på ”tillsatsfria” och ”naturliga” matvaror. Krav-certifierad mat, till exempel, odlas utan kemiska bekämpningsmedel och innehåller inga naturfrämmande tillsatser. Den fristående ekonomiska föreningen Krav står bakom landets mest kända miljömärkning för ekologisk mat.
I dag finns det cirka 6.000 Krav-certifierade produkter i Sverige.