Under 1990-talet började statsmakterna betrakta utgifterna för tandvården som ett växande problem.
Socialdepartementet skrev 1998 en förordning som fortfarande gäller. Den innebär att medborgare som är gamla, sjuka eller funktionshindrade och lider av omfattande tandskador numera får nöja sig med tjugo tänder i munnen. Dessa personer har rätt till ”nödvändig tandvård” inom ramen för den vanliga sjukförsäkringen. ”I nödvändig tandvård ingår inte behandling med fastsittande protetik bakom kindtänderna”, står det i förordningen.
Socialstyrelsen uttryckte samma värdering när det särskilda högkostnadsskyddet för pensionärer hade införts i juli 2002. Det visade sig nämligen att många ville ha dyra implantat i sina delvis tandlösa käkar; kostnaderna för reformen rusade i höjden. Då slog Socialstyrelsen fast att samhället inte behövde subventionera konstgjorda tänder bakom den femte tanden, eftersom ”en kort tandbåge enligt olika studier är förenligt med godtagbar oral funktion”.
De forskarrapporter som Socialstyrelsen hänvisar till gäller i första hand äldre patienter. Studierna härrör från 1980-talet, och de är omstridda.
– Riksförsäkringsverkets experter letade fram dem lite akut för att kunna dra i nödbromsen, säger Mikael Andersson, tandläkare och försäkringsodontologisk rådgivare åt Försäkringskassan. Det hade varit schystare om myndigheterna hade tillstått att det saknades pengar i stället för att påstå att det räcker med tjugo tänder i munnen. Jag känner inte en enda tandläkare som skulle nöja sig med så få tänder för egen del. Jag skulle aldrig göra det!
Det är denna Socialstyrelsens värdering gällande äldre medborgare som vissa kommuner på senare år har tagit till intäkt för att skära ner utgifterna för den tandvård som socialtjänsten ska betala åt socialbidragstagarna.
Så här står det till exempel i de riktlinjer som gäller i Täby kommun sedan 2008:
”Huvudprincipen är att implantat ej beviljas. Inte heller kronor på tänder bakom den femte tanden, då det anses tillräckligt för tuggförmågan med 20 tänder.”
– Det räcker bra med femma till femma, alltså de tio främsta tänderna i överkäken och de tio främsta i underkäken. Då har man en acceptabel tuggförmåga och estetik – det har ju Socialstyrelsen slagit fast, säger Bertil Fasth, konsulttandläkare åt socialtjänsten i Täby, Vallentuna och Österåker samt stadsdelarna Vantör och Spånga-Tensta i Stockholm.
Det är i praktiken han som avgör vad man som fattig kan få hjälp med av socialtjänsten om man bor i någon av dessa kommuner eller stadsdelar.
– Visst förekommer det att tänder måste dras ut, säger han. Den som vill kan möjligen få en lös protes i stället för tand sex och sju. Men det är obekvämt att leva med en lös protes – jag skulle aldrig vilja ha en.
Bertil Fasth kan godkänna en rotfyllning i någon av de åtta bakersta tänderna om prognosen för tanden är god – men någon krona blir det inte:
– Nej, då blir det en plasttand på stift. Den håller inte lika bra, risken finns att man biter sönder den. Men det är ju självklart det billigaste alternativet som gäller för en socialbidragstagare.
Vad väljer du för egen del, en krona eller en plasttand?
– Självklart väljer jag en krona, det är en hållbarare konstruktion. Och jag har ju råd!
Thomas Nilsonne, moderat och ordförande för socialnämnden i Täby, kan för sin del inte tänka sig att leva med endast tjugo tänder i munnen.
– Nej, det innebär ju sämre komfort, och jag kan ju skaffa fram de pengar som behövs för att laga eller ersätta trasiga tänder. Men går man på bistånd kan man inte få allt det som den som har ett arbete kan skaffa sig. Då är det skäligt att man får tandvård så att man har tjugo tänder kvar – men där går gränsen för vad skattebetalarna ska ställa upp med, säger Thomas Nilsonne.