Ett barn och två föräldrar föddes denna dag.
En vardagsmorgon ett par månader senare halvligger Oliver i en babysitter på köksgolvet i en lägenhet i Rågsved i södra Stockholm. Hans mamma och hans pappa sitter vid köksbordet och äter frukost: Therese Skaret, 25 år, och Rickard Skals, 26 år.
Therese häller upp kaffe. Hon verkar trött och lite snurrig; hon ammade Oliver tre gånger i natt och har inte fått sova mer än fyra splittrade timmar.
- Äh, det är ingen fara, säger hon. Oliver är ju min största glädjekälla. Man vet faktiskt inte hur det är att älska någon förrän man får barn ... Visst älskar jag Rickard jättemycket, men detta är något helt annat. Det handlar om helt andra känslor. Jag kan undra vad jag gjorde innan Oliver kom. Jag skulle aldrig kunna leva utan honom.
Rickard har sovit i sex timmar i natt. Vid fyratiden vaknade han till och fick impulsen att väcka Oliver för att kolla om han levde.
- Jag tycker ofta det är svårt att somna, säger han. Jag ligger och lyssnar efter Olivers små
läten och undrar hur han har det. Jag har nog fortfarande inte fattat att jag är pappa. När jag går ut med Oliver i barnvagnen tvivlar jag på att jag verkligen ser ut som en riktig pappa. Går jag rätt? Eller tror folk att jag har snott honom?
Rickard säger att han har fått andra värderingar i livet sedan han blev pappa.
- Jag blir så mycket mer berörd när jag ser ett barn fara illa, på film till exempel. Jag blir förbannad på regissören! Och jag tänker ganska ofta på den där lilla flickan som blev ihjälstucken när hon var på dagis. Snart ska Oliver börja på dagis. Jag känner mig så utsatt. Jag har en liten unge att ta hand om och beskydda, och inget får hända! Inte en enda pluttsak får hända Oliver!
- Jag tänker ofta på den där farmodern som var ute och gick med sitt barnbarn, säger Therese. De blev ju påkörda av ett rattfyllo, och båda dog. Jag kan känna mig så sårbar. Jag började oroa mig redan när Oliver låg i magen. Är hjärtljuden bra? Rör han sig? Och nu: vad är det där för prick? Och tänk om han blir allvarligt sjuk! Varför ska just jag vara så lyckligt lottad att allt går bra för min pojke hela vägen?
Både Therese och Rickard upplever sig vara förändrade för alltid.
- Jag känner mig som en mycket viktigare person, säger hon.
- Oliver behöver mig, och det är stort, säger han.
Therese och Rickard träffades i Spanien. Båda var där för att studera spanska, och en kväll kom han släntrande fram till henne där hon satt på strandpromenaden.
- Hej, talar du svenska? frågade han.
När de kom hem till Sverige igen flyttade de ihop. Hon jobbade som frisör, han som elektriker. Livet kunde sammanfattas med fyra verb: arbeta och älska, träna och festa.
- Man kan nog säga att vi levde röjarliv med våra kompisar, säger Rickard.
- Jag såg alltid fram emot helgen, berättar Therese. Vi ringde varandra på jobbet, köper du eller jag ut, går vi på krogen eller är det fest? Det var mycket uteliv - men vi höll oss i form. Jag gick på gym två gånger i veckan och spelade innebandy.
Rickard höll på med styrketräning.
- Jag var ganska fit, om man säger. Jag hade en massa muskler, åt rätt och mådde bra. Men under det senaste året har det inte blivit någon träning, bara en massa soffa och teve. Jag väger femton kilo mindre och kan faktiskt få lite ångest när jag tänker på att jag inte sköter mig riktigt.
- Jag väger lite mer än förr, säger Therese. Men jag bryr mig inte så mycket. Det viktigaste är att Oliver går upp i vikt och känner sig älskad och trygg.
Barnet i babysittern har förändrat sin mammas liv på ett ganska dramatiskt sätt. Therese har inte druckit en droppe alkohol sedan hon fick veta att hon var gravid, och när hennes kompisar ringer och vill gå på krogen säger hon självklart nej.
- Visst vore det väl kul att gå ut och dansa eller kanske bara gå på bio, men jag vill hellre vara hemma - inte bara för att Oliver behöver mig, utan även för min egen skull. Jag kan ligga i timmar och titta på honom och undra hur jag har kunnat åstadkomma något så fint ... Fast visst kan jag känna mig väldigt bunden. Jag hinner inte med mig själv. Jag kan inte ens gå på toaletten när jag vill, och duscha får jag göra när han sover.
Numera umgås hon med sina vänner på ett annat sätt.
- Antingen kommer de hit, eller också träffas vi på stan mitt på dagen och fikar.
Rickards liv har inte förändrats lika drastiskt. Han jobbar heltid och umgås med sina kompisar ungefär som förr.
- Jag går väl ut med dem och festar ett par gånger i månaden ungefär. Jag är en sådan person, jag behöver lite fart och fläkt.
- Det gör faktiskt jag också, påpekar Therese. Men jag måste amma Oliver. Du kan vara borta i flera dagar, jag kan inte lämna honom mer än någon timme. Fast jag accepterar att det är så. Jag får gå ut sedan, när Oliver är större.
- Men jag tycker inte heller att jag känner det där suget efter krogen och utelivet så starkt som förr, säger Rickard. Jag är ganska nöjd med att vara hemma med familjen, äta gott och kolla på teve och ta det lugnt. När man får barn är det ju barnets bästa som gäller i första hand, det är inget snack. Man får ju bli vuxen någon gång.
Olivers ankomst har också förändrat Thereses och Rickards kärleksliv.
- Ibland blir jag rädd att jag går så helt upp i Oliver att jag glömmer bort kärleken till Rickard, säger Therese. Men det är ju ganska naturligt att det blir ett avbrott i sexlivet när man får barn, och jag tycker att vi är på samma våglängd. Det får ta tid för oss att landa i vårt nya samliv.
- Det har inte varit aktuellt med särskilt mycket sex under den senaste tiden, säger Rickard. Men det känns helt okej. Det finns ju en liten pojke som måste få komma i första hand. Och vi har ett starkt förhållande - det ska mycket till innan det brakar.
Rickard levde med i graviditeten till den grad att kan kände sig skengravid; han blev trött när Therese var trött och fick ont i ryggen när hon klagade över ryggsmärtor. Olivers födelse var hans livs största upplevelse, och under de följande fyra veckorna var han ledig från jobbet.
Han har funderat en hel del på det där med att vara pappaledig.
- Jag tar nog i alla fall ut de sextio pappadagar som Therese inte kan ta ut. Och kanske några av hennes dagar.
- Det får du inte! säger Therese. Jag ska vara hemma med Oliver tills han är ett år i alla fall.
- Ja. Sextio dagar räcker nog för mig. Jag tar väl två dagar i veckan. Då räcker de längre, och jag tappar inte så mycket på jobbet. Jag tror nog att jag får bra kontakt med Oliver ändå. Jag kommer ju hem klockan sex eller halv sju varje kväll.
Rickard arbetar numera som säljare av telefonabonnemang. Den här veckan raggar han kunder vid stormarknaden Ica Maxi i Haninge. Varje köpare får en låda färska kokosbollar.
- Det blir en hel del tjänsteresor framöver, säger han. I nästa vecka är jag borta från tisdag till lördag. Man säljer bättre utanför Stockholm. Visst kommer jag att sakna Oliver. Men man har ju direkt inget val. Man måste arbeta och dra hem pengar. Jag funderar faktiskt på att starta eget, anställa folk och så.
Rickard måste snart gå till jobbet, men först byter han på Oliver som just har bajsat.
Det doftar syrligt som av yoghurt. Rickard är flink vid skötbordet, ömsint och övermåttan stolt. När han är färdig lägger han pojken i Thereses knä.
- Nämen satte pappa på dig pyjamasen igen! Oj, oj, oj, har pappa ingen koll? jollrar Therese och lockar fram ett lyckligt grin i Olivers ansikte.
Rickard gillar att laga mat, men i övrigt är det främst Therese som sköter hushållsarbetet.
- Jag diskar väl en gång i månaden, säger Rickard, och städningen hjälper jag väl till med ganska sällan.
- Jag får väl skylla mig själv, säger Therese. Jag orkar inte vänta på att Rickard städar och diskar, så jag gör det själv. Till slut blir det en rutin. Fast jag lider inte av det. Flera av våra kompisar har det ungefär som vi.
- Det bara blev så när vi flyttade ihop, förklarar Rickard. Jag arbetade heltid och betalade nästan alla räkningarna medan Therese hade gått ner på halvtid för ryggens skull - hon är ju frisör och fick ont av att stå och klippa åtta timmar om dagen. I alla fall var hon hemma mycket mer än jag, så då fick hon fixa hushållsarbetet.
Hittills har det varit självklart för båda att det är Therese som ska vara hemma med Oliver och Rickard som ska arbeta och försörja familjen.
- Vi tjänar mer på att jag är hemma, förklarar Therese. Fast även om jag hade haft högre lön och jobbat heltid så hade jag tagit ut större delen av föräldraledigheten. Jag känner att jag vill ha det så.
- Det är helt okej, säger Rickard. Det är bättre att jag jobbar. Jag vill känna mig säker på att vi har mat på bordet varje dag och kan gå på bio om vi vill.
Ingen av dem ser några allvarliga risker med de traditionella könsrollerna.
- Jag tänker mig att Rickard tar lika stort ansvar för Oliver som jag när det första året har gått, säger Therese. Jag tror nog att han får lika bra kontakt med Oliver som jag.
- Det går nog inte, säger Rickard, för jag måste ju vara borta minst åtta timmar om dagen. Men jag oroar mig inte. Jag träffar honom nästan varje kväll i alla fall.
Nu måste Rickard gå. Han stoppar mobilen i byxfickan, hänger på sig läderjackan och går ut till bilen med en kartong kokosbollar under armen.
Therese lägger Oliver till bröstet. En stund senare somnar han i hennes knä. Hon betraktar honom länge. De små armarna rycker till ibland. Plötsligt ler han i sömnen.
- Jag undrar vad han drömmer, säger Therese.