Ibland njuter Camilla när hon kramar sin pojkvän Mattias. Hon beskriver det som ett stilla lyckolugn. Ingen eufori - bara trygghet.
- Det är härligt att våga vara så nära, att släppa taget och ge sig hän, lita på en annan människa. Att kunna kramas utan att känna sig skadad, att kunna se någon i ögonen utan att känna sig smutsig, säger hon.
För några år sedan hade det varit omöjligt. Camilla skyggade för allt och alla, förknippade närhet med sådant som gjorde ont. Det dröjde åtta månader innan hon kramade Mattias första gången. Tre år innan de hade sex. Han väntade eftersom han kände till hennes rädsla, visste vad hon bar med sig i bagaget, älskade henne. Men månader och år är mycket även för den som är tålmodig.
- Det var kämpigt, vi bråkade jättemycket. Flera gånger ville jag ge upp och bara skita i allt, men han stod på sig, säger Camilla.
Hon är 25 år, har ett silverhjärta runt halsen och huvudet fullt av framtidsdrömmar. Tillsammans med Mattias och sonen Emil håller hon just på att sätta bo i en ny lägenhet. Men hon är fortfarande rädd för närhet och det händer att hon skyggar även för Mattias, att hon blir nio år igen och som förlamad av sorgen och paniken från då.
Häromdagen kom två killar som hon känner fram för att krama om henne, av en slump råkade en komma snett bakifrån och en snett framifrån. Plötsligt kände hon sig hotad, naken, och var tvungen att rusa därifrån med paniken huggande i mellangärdet.
Camilla var sju år när hennes farbror började leka konstiga lekar med henne. När hon var nio våldtog han henne första gången. Så fortsatte han i sju år, så ofta han kom åt, antingen hemma hos Camilla, hos hennes kusiner eller i sin egen lägenhet. En gång var Camillas pappa och en av hennes vänners pappa med.
Ingen annan förstod vad som försiggick. Ingen såg förtvivlan, skammen och skulden i hennes ögon. Ingen frågade varför hon var så skygg. Själv vågade hon inte berätta, hon var övertygad om att det som hände var hennes eget fel.
Ångesten, säger Camilla, vände hon i stället inåt, mot sig själv. När hon började högstadiet sökte hon sig till kompisar som höll på med droger - hasch, marijuana, tändargas. Hon drogs med, flydde från sin rädsla till rusens och kickarnas förlovade land.
- Jag tyckte att allt var toppen så länge jag hade drogerna i mig. Jag slapp känna någonting, jag slapp otryggheten, ensamheten. Fast inuti mådde jag jättedåligt.
En dag träffade hon Jonas, en fyra år äldre kille som gick på alkohol och amfetamin. De förlovade sig, Camilla flyttade hem till honom och från den dagen slapp hon äntligen farbroderns övergrepp. Ändå fortsatte hon att falla. Drogerna tog överhanden, hon hoppade av skolan, gick i trasiga kläder, åt inte. Varje dag sminkade hon sig hårt, hårt. Som för att måla ett skydd mot den kalla omvärlden.
Så småningom lyckades hennes mamma se till att hon togs in på ett behandlingshem för ungdomar med missbruksproblem. Här vågade Camilla för första gången berätta om övergreppen. Här började den långa vägen tillbaka. Efter tre år skrevs hon ut och flyttade till sin nya pojkvän, trots att hon blev avrådd. Han missbrukade droger och alkohol och snart började han att slå. Flera gånger misshandlade han henne gravt. En gång tvingade han henne att ha sex med honom, annars skulle han göra slut, sa han. I det kaoset blev Emil till.
Sedan orkade Camilla inte mer, utan flyttade hem till sin mamma och försökte än en gång att få ordning på sitt liv. Hon var 20 år, psykiskt och fysiskt tilltufsad, skygg för människor i allmänhet och män i synnerhet. Ingen fick komma nära, ingen fick krama, inte ens hennes mamma. Beröring var lika med slag och sparkar eller kvävande övergrepp. Men så hittade Camilla sin livlina: massagen.
Hon höll på att läsa in gymnasiet på ett utbildningscentrum för vuxna och fick möjlighet att välja mellan olika kurser. Bland alternativen fanns en tio veckor lång massageutbildning. Hennes mamma och mormor insisterade. Massage skulle göra henne gott, sade de.
I utbildningen ingick också att få massage. Camilla rös inför tanken på att låta någon annan röra vid hennes kropp. Kände sig äcklig, smutsig. Trodde att massagen skulle göra ont. Ändå bestämde hon sig för att ge den en chans.
I flera år hade hon gått i samtalsterapi, bearbetat sina minnen och försökt lära sig att lita på andra människor. Annars hade hon aldrig vågat, förklarar hon.
- Det handlar om att ta små, små steg. Att kanske börja med att se någon i ögonen, gå vidare till ett handslag och avancera till en kram. Massagen var ett stort steg men jag litade på att det var som andra sade, att den skulle kunna hjälpa mig.
Den första som fick ge Camilla massage var en lärare som hon litade på till hundra procent. I början spände sig hela kroppen, den liksom rullade ihop sig, instinktivt. Sedan gav muskel efter muskel med sig. Camilla förundrades över det som hände.
- Massagen hjälpte mig att våga ta emot beröring igen. Och att ge beröring, även till en man, utan att det behövde vara något sexuellt eller obehagligt med i bilden.
Utbildningen lärde henne också att tycka bättre om sig själv. Tidigare skämdes hon över övergreppen och kände sig som en idiot för att hon låtit sig dras ned i drogträsket. Som massör kände hon sig plötsligt värdefull.
- Jag blir stark av att veta att jag kan något som inte så många kan. Det är helt fantastiskt när en kund ligger där på bänken och bara njuter. Då vet jag att det är mitt verk, att jag kanske inte är så värdelös trots allt, säger Camilla.
I dag är hon legitimerad massör och tar regelbundet emot kunder hemma i lägenheten. Eftersom hon själv avgör i vilken takt och hur ingående hon ska massera känner hon sig trygg. Hon behöver ha full kontroll över beröringen för att våga.
Därför klarar hon sällan av att själv ta emot massage eller annan beröring. Bara de som står henne riktigt nära och som vet vad hon har varit med om får röra vid henne. Men inte ens med dem känner hon sig trygg. Den ende som hon aldrig värjer sig från är sonen Emil.
Mattias förstår. Han var tidigare tillsammans med en annan kvinna som utsatts för sexuella övergrepp och förstår att Camilla älskar honom trots att hon verkar avvisande. Han stöttar henne, vet att hon behöver tid. Själv tror Camilla på framtiden. Hon drömmer om att starta eget som friskvårdskonsult och kanske hjälpa andra med liknande erfarenheter.
Och kanske, hoppas hon, kan hon en dag låta sig beröras, förbehållslöst, avspänt, utan ängslan.
- Mina sår är som mina kunders muskelknutor. Att bearbeta dem tar tid och det gör ont. Men det går. Jag vet det nu.