När Åsa Roos var 13 år fick hennes storebror en dator. Spännande äventyr blev plötsligt vardag för henne när hon och brodern började spela dataspel tillsammans.
– Det var helt fascinerande. Att kunna kliva in i och upptäcka en helt annan värld är det jag gillar mest med att spela, säger hon.
I dag är Åsa 37 år och producent på ett dataspelsföretag. Hennes intresse för dataspel har bara växt sig starkare sedan tonåren. Yrkeskarriären inleddes för cirka tio år sedan.
– Jag halkade in i branschen på ett bananskal. Tidigare höll jag på med industridesign. Mitt första spelutvecklarjobb fick jag via en praktik på ett mobilspelsföretag. Sen var jag fast, det var jättekul och en väldigt bra introduktion, berättar Åsa.
Att hon är kvinna och har ett sådant cv hör inte till vanligheterna. I sin senaste rapport uppger nämligen Dataspelsbranschen att nio av tio dataspelsutvecklare i Sverige är män. Så ser det ut för tredje året i rad. Visserligen växer branschen snabbt vilket innebär att kvinnorna har blivit fler – men att männen också blivit det.
Kritiker menar att könsfördelningen bör vara jämnare för att bättre kunna möta spelmarknadens behov. Åsa delar den uppfattningen och är engagerad i föreläsningar och andra projekt för att åstadkomma en förändring.
– Jag tror på att skapa en större bredd med spel som passar fler målgrupper. Det är svårt att få tjejer intresserade om de inte känner sig välkomna, till exempel när de inte har möjlighet att spela karaktärer av sitt eget kön. Och det i sin tur gör det svårt för de tjejer som redan är intresserade av att ta sig in, förklarar hon.
Vägen dit Åsa är i dag har inte alltid varit lika kul som första jobbet. Det är en annan anledning till att hon försöker få in fler kvinnor i spelbranschen.
– Att vara ensam tjej är inte alltid lätt, man blir en representant för sitt kön. På ett av företagen som jag jobbat för blev jag mobbad av en grupp killar. De kom fram till egna versioner av spelet utan att prata med mig som höll i designen. När det killarna gjort inte passade in så skyllde de på mig och sa att ”Det här är vad man får med en tjej som speldesigner”.
Efter att Åsa berättat för sin chef om utfrysningen uppmanades gruppen att sluta undervärdera hennes arbete. Då började kommentarerna i stället handla om hur hon såg ut och vad hon åt. På andra arbetsplatser har Åsa inte upplevt sig lika illa behandlad på grund av sitt kön. Men det har ofta hänt att hon känt sig mer ifrågasatt och granskad under lupp än sina manliga kolleger.
År 2007 avslutades ”SuperMarit”, ett treårigt jämställdhetsprojekt för spelbranschen. Namnet är en feminin version av det klassiska spelet ”Super Mario”. I det är målet för Mario att rädda den kidnappade prinsessan genom att ta sig igenom farofyllda banor. Spelet har blivit något av en symbol för hur kvinnokaraktärer ofta porträtteras i spelvärlden.
Detta var något ”SuperMarit” ville ändra på genom att få in fler kvinnor i branschen och öka medvetenheten. Man ordnade nätverksträffar för kvinnor, hjälpte spelföretag med rekrytering och pratade marknadsföring med dem som anordnar spelutbildningar. Det gav en skjuts till förändring, men möttes inte bara av hejarop. När projektledarna under första året besökte Sveriges största datorfestival ”Dreamhack” och läste upp sitt manifest inför 5 000 personer blev de utbuade.
Åsa Roos var en av dem som arbetade med ”SuperMarit”. Att debatter om dataspel och könsroller brukar bli hetlevrade ser hon som en direkt länk till de intensiva diskussionerna under 80- och 90-talen om våldet i olika dataspel.
– De som spelade då kände sig påhoppade, och det skapade sammanhållning och en inställning att spelen inte skulle få förbjudas på grund av en tillfällig moralpanik. Det har i sin tur lett till en viss censurrädsla i branschen, och man reagerar likadant även på saklig kritik. Jag tror att det i högre grad handlar om detta än om ren och skär sexism, även om det också förekommer.
Tjugofemåriga Fia Tjernberg är kollega till Åsa på ett annat företag i branschen och har studerat dataspelsutveckling. Hon fick en dator när hon var sex år av sin mamma som var datorlärare. Sedan dess har spel varit ett stort intresse.
Sista året på gymnasiet bestämde sig Fia för att det var vad hon ville jobba med. Universitetsstudierna avslutade hon i förtid efter att ha blivit erbjuden ett jobb som spelutvecklare. I snart tre år har hon arbetat på samma företag. Där skriver hon i dag spelhistorier och bestämmer hur monster och spelvärldar ska se ut.
– Vi diskuterar på jobbet om något känns omotiverat, som jättestora bröst till exempel. Men själva poängen med spelkaraktärer är att de ska vara attraktiva och extrema. Då är det snarare vad de gör som jag kan bli irriterad på. Som när kvinnor blir förvisade till biroller. Men jag tycker att spelen kommer allt längre bort från det nu, säger hon.
Fia var en av tre kvinnor bland fyrtio elever i sin klass när hon gick sin utbildning i spelutveckling på Stockholms universitet. En bild på en kvinnlig student täcker framsidan av universitetets informationsfolder om utbildningsprogrammet. Men den stora majoriteten av dem som söker in med spelutvecklingsambitioner är män.
En långsam förändring har ändå skett efter ansträngningar från arrangörer av dataspelutsbildningar runt om i landet. Enligt Dataspelsbranschens analys kommer det att dröja några år innan det syns i siffrorna över anställda. Fia välkomnar utvecklingen, även om hon bara har positivt att säga om sina tre år i branschen.
– När jag pluggade blev man en i gänget men kände sig som ett undantag från andra tjejer. Så känner jag mig inte på jobbet, där är det inget konstigt att tjejer gillar dataspel. Jag är en av pionjärerna, men jag tycker det märks att vi blir allt fler som jobbar med spelen också, säger Fia Tjernberg.
På höstens utbildningsprogram i spelutveckling vid Stockholms universitet var 19 av 80 studenter kvinnor.