Socionomen Ingegerd Gavelin leder kvällens samtal. Hon och hennes kollega Kristina Grebelius på Föräldramottagningen blir konsulterade av cirka två hundra familjer per år. De flesta av föräldrarna kommer för enskilda samtal om barnen, och de som vill kan få vara med i en samtalsgrupp för att få stöd och inspiration i föräldraskapet.
Den här gruppen har som fokus att utvecklas i den svåra konsten att vara tonårsförälder. Ingegerd har kommit med förslag till teman för diskussionerna, men deltagarna har själva bestämt vilka ämnen som ska beröras. Det har handlat om allt från vardagskonflikter och styvfamiljsproblematik till tonårsdepressioner, droger och kamratproblem, och i kväll är det bland annat den starka oro för barnen man så ofta känner som förälder som ska avhandlas.
– Vi tar en runda! säger Ingegerd. Hur har ni det nu med era tonåringar?
– Turbulent! svarar Marie. Emma hatar mig, för jag har sett till att grisen äntligen ska avlivas. Fast jag har lugnat ner mig med städningen. Jag lät bli – och då städade barnen!
Elisabeth berättar i sin tur att hon har återknutit kontakten med sin dotter Josefin.
– Vi har ju haft konflikter, hon bor hos sin pappa och tror att hon kan bestämma över mig. Gång på gång har hon kommit och krävt pengar av mig, några gånger har hon till och med gått till handgripligheter. Så till sist låste jag dörren. Jag vägrade öppna när hon bankade på. Och då blev hon förstås arg och sade att hon inte ville veta av mig mer.
– Men i dag ville hon ha kontakt med dig igen, säger Ingegerd.
– Ja, vi kramades … Hon har saknat mig. Och hon verkar ha fattat att hon inte kan behandla mig hur som helst.
När turen kommer till Nina berättar hon om sin oro för sin dotter Ronja.
– Jag har ju varit mycket på sjukhus för ryggen och magen, och Ronja blev skiträdd i dag när jag blev dålig igen. Hon gick undan och ville inte prata.
– Pratar hon inte med någon i det läget? frågar Ingegerd.
– Nej, hon vill bara vara i fred, och jag blir förstås orolig. Men jag försöker vänta in henne. Hon är allmänt lite gladare numera.
– Hon kommer nog när hon känner sig mogen.
– Ja …
Alla kring bordet dricker kaffe och äter av gräddtårtan som Ingegerd har köpt; kvällens träff är den sjätte och sista.
– Det går bättre med Adam, säger Maria. Det har ju varit mycket bråk och skrik om läxorna, men nu sliter han som ett djur med skolan.
– Jaha, berätta mer!
– Jo, han fick IG-varning i nästan alla ämnen, och då fattade han äntligen. Nu jobbar han, och det är stort.
– Vad roligt, ni som har kämpat så ihop! utbrister Ingegerd.
– Ja, det har verkligen legat över mig … Men jag har taggat ner, våra samtal här har fått mig att betrakta honom med större ömhet och förståelse – och nu talar vi med varandra på ett nytt sätt. ”Mamma, jag har inte tid att gå och klippa mig, för jag har prov i morgon”, sade han i går. Han tar ansvar! Jätteskönt!
– Ja, min begåvade strulkuse till dotter tar då inte ansvar, säger Karin. Sminket och kråkboet på huvudet är det enda som är viktigt. Hon går i sjuan, och det är så konfliktfyllt kring läxorna …
– Hur då?
– Hon har ingen koll, jag får messa henne mitt på dagen: ”Glöm inte att ta hem matteboken!” Hon suger mig på all energi jag har och är elak och otrevlig. Jag skiter i hennes skolgång – så tänker jag ibland!
– Ja, så känner man! säger Maria. Man orkar inte, man vill bara strunta i allt!
– Läxbiten är otroligt jobbig, säger Marie. Emma har kallat mig både det ena och det andra. Det suger musten ur mig!
– Det är det här med empati och acceptans, säger Ingegerd. Man kan inte skynda på barnens mognad. De har så otroligt mycket att lära sig i tonåren, och oftast gör de sitt bästa.
– Och det hjälper inte att man bråkar och tjatar, säger Maria.
– Nej … När min Erik var tonåring såg jag för min inre syn hur illa det skulle kunna gå för honom – men han har ju klarat sig fint, säger Ingegerd. Känslor är bra vägvisare, men man behöver inte ögonblickligen följa dem eller leva ut dem. Om man låter sig domineras av de ödesmättade tankarna blir man livrädd och kraftlös, själva oron blir destruktiv.
– Man tänker så lätt att ungen är hopplös när hon smäller i dörrar och struntar i skolan, säger Karin.
– Ja, men det är bra om man kan släppa idén att hon är ansvarslös för att i stället dra slutsatsen att hon har mycket att kämpa med och helt enkelt behöver hjälp. Jag brukar säga att man ska ha ett stort och varmt hjärta som förälder, men det gäller ibland att hålla huvudet kallt.
– Fast det är ju så otroligt svårt! säger Karin.
Det är kontakten som är avgörande; nyckeln till det goda föräldraskapet är en varm och tillitsfull relation till barnet, och den kräver i sin tur både empati och respekt för barnets egna rättigheter, förklarar Ingegerd Gavelin.
Hennes egenkomponerade kurser liknar på många vis de föräldrastödsprogram som med en engelsk term brukar kallas attachmentbaserade därför att de betonar vikten av barnets anknytning till föräldrarna och främst fokuserar på hur man stärker barnets självkänsla. Aktivt föräldraskap och Connect är två exempel på sådana program.
Men det är inte den typen av föräldrastöd som är mest i ropet i Sverige just nu. I de flesta kommuner dominerar i stället en sorts kurser som bygger på social inlärningsteori och kognitiv psykologi inriktad på beteendet.
Om man går en sådan kurs får man lära sig särskilda tekniker för att få barnen att ändra sitt dåliga beteende. Man ska berömma dem och systematiskt belöna dem med guldstjärnor och leksaker eller förmåner när de lyder och gör rätt. Men när de tjatar och skriker eller trilskas och bråkar ska man i stället konsekvent ignorera deras dåliga beteende. Och om de visar öppet trots eller börjar slåss och kasta saker i golvet ska man sätta dem i time out – de ska vara på sitt rum eller sitta på en särskild stol tills de har lugnat ner sig och blivit snälla igen.
Upprörda kritiker har kallat dessa kurser nyauktoritära och varnat för skamvråns återkomst. Men de verkar ändå ha fått stort genomslag bland föräldrar i Sverige. När föräldrasajten Growing people i våras frågade sina läsare om de hade använt time out eller annan ignoreringsmetod i sin barnuppfostran svarade hela 32 procent ja.I
Ingen av de fem mammorna i Sundsvall kan tänka sig att ignorera sina barn när de gråter och skriker.
– Barn är ju sårbara! säger Nina.
– Det vore vansinnigt att överge dem just när de som allra mest behöver tröst och hjälp, säger Marie.
– Om någon på jobbet skulle bli ignorerad på det viset skulle det kallas mobbning, säger Maria.
Hon gjorde själv ett försök med time out-metoden för några år sedan.
– Ja, jag hade haft en massa bråk med Adam, så till sist fixade jag ett stygghörn. Jag hade sett på teve hur man skulle göra. Han var tio år, så han skulle vara där i tio minuter – men det blev ju brottningsmatch! Och jag kände snart att det där inte var min melodi. Mitt hjärta var inte med.
– Jag tycker att de där metoderna är förfärliga, säger Ingegerd. Det händer att föräldrar kommer till oss och är alldeles förtvivlade därför att de har ignorerat sina barn och utsatt dem för time out – och nästan förlorat sin relation till dem.
– Fast jag förstår att du försökte, Maria, säger Karin. Det är svårt att vara förälder i dag. Man ska vara så kunnig och framgångsrik på jobbet samtidigt som man ska ha en perfekt familj. Och det vi lärde oss av våra egna föräldrar funkar inte längre. Man känner sig ofta maktlös.
– Vi har ett himla sjå numera med att jobba och utvecklas och träna och vara snygga och förverkliga oss själva, säger Maria. Vi har knappt tid att vara föräldrar. Men väljer man karriären får man lätt problem med barnen.
– Ja, man förlorar sig lätt i konflikter och känner nog oftare den där starka oron för barnen om man inte har tid att vara närvarande i deras liv, säger Ingegerd. Det är bra om man kan vara hemma ganska mycket och vänta in tonåringen som kämpar så hårt med sig själv och slår sina lovar i köket …
– Jag har börjat förstå varför det så ofta har blivit en massa tjafs hemma, säger Maria. ”Prata med mig nu, Adam!” har jag sagt. ”Om en halvtimme ska jag gå och träna!” Jag har stressat honom!
– Precis!
Få föräldrar behöver utbildning, anser Ingegerd Gavelin – men många behöver utrymme att få lufta sin oro och reflektera över sig själva och sina barn, gärna tillsammans med andra män och kvinnor som är i samma läge i livet.
– Att få formulera sina tankar i lugn och ro och få dem bekräftade och kompletterade med idéer utifrån – det är ovärderligt, säger hon. På så vis får man hjälp att förstå både sina egna och barnets reaktioner.
Barnets vrede är i många fall en omedveten men viktig signal till föräldern gällande relationen, enligt Ingegerd Gavelin: ”Hallå, överge mig inte! Jag behöver hjälp!”
– Oftast är det den lösning på konflikten man själv kommer på som är allra bäst – och den finner man bara om man står i nära känslomässig kontakt med både sig själv och sina barn, säger hon.
När de fem mammorna till sist utvärderar kursen är de överens: det är skönt att känna att man inte är ensam om att ha det svårt med barnen, och det är härligt när man får distans till sin oro och vågar känna hopp.
Fotnot: Ingegerd Gavelin svarar på frågor om föräldraskap i Insidans panel.