Gua satt inte i bur, och måste precis som Donald passas hela tiden. Gua lärde sig att gå på pottan, hon fick tänderna borstade, hon åt samma mat som Donald och hade samma mat- och sovtider. Hon och Donald trivdes ihop, lekte och busade. Båda gillade vilda lekar och de tröstade varandra med klappar när de blev ledsna.
Gua visade mer tillgivenhet för föräldrarna än Donald, hon kramade och pussade dem mycket. Många saker lärde hon sig snabbare än Donald, som att följa uppmaningar och äta med sked. Men Donald var bättre på att härmas. Gua tog oftast initiativet till nya lekar, Donald följde henne. Han lärde sig lite schimpansspråk, som hur man låter när man vill ha mat, och han lärde sig att gnaga på tapeterna.
När Donald var 19 månader kunde han bara säga tre engelska ord. Då avbröts experimentet och Gua skickades tillbaka till djurparken.
"Paret Kellogg hade försökt träna en apa att bli människa. I stället verkade det som om Gua höll på att lära deras son att bli en apa", skriver Judith Rich Harris i boken "Myten om föräldrars makt" där hon berättar historien om familjen Kellogg. Men hon tror inte att Donald skulle ha utvecklats som en apa om Gua fått stanna i familjen. När hans sociala värld växte skulle han ha börjat leka, prata och göra som andra barn.
Donald lärde sig att uttrycka sig som en schimpans. Det är förstås extremt, men just barns språkinlärning var en av de första saker som fick Judith Rich Harris att tvivla på den etablerade tron att det framför allt är föräldrar som socialiserar sina barn. Barn talar inte som sina föräldrar, de talar som den kulturella omgivningen och framför allt barnen där. Det märks snabbt i invandrarfamiljer och i familjer som flyttar mellan olika dialektområden över hela världen. Och språket är helt socialt förvärvat, till skillnad från de flesta av våra egenskaper.
I sin kontroversiella bok utmanar Judith Rich Harris det som de flesta ser som en självklarhet - att föräldrars fostran av sina barn har stor betydelse för hur barnen blir som vuxna. De två viktiga faktorerna är arv och miljö, och miljö innebär familj och uppfostran. Det tror alla, från vanligt folk till psykologiprofessorer, skriver Judith Rich Harris, och det trodde också länge hon själv, som författare till en rad läroböcker i utvecklingspsykologi.
Det finns många undersökningar som visar att föräldrar som vårdar barnen med kärlek och inlevelse får barn som utvecklas till trevliga människor med gott självförtroende. Föräldrar som är okänsliga och hårdföra får aggressiva eller ängsliga barn, och så vidare. Men, hävdar Judith Rich Harris, när hon tittade närmare på forskningen märkte hon att den inte höll måttet. Hon anser fortfarande att miljön är minst lika viktig som generna, men miljön är inte detsamma som föräldrapåverkan.
Den moderna formen av utvecklingspsykologi föddes på 1950-talet. Det var då man började studera olikheter mellan barn. Tidigare hade man mest intresserat sig för barnens olika åldersstadier.
Den då nya forskningen hade sina rötter både i psykoanalysen - där psykiska symtom hos vuxna tros ha med barndomen och föräldrarna att göra - och i behaviorismen, och forskarna höll fast vid två föreställningar, menar Judith Rich Harris: "Behaviorismens övertygelse om att föräldrar påverkar barnen med bestraffningar och belöningar, och freudianernas tes att föräldrar kan bryta ner sina barn, och ofta gör det." Målet blev inte att ta reda på om, utan hur, föräldrarna påverkade barnen. En störtflod av undersökningar följde, enligt Rich Harris efter standarden "se hur föräldrarna uppfostrar, se hur barnet blir". Uppgifter om ett antal föräldrar och barn samlas in och läggs ihop, och "förhoppningsvis hittar du ett samband mellan föräldrarnas beteenden och barnens egenskaper som är statistiskt signifikant."
Det är svårt att dra slutsatser om samband från sådana studier, som visar på korrelationer - samvariationer - mellan olika faktorer. Man vet inte riktigt vad som är orsak och verkan, och ofta är korrelationerna svaga och kan bero på slumpen. Utvecklingspsykologer som kritiskt har granskat forskningen har ifrågasatt om antalet statistiskt signifikanta samband verkligen överskrider antalet förväntade, slumpmässiga samband, skriver Judith Rich Harris.
Men några samband dyker ovanligt ofta upp, säger hon, de är inte så starka men har ett konsekvent mönster: Föräldrar som är bra på att sköta sina egna liv och komma överens med andra får oftare barn som också gör det. Föräldrar som har svårt att få ordning på livet och relationerna får oftare barn som också har problem. Och barn som behandlas med ömhet och respekt blir ofta bättre på att sköta sina liv och personliga relationer än barn som behandlas okänsligt.
Barn tenderar att likna sina föräldrar. Problemet är att arv- och miljöinflytanden inte går att skilja på i de flesta familjer. Vad beror på generna, vad beror på miljön? Hur samverkar de båda faktorerna?
En bakgrund till Judith Rich Harris och andras kritik av "föräldrasocialisationsteorin" är ärftlighetsforskningen. Adoptions- och tvillingundersökningar har under många år gett stabila och entydiga resultat. Ungefär 50 procent av variationen för de flesta egenskaper hos personligheten, som impulsivitet, försiktighet, social smidighet, konfliktbenägenhet och så vidare, förklaras av generna. Forskningen visar också att den gemensamma uppväxtmiljön betyder mycket lite. Syskon som växt upp i samma hem med samma föräldrar har inte speciellt lika personligheter. Adoptivsyskon är i princip inte alls lika, men även biologiska syskon är olika. Enäggstvillingar är mest lika, men de är nästan lika mycket lika - och olika - oavsett om de växt upp tillsammans i sitt biologiska hem eller i var sin adoptivfamilj.
De flesta socialisationsforskare har valt att bortse från ärftlighetsforskningens ovälkomna resultat, skriver Judith Rich Harris.
En del menar att resultaten beror på att varje barn lever i en unik relation med sina föräldrar, att det finns miljöskillnader inom familjen. Tanken är rimlig, tycker hon, men den innebär att man hamnar i en oändlig kedja av orsak och verkan. Är det föräldrarna som orsakar skillnaderna mellan barnen, eller beror föräldrarnas olika beteende mot barnen på att de reagerar på barnens olikheter?
Under många år har psykologiforskare försökt hitta skillnader i personlighet som beror på var i syskonskaran man fötts. Det skulle vara ett sätt att visa att variationer i föräldrabeteende påverkar barnens personlighet. Men granskning av forskningen har visat att det inte finns några sådana, tydliga samband.
Ärftlighetsforskningen har fortsatt att visa att hemmiljön har få effekter på barnens framtid, skriver Judith Rich Harris. Och om det finns några varaktiga influenser är de uppenbarligen olika för vart och ett av syskonen, de är inte heller förutsägbara på så sätt att ett visst beteende ger ett visst resultat. Däremot är det lätt för en enskild människa att konstruera en historia om hur hemmiljön, typ den kritiska, dominerande modern och den svaga, undfallande fadern, formade hennes personlighet som barn och skapade den störning hon har som vuxen. "Sådana efterhandskonstruktioner - omöjliga att både bevisa och motbevisa - är arbetsmaterial för otaliga författare av biografier."
Menar Judith Rich Harris verkligen att föräldrar inte är betydelsefulla för sina barn? Nej, det menar hon inte. Föräldrar spelar en mycket stor roll i barnens liv, skriver hon. Men hon tror inte längre att det som barn lär i relationen till föräldrarna - eller syskonen - bildar ett underliggande mönster för andra, senare relationer eller beteenden, och på så sätt styr deras livsöde.
Och det vore riktigt dåligt gjort av evolutionen om det vore så, påpekar hon. Det man lär sig med mamma kan vara oanvändbart - eller till och med förödande - i andra sammanhang. Den som använder relationen till föräldrarna som mall klarar sig antagligen mycket dåligt när han eller hon stiger ut i världen, eller in på dagis. I själva verket har vi människor en stark tendens att inte utan vidare föra över det vi lärt oss till nya situationer. Försiktighet med generaliseringar är ändamålsenliga för vår anpassning. Det är bättre att anta att nya regler gäller för en ny situation, och att man måste ta reda på vilka de är, än att automatiskt tro att de gamla reglerna fungerar. Just så gör barn, säger Judith Rich Harris. Men hon påpekar också att extremt dåliga hemmiljöer, med vanvård och misshandel, inte omfattas av den vanliga socialisationsforskningen och att man inte vet vilka bestående skador de kan leda till, speciellt ihop med andra negativa faktorer.
Om miljön står för ungefär hälften av skillnaden i personligheter, och man samtidigt vet att den gemensamma miljön har obetydlig påverkan, då måste någon annan miljöfaktor vara viktig. De flesta forskare har fortsatt att leta efter nyckeln i hemmet, säger Judith Rich Harris. Hennes alternativ finns utanför hemmiljön, framför allt hos de mer jämnåriga, i gruppen.
Barn måste lära sig att bete sig som andra i samma sociala kategori. Socialisation är ingenting som vuxna gör mot barn - det är något som barn gör för sig själva. Mycket mer forskning borde ägnas frågor som rör gruppsocialisation, anser hon. Hur kan man förhindra att en skolklass splittras i två grupper, en som är positiv till skolan och en som är negativ? Hur lyckas vissa lärare, vissa skolor och vissa kulturer förhindra en sådan splittring, och hålla barngruppen samlad och motiverad? Hur kan vi ingripa och bryta onda cirklar vid mobbning, och hur kan man påverka normen i barngrupper positivt?
Ett av de misstag socialisationsforskningen gjort är att utgå från att kärnfamiljen, med mor, far och ett par tre barn, är den "naturliga" miljön, säger Judith Rich Harris. Men historiskt sett är det något nytt. I miljontals år levde våra förfäder i kollektiv.
"Det var gruppen som gjorde att dessa sårbara varelser, som varken hade huggtänder eller klor, kunde överleva i en omgivning där det fanns gott om huggtänder och klor. Men rovdjuren var inte det största hotet: de farligaste varelserna i deras värld var de som tillhörde andra mänskliga kollektiv. Så är det än i dag."