Hon berättar om hur det är att inte ha blivit förälder, och om omgivningens reaktioner. Hon och henns man har varit gifta i 30 år och deras äktenskap är bra. Men hon skriver också om smärtan då de insåg att de inte skulle bli föräldrar på "naturlig väg" då mannen haft påssjuka i tonåren vilket lett till sterilitet. Beskedet blev jobbigt, skriver Liza.
"Jag reagerade med sömnlöshet och fick kontakt med en psykolog som, efter det att jag berättat om min sorg, föreslog att jag skulle skilja mig. Men jag älskade min man, och gör det än, och jag blev arg och bestämde att ingen skulle få förstöra vår kärlek, framtidstro och gemenskap. Det har ingen heller lyckats göra, trots att påfrestningarna ibland varit hårda med fruktansvärda kommentarer parade med omdömeslöshet. Många gånger har jag haft känslan att ´varför är du så glad och nöjd - du som inte kan få barn har ju inget att komma med´. Jag har ett väldigt bra liv - en jättefin man, är frisk och har ett stimulerande arbete och underbara vänner. Visst, det hade säkert varit underbart med barn men vi har accepterat livets omständigheter. Varför har då så många (oftast med barn) så svårt att inse att man inte lever i ständig olycka och elände bara för att man inte fått barn? Jag tror att barnlösheten har gjort mig stark och givit mig kraft att engagera mig i andra människor. Framför allt har jag insett att man inte kan få allt, men att man ska göra det bästa av det man har. Det är meningen med livet."
Björn reagerade på intervjun med Annika som blev gravid genom insemination i Danmark.
"Jag hoppas att er artikel om insemination inte är en enstaka och fristående artikel om rättigheter. För det borde ju vara barnets och inte den vuxnes rättigheter som står i fokus och prioriteras eller ...? Linas mamma måste vara fullblodsegoist. Barn vill inte bara veta vilka deras biologiska föräldrar är. De vill helst också ha en bra relation till båda föräldrarna.
Jag är fullt medveten om att pappa eller pappafiguren inte behöver vara biologiskt släkt med barnet. I artikeln nämns ingen man, inte ens en morfar och Linas mamma verkar (i alla fall av vad som framgår av artikeln) inte ha reflekterat över att Lina, precis som andra barn, troligtvis inte bara vill ha en pappa på pappret."
Maria i Stockholm tycker att det var intressant och rörande att läsa berättelsen om Annika som skaffat barn på egen hand.
"För en gångs skull diskuterades på allvar viktiga frågor som hör dit, i stället för tvärsäkra och redan färdiga åsikter.
Kvinnor har i alla tider fött och fostrat barn ensamma, och andra, ofta män, har haft synpunkter på detta. Som ett inte alltför ovanligt exempel anses en (kanske slumpmässigt och hastigt tillkommen) familj med mer eller mindre frånvarande men känd far (och kanske en bitter och/eller överarbetande mor) alltid självklart oändligt mycket bättre än en situation där en ensam mor medvetet tagit herraväldet över sina hormoner och sin barnalängtan.
När det första provrörsbarnet blev känt var det en skrämmande tanke för många, och visst är det svindlande att tänka sig samhällelig acceptans för alternativa föräldraformer. I dag lever tiotusentals provrörsbarn i Sverige, utan trauman för de flesta vågar jag gissa (jag känner flera stycken).
Det är spännande att se hur Annika vänder och vrider på de olika aspekter som hennes beslut att skaffa barn ensam innehåller. Jag blev imponerad av att hon också öppet säger att hon är beredd på att dottern Lina kanske kommer att se annorlunda på situationen. Kanske har Annika tagit ett beslut som får negativa, till och med tragiska konsekvenser för sin dotter, men hon verkar själv ha stora möjligheter att hjälpa sin flicka genom den processen. När man läste meningen ´nu gäller det ju Lina och hennes förhållande till omvärlden också´ kan man väl inte tro annat."
En av läsarna tyckte att det var en befrielse att läsa artikeln om Helene som drabbades av förlossningsdepression. Hon kände igen sig starkt. "Min ´förlossningsdepression´ drabbade mig när vi kommit hem efter att ha adopterat en liten pojke från Vietnam. Jag kände mig desillusionerad och förvirrad på grund av det uteblivna lyckoruset, moderskänslorna som inte fanns där, rädslan, tvivlet och främlingskapet. Depressionen drabbade mig hårt och skoningslöst, och i och med det drabbade den ju även min man och vår son. Det tog cirka ett år innan jag kände mig okej, och det tack vare ett underbart team på BUP. Detta år känns dock som ett förlorat år med min son som jag aldrig kommer att kunna få igen, men det har jag fått lära mig att acceptera."
Karin tackar också för artikeln om förlossningsdepression. "Trots att jag nu arbetar intensivt i min terapi för att bli av med resterna av min egen depression, så grät jag floder när jag läste artikeln. Äntligen någon annan, ett faktiskt bevis på att jag inte står ensam med detta hemska, denna stora svarta skuld det innebär att inte kunna älska eller ens vilja ha sitt barn. Varenda ord kändes igen. Femton procent av alla mammor bär på en skuld som färgar hela deras tillvaro, och som de inte skulle behöva ha om de togs om hand i tid. Två år har jag burit på detta och trott att jag var ensam, innan jag träffade rätt psykolog som snabbt tog mig ur den villfarelsen. Säkert har ni lättat skuldbördan för massor av kvinnor med artikeln. Ni har definitivt lättat min."
Anouk reagerade starkt på artikeln "När får man slänga ut sitt barn?" som handlade om Sonja som kände sig utträngd av sin tjugoårige son, som inte vill flytta hemifrån.
"Jag förstår att inställningen till ens vuxna barn kan vara kluven, men någon måtta får det vara. Nu säger ju visserligen intervjupersonen själv att hon sänder sin hemmavarande son dubbla budskap. Hon står inte ut med att han bor hemma men förmår ända inte sätta några som helst gränser.
Jag tycker inte att tjugo år är så där hemskt gammalt för att bo hemma, däremot låter avsaknaden av någon sorts strukturerad sysselsättning bekymmersam. Vid tjugo var jag själv halvvägs igenom en universitetsexamen. Har man aldrig tvingats ta något ansvar - vare sig för sitt boende, studier eller arbete, så kan man inte heller förvänta sig att detta kommer automatiskt. Man kan skylla det på allt möjligt: kulturella skillnader, omogenhet, men vid någon punkt får man ändå lov att anta ett mer pragmatiskt förhållningssätt och arbeta med att aktivt lösa såväl verkliga som upplevda problem."
Signaturen 38-åringen gick också i gång på artikeln "När får man slänga ut sitt barn?"
"Jag blir arg på både Sonja och Peter. Min känsla är: Sonja, stå på dig för sjutton! Karln är ju vuxen. Till Peter skulle jag vilja säga: För fasen, borsta till dig grabben och ta ditt vuxenansvar. Så länge han kan skylla på att han inte har jobb etcetera, så inser han att han får bo kvar. Det gynnar också Peters framtida relationer med kvinnor och arbetskamrater om han får möjligheten att pröva på att bli vuxen. Antagligen känner jag igen mig själv någonstans. Under min uppväxt lagade mamma och jag mat, diskade och tvättade åt min lillebror. Naturligtvis ville han inte heller flytta hemifrån. Bättre service skulle han aldrig kunna få, tänker jag. I dag är han trebarnsfar och lyckligt gift. Han tar massor av vuxenansvar i dag."
Linda kastades många år tillbaka i tiden när hon läste om hur det är att ha ett tonårsbarn, 13-åriga Sara, som skär sig och mår väldigt dåligt. "Min man och jag hade skilt oss efter åratal av obehagliga konflikter, och vår dotter, som bodde hos mig, fick ätstörningar, skar sig i armarna, blev helt avvisande och manipulerande. Hon gjorde också några självmordsförsök, låg inne på BUP och så småningom också på en vuxenpsykiatrisk avdelning. Hon har fått mycket hjälp från samhället, och fått enskilda samtal hos en kurator. Jag tror att detta räddade henne.
När det var som värst bad jag till Gud varje morgon, jag förberedde mig på att se henne död. Trots allt klarade jag av att arbeta och hålla en frizon. Som tur var fick jag ett par stödsamtal hos en kurator på arbetet, och slapp plågas av alltför mycket skuldkänslor. Min dotter är numera så gott som frisk och vi har en bra kontakt, inte intensiv, men vi klarar av att umgås och har till och med varit ute och rest tillsammans i några veckor.
Hur lång tid har förflutit? Sjutton år. Tio av dem innebar perioder av stark ångest och stress. Vad jag vill säga med det här brevet är att alla drabbade föräldrar måste försöka hålla ifrån sig skuldkänslor så gott det går, försöka se praktiskt på sitt liv och ha en hälsosam distans även till psykologer. Många skilsmässobarn klarar sig bra, många barn i kärnfamiljer klarar sig dåligt, det går helt enkelt inte att dra enkla samband.
Jag tycker mig se det vanliga: Skyll på mamman! Jag tror inte att mamman kan göra så mycket själv just nu, utan måste se till att Sara får en stödperson som hon har förtroende för. Även mamman och pappan behöver stöd av någon erfaren och sansad person som kan återupprätta deras värdighet, de har lidit alldeles för mycket redan."
Carina skrev och berättade om hur det kändes att få veta att hennes son är homosexuell. "Jag blev änka vid 36 års ålder. Min man var 44 år och tillsammans hade (har!) vi två söner, som då var elva och fjorton år gamla. Förra våren berättade min yngste son för mig att han är homosexuell. Det var faktiskt en sorg jag upplevde. Mycket en egoistisk känsla - jag skulle kanske aldrig få de barnbarn jag så småningom vill ha. Jag var också rädd för att han kommer att få ett tufft liv och möta en massa fördomar och rädsla och i värsta fall drabbas av våld och sjukdomar! Men i dag är jag en stolt mamma till en bög!
Detta att vara förälder är verkligen ett livslångt åtagande och min rädsla och mina funderingar runt mina söner blir inte mindre för att de nu faktiskt är vuxna!"
Håkan från Halland är pappa till två flickor. Han skriver: "Jag är ingen van DN-läsare, men jag fastnade för artikeln om Patrik Sloth Eriksson och hans två döttrar. (Insidan 29/1.) Texten tillsammans med Anette Nantells suveräna fotografi, fick mig att nästan böla. Man kan ju inte gråta på riktigt i fikarummet om man är man, så jag fick diskret dra mig undan. Jag har klippt ut artikeln och tagit den med mig hem. Den kommer jag att spara länge."
Gunilla tycker att det är bra att Insidan tagit upp mor- och farföräldrars rätt att få träffa sina barnbarn. "Jag har kämpat i tre år med att få lov att träffa mina barnbarn. Jag har till och med vänt mig till myndigheterna. Jag förstår inte vad som har hänt, vi hade en sådan fin kontakt tidigare. Bör inte barnbarn ha rätt att få träffa sina mor- och farföräldrar?"
Clara sörjer att hennes farmor inte vill veta av henne. "Jag vill att ni ska skriva mer om barnbarnen som blir övergivna av sina far- och morföräldrar. När min pappa dog tappade jag all kontakt med den delen av min familj. Då var jag tre år."
Malena Orstadius tackar för intervjun med Gunnel Ekstrand, kvinnan som ledde föräldrakurser från 1940-talet och framåt. "Jag fick min första son 1982. Då var jag tjugoett år och hade aldrig hållit i en bebis. Tack och lov att det fanns en kurs. Jag bodde i Göteborg då, och vi var ett antal blivande föräldrar som badade och klädde på dockor. Vi fick mycket bra information om vad man ska tänka på när man köper babykläder, amning med mera viktigt som var nytt för oss. Men när jag berättar för andra att jag gick en kurs så blir folk förvånade, de har aldrig hört talas om dylika utbildningar.
Jag har i dag fem barn, och blivande föräldrar i min omgivning ber mig ibland om råd, men ofta vet en nybliven förälder inte ens vad man ska fråga om. Jag tror att föräldrakurser behövs mer nu än någonsin. Kontakten med den äldre generationen är dålig och tiden för småbarnsföräldrar knapp om de samtidigt ska arbeta."