Även hos närstående väcks ofta existentiella frågor när någon blir sjuk.
Den som lever med en obotlig, dödlig sjukdom kan känna sig ensam och utanför det ”vanliga” livet. Men även närstående känner sig ibland utanför och annorlunda. Både den som är sjuk och de anhöriga behöver stöd från vården, säger sjuksköterskan Ida Carlander, forskare vid Ersta Sköndals högskola.
Ida, som föreläser på dagens konferens om palliativ vård, har arbetat länge med svårt sjuka. Nu är hon doktorand på Karolinska institutet och undersöker vad som händer i familjen när någon blir allvarligt sjuk.
– Självbild och identitet påverkas både hos den sjuka och dem som står nära. Även hos närstående väcks ofta existentiella frågor, också de börjar fundera över sitt liv.
Sjukdomen kan också utmana relationerna mellan familjemedlemmar, säger Ida Carlander. Styrkeförhållanden kan ändras, den som varit starkast kanske blir svag. Fysiska gränser kan överträdas, till exempel om den som är sjuk blir inkontinent och behöver hjälp.
– Det är inte ovanligt att man som anhörig plågas av dåligt samvete över ”förbjudna” tankar, som ”det måste ta slut snart”, eller över känslor av motvilja mot sjukdomens fysiska uttryck. Att vara närstående är tufft, man kan nå gränsen för sin ork.
För många anhöriga är det bra att få träffa andra i samma situation, till exempel i anhöriggrupper. Gemensamma samtal där den sjuka och de närstående pratar med någon utomstående är också viktiga.
– När alla får berätta om sin syn, och om sina funderingar, blir det stärkande för familjen. Situationen blir tydligare, och det blir också lättare att hitta praktiska lösningar på problem, säger Ida Carlander.