Kan ett hagelgevär ha affektionsvärde? Ja, menade länsrätten i Göteborg häromåret. En man hade ansökt om tillstånd att ha ett obrukbart skjutvapen i sitt hem, och använde som förklaring att hagelgeväret var av samma fabrikat, kaliber och utseende som det vapen han hade när han var femton år och jagade räv med sin pappa. Originalvapnet var borta, men han hade skaffat detta gevär som ett minne av sin barndom.
Länsrätten beviljade tillståndet, mot polisens rekommendation.
På internet finns mängder med berättelser om föremål som av någon anledning har laddats med ett större personligt värde än vad man kan mäta i pengar. Signaturen ”Hallakulle” räknar upp föremål som hon skulle rädda om det började brinna i lägenheten. Soffan och teven skulle hon lämna, de går alltid att skaffa nya. Men ”den vackra duken och servetterna med pappas moster Ruts monogram på” skulle hon ta med sig i brådskan. För att inte tala om ”min lilla trästol, även kallad för Ottostolen, tillverkad av pappas farbror Otto”.
Andra talar om affektionsvärdet i en grön symaskin av märket Husqvarna, ett arv efter en älskad farmor. Eller en benjaminfikus, som börjar se bedrövlig ut men som signaturen Boccia inte vill slänga eftersom hon ”fick den av en för mig väldigt viktig person för många år sedan”.
Ytterligare andra berättar om grytunderlägg med stort affektionsvärde, eller ”min mormors hemvirkade små gula kycklingar som jag sätter i påskriset”.
Signaturen ”Ultra Brazil” skriver om affektionsvärdet i den första mp3-fil som han laddade ner från nätet och fortfarande har kvar. Det var Pink Floyds klassiska ”Another brick in the wall”, som han hittade på en hemsida på den tid då musik på nätet var något nytt och revolutionerande. Ultra Brazil skriver: ”Jag minns den dagen in i minsta gubbsentimentala detalj, innefattande de tankar, känslor och det framtidshopp som rymdes i detta formats möjligheter.”
Han har sedan sparat denna fil i ett stort antal kopior, och lyssnar hellre på den än samma låt på cd eller vinyl.
Mats Burström, professor och samtidsarkeolog vid Stockholms universitet, har i sin forskning studerat hur den moderna människan förhåller sig till de föremål hon omges av. Han håller i och för sig med om den klassiska psykologiska kritiken som går ut på att människor kan bli slavar under sitt ägande, men man ska inte glömma att föremål också är fantastiska ting, menar han.
– Föremål har en förmåga att beröra, att väcka tankar och känslor. De får oss att reflektera över tillvarons både små och stora frågor. Vi människor uttrycker oss genom vårt språk – men också genom tingen vi omger oss med, säger Mats Burström.
Samtidsarkeologin är en relativt ny disciplin, i korsningen mellan arkeologi, etnologi och historia, som i princip går ut på att tillämpa arkeologiska metoder på mer sentida tidsepoker. Själv intresserar sig Mats Burström just nu för föremål som flyktingar från Estland under andra världskriget grävde ner innan de flydde från den sovjetiska ockupationen.
– Man tänkte sig att en dag återvända, och grävde därför ner sådant som man inte ville bli av med. Ofta var det föremål som inte i första hand var ekonomiskt värdefulla. Det var glas och porslin och andra köksföremål, och så böcker, ofta en familjebibel. Föremål som då var viktiga i vardagen och som nu är viktiga i familjehistorien, säger Mats Burström.
Han säger, med en formulering lånad från den franske antropologen Claude Lévi-Strauss, att ”ting är goda att tänka med”. Burström menar att föremål hjälper oss att reflektera över livets gång. Att se föremål åldras kan bli en konkret illustration till människolivets korthet.
– Föremål återverkar på oss. Deras förmåga att frammana minnen är nästan magisk. De enskilda föremålen kan sätta oss i kontakt med historien på ett sätt som nästan inget annat. På sätt och vis är det ett slags beröringsmagi det handlar om, menar Mats Burström.
Han kallar det ”ett förmodernt tänkande”. Föreställningen att föremål som varit i kontakt med någon person, kanske en älskad farmor eller mormor, får ett särskilt värde av just detta.
– Sådana föremål laddas med en nästan fetischistisk kraft; det som vi till vardags kallar affektionsvärde, säger Mats Burström.
Per Magnus Johansson, psykoterapeut och docent i idéhistoria vid Göteborgs universitet, menar att många i dag låter sig luras in i ”en föreställning om ägandets positiva betydelse som blir destruktivt och förstör möjligheten att leva ett bra liv”.
– Det blir som ett slags drog. Att äga ett nytt objekt kan ge en snabbt uppblossande glädje, eller till och med berusning. Huset man alltid drömt om, den alltför dyra klockan som man tänkt på under lång tid. Men de där känslorna kommer alltid att plana ut. Och inte sällan mynna ut i en känsla av tomhet, då man inser att förhoppningarna som var knutna till objektet i fråga inte var realistiska.
Per Magnus Johansson menar också att det finns en ”obehaglig aggressivitet” i mycket av ägandet. Att äga ett föremål som inte majoriteten har råd att äga skapar en känsla av att tillhöra en ”elit”.
– På en omedveten nivå tror jag också att det finns en föreställning om att äga pengar skulle kunna utgöra en garanti för ett långt och bekymmerslöst liv. Ägandet skapar på så vis en falsk föreställning om trygghet, säger Johansson.
I grunden är det viktigt att komma ihåg, menar han, att alla väsentligheter i livet är möjliga att förverkliga utan mer än det nödvändiga. Samtidigt vet ju många om detta. I princip. Ändå är driften att äga mycket, och nytt, så svår att stå emot.
– Man tänker ”visst, jag vet att det inte är så viktigt att ha saker – man jag vill ändå ha detta. Jag vill ändå ha ett vackert hus, en ny svart Mercedes Benz, en Rolex.”
– Alla vet att bilen som kom i dag är bättre än den som kom i går. Ideologin om moderniteten är stark – tanken på att det nya är bättre än det som var. Denna idéströmning är central för den överdrivna betydelse som vi i dag tillskriver ägandet.
Per Magnus Johansson talar också om hur det som han kallar ”de materiella strukturerna” i samhället bidrar till detta.
– Vårt samhälle kräver konsumenter. Vi är inskolade i detta, och de flesta upplever det heller inte som ett problem. Rimligen borde skuldkänslan vara stark. Runt om i världen finns det fattiga och sjuka, människor som dör i sjukdomar som är lätta att
bota – samtidigt som vi går in i affärer och köper helt onödiga saker bara för att vi har lust.
Med viss nostalgi minns han 60- och 70-talets ungdomsrörelse, där man var starkt samhällskritisk, och vände sig mot de äldre generationernas statusfixering och konsumtionshets.
– Det hör ungdomen till att inte bry sig så mycket om vad man äger. Det finns ju i dag också, tack och lov, men det är inte alls lika vanligt. I dag finns det i stället något som förvånar mig, nämligen alla dessa unga som är ett slags småkapitalister, insvepta i samma konsumtionsrörelse som alla andra.
Kanske kan den nuvarande ekonomiska krisen bidra till att nya värderingar slår igenom, säger Per Magnus Johansson.
– Egentligen tror jag inte att så mycket kommer att hända. Men man kan ju hoppas. Vi måste börja söka efter mening på andra håll. I relationer, i närhet och samtal mellan människor.