I sin nyutkomna självbiografi skriver författaren Jacques Werup om en man som passerat medelåldern: ”Ingenting tycks ha skett. Men någonting har passerat.”

Vid 66 års ålder är han inte på något vis lastgammal, men ett långt liv gör sig ändå påmint: En och annan krämpa. Ett annat sätt att förhålla sig till känslor och livstempo. Och inte minst en stor produktion av litteratur, framträdanden, prosa och poesi.

– Åldern har gjort mig försiktig med att tala för andras räkning, säger han. Trots det generella i livet har jag blivit mycket medveten om att varje människa är ganska ensam om sina upplevelser.

– Jag aktar mig för att skönmåla åldrandet som något som bara gör oss klokare och bättre. Mycket blir sämre rent mänskligt. Men med empatin är det annorlunda. Om kroppen stelnar så mjuknar på något vis sinnet. Jag tycker att jag har lättare att drabbas känslomässigt och att motståndskraften mot and­ras känslor är mindre.

Tillvaron består av så mycket klichéer och förutfattade meningar att de ibland skymmer det verkliga jaget och åsikterna, tycker Jacques Werup. Hans ärende som författare har varit att gräva bakom de egna föreställningarna om sig själv och omvärlden, hitta det som är sant och äkta.

När Jacques läser sina gamla texter slås han av att påfallande många börjar med ordet ”jag”.

– Det gör mig generad att jag var så självcentrerad och jag hoppas på sätt och vis att det har ändrats, ­säger han.

– Å andra sidan tycker jag att det är kul med gamla människor som vågar framhäva sig själva, som vågar ta plats på en ung människas oförsynta vis. Det vi söker hos individer är ju trots allt ett starkt jag. Det är intressant med gamla människor som kräver revir.

För åldrandet bidrar ibland till så mycket beaktande.

– Man blir så noggrann och ser så mycket nyanser att man till slut inte tycker något alls. Det är kanske faran med att bli gammal och klok.

Hur förändras manligheten i och med åldrandet?

– Jag är inte så ängslig för pres­tigeförlusten som man. Jag har aldrig tyckt så mycket om mansrollen och därför är jag inte heller rädd att förlora den.

Starka unga män är jobbiga. De står för en ständig jakt som han numer upplever som utmattande.

– Att slippa jakten kan jag föra upp på åldrandets konto. Som ung var det vassa armbågar och en massa pladder. Det gällde att prata fort och högt för att man skulle höras. Nu kan jag prata tyst och sakta och det hörs ändå.

Åldrandet är en långsam övning i att avstå, enligt Jacques Werup. Han hoppas att han ska bli bra på att ta krämporna som kommer, och inte ha för höga krav på sig själv.

– Just nu övar jag mig i att leva i en sysslolöshet som kanske kan bli kreativ, en sorts kravlöshet som är ovanlig i en arbets- och framgångsfixerad kultur. Det kan komma några välformulerade ord här och där, men det behöver inte resultera i stora och pretentiösa arbeten.

Kanske kan åldrandet bli en lisa?

– Jag har inte längre något att bevisa eller söka bekräfta. Det försätter hela min person i ett mindre anspänt och ledigare tillstånd. Sent omsider ska jag bättra mig och hitta den lilla bit av äkthet som är jag.

Fotnot. Självbiografin ”Medan jag levde” är utgiven av Albert Bonniers förlag, 2011.