- Jag var så uppfylld av det här med förluster, vad det innebär att mista någon, och ville utforska det mer. På det viset har alla mina böcker börjat - jag har blivit fängslad av ett tema som har berört mig personligt och starkt. Jag går inte till någon psykolog och pratar om känslorna, jag skriver i stället, säger Trisse Gejl.
Den snart 40-åriga författaren växte upp på Jylland men bor nu i utkanten av Köpenhamn med man och tre söner. Hon var 21 år när hon skrev sin första roman i London, dit hon åkte efter gymnasiet och där hon blev förälskad både i staden och i en man.
- Han var vacker som en gud, men deprimerad och självdestruktiv. Vårt förhållande gick åt skogen och jag fick en drift att skriva ner historien. Först skrev jag i en liten anteckningsbok, sen på en engelsk skrivmaskin utan prickar över vokalerna - dem satte jag dit för hand.
När Trisse Gejl återvänt till Danmark med sin självbiografiska roman blev den refuserad av sju förlag. Hon började studera estetik och kultur på universitetet, lade undan bokmanuset och glömde bort det. Efter flera år hittade hon det, och skrev om det till fiktion. Det blev debutboken "Hvor maelkebØtter gror" som kom ut 1995.
Förutom att skriva böcker skriver Trisse Gejl för olika tidningar och tidskrifter, bland annat för dagstidningen Information. "Patriarken" är hennes femte roman, och sedan den kom ut har det blivit lättare för henne att försörja sig på författarskapet. Dessutom får hon en massa roliga intervjujobb numera.
- Det hade jag aldrig fått göra om inte "Patriarken" blivit så väl mottagen och omtalad.
Genombrottsromanen är en berättelse om relationerna i en familj, med alla nyanser och under ytan-spel, men också om det danska samhälle som familjemedlemmarna växt upp och lever i. Berättelsen skildras i omväxlande perspektiv från tre olika personer: den nyblivne pensionären, skribenten och änklingen Harald Hügler, hans dotter Helle och hans svärdotter Birgitte. Konflikten mellan far och dotter, där båda utan att själva riktigt förstå det underblåser osämjan, är en av bokens röda trådar.
- Det är en ganska sorglig historia om förluster, egentligen många små historier, säger Trisse Gejl. Harald har mist sin hustru, Helle är rädd för att hon håller på att mista sitt förstånd, men det finns också många andra förluster i berättelsen.
Vem som är bokens huvudperson kan man diskutera, Trisse Gejl är gärna med i den diskussionen. Är det inte den ångestfyllda Helle,
idealistisk, oppositionell mot faderns försåtligt främlingsfientliga hållning men samtidigt själv fast i fördomar om omvärlden, som är den mest framträdande karaktären?
- Det tycker du nog för att du är kvinna, säger Trisse Gejl. Kvinnor brukar se Helle som huvudpersonen, medan män brukar tycka att det är Harald. När jag är ute på författarträffar möter jag äldre män som fruarna tagit med sig dit, de känner igen sig så mycket i Harald.
Själv är Trisse Gejl också böjd att tycka att det är Harald som är huvudperson. Efter ett års förarbete, berättar hon, kände hon att det framför allt var honom som berättelsen handlade om. Hon strök mycket av det hon skrivit dittills, som handlade om hennes egen sorg och saknad.
- Det var inte bara Haralds sorg efter sin fru som jag ville beskriva. Jag blev också intresserad av hur det är att gå i pension, vilka förluster man kan uppleva då - särskilt för män, som Harald, kan det innebära en stor förlust att mista sitt arbete, och, som man upplever det, sitt värde i samhället.
"Patriarken" är inte en politisk roman utan en familjehistoria, betonar Trisse Gejl. Men politiken och samhället speglas i familjen, det skulle vara konstigt att skriva en nutidsroman och ignorera samhället omkring, menar hon. Främlingsfientligheten i Danmark är ett underliggande tema i boken, den finns bland annat hos Harald som klär sin rädsla för det främmande i argumenterande om muslimers dåliga kvinnosyn.
- Harald lider av det jag brukar kalla för mainstreamångest, säger Trisse Gejl. Den uppstår i ett samhälle där alla är rädda för samma sak. Konsekvenserna kan bli fruktansvärda. I Danmark kan folk vara jätterädda för en 17-årig flicka med slöja, för att hon representerar bomber och terrorister.
Mainstreamångesten för det annorlunda har lätt att få fäste och sprida sig. Den kan föda hat och rasism, och människosynen bakom den främlingsfientliga politiken i Danmark gör Trisse Gejl rasande. Men hon har själv känt av denna ångesten, säger hon.
- Efter det där med teckningarna i Jyllandsposten gick jag och var orolig för att Danmark skulle bli ett terroristmål. Vi dras med i mainstreamångesten, fast vi borde oroa oss mer för hur mycket vi dricker och röker, till exempel.
Trots sina främlingsfientliga sidor är Harald skildrad med empati i boken och Trisse Gejl har själv blivit förälskad i honom, säger hon, för hans uppriktighet och direkthet.
- Harald är ingen hycklare, han är en riktig människa. Det finns förklaringar till hans rädsla, han växte upp i Sydjylland under en tid med många nationalistiska stämningar där. Han har inte riktigt kunnat följa med i hur världen har ändrat sig. Om man kan förstå Harald, då kan man också lättare diskutera och prata med honom.
Trisse Gejl talar om personerna i sin roman som vore de verkliga, och hon säger att hon älskar dem allihop. Boken är inte självbiografisk, men visst finns många trådar till hennes eget liv. Hon berättar att det finns en speciell hälsning i boken, en hälsning till hennes mamma som tog sitt liv när Trisse Gejl var fyra år. Identiteten som dotter till en självmördare är något man alltid bär med sig, säger hon.
- Min mamma var svårt psykiskt sjuk och jag minns henne inte som hon var när hon var frisk. Jag minns väldigt lite över huvud taget och jag har alltid varit rädd för minnena. Jag har inte velat ha med dem att göra, och jag har till exempel aldrig haft bilder på min mamma framme. När jag själv blev deprimerad blev jag väldigt rädd, men jag blev frisk igen.
I boken berättar Trisse Gejl om Kjerstin, Haralds döda hustru och Helles mamma, som periodvis led av depressioner, något som varit tabu i familjen. Kjerstin dog av en helt annan sjukdom, men bokens Helle minns hur hennes mamma ibland blev frånvarande och drog sig undan från allt och alla.
- Först när jag skrev om det, och beskrev minnena av hur Kjerstin låg där som ett stort mörkt djur, insåg jag att det var mina egna minnen, min egen mor, som jag berättade om. Kjerstin tog inte sitt liv, hon kunde leva vidare med sin depression, och jag har förstått att det är mitt försök att börja ge min mamma upprättelse.