Att uppleva att man har ”fel” kön har troligen främst biologiska orsaker. Ivanka Savic-Berglund, neurolog på Karolinska institutet, forskar bland annat om könstillhörighet och hjärnan.
– Man kan säga att vårt kön manifesteras på fyra nivåer; i våra kromosomer, genom våra könsorgan, genom vårt sociala kön samt i hjärnan. Hittar vi samma kön på alla fyra nivåerna, något som sker i 99 procent av fallen, kallas det att könet är kongruent.
Men hos en del individer är könet i stället inkongruent. Ungefär en man på sjuhundra har en extra X-kromosom, något som ibland kan påverka språkfunktionen.
– En inkongruens mellan de fyra nivåerna av kön kan betyda svårigheter för individen, men behöver inte göra det. Och så länge personen i fråga inte lider, så är det inget problem, slår Ivanka Savic Berglund fast.
Att man rent objektivt kan fastställa skillnader i hjärnans struktur hos män respektive kvinnor är ett ovedersägligt vetenskapligt faktum i dag, säger Ivanka Savic Berglund, men man skall inte lägga in några värderingar när det gäller dessa fynd.
– Vi har sett att det finns starka samband framför allt mellan neuropsykiatriska sjukdomar och kön. Två tredjedelar av alla deprimerade patienter är kvinnor, medan adhd är betydligt vanligare bland män. Lägger vi locket på den här kunskapen kan vi heller inte hjälpa människor med svårigheter.
Mikael Landén, professor i psykiatri vid Sahlgrenska, har arbetat med transsexualism.
– Att ha ”fel” kön på kroppen, alltså att vara transsexuell, är förmodligen biologiskt och medfött, det gör att man mår fruktansvärt dåligt. Men ett av de stora problemen är också att vi har för snäva könsroller. Kanske behövs en tredje juridisk könskategori som kan fungera för personer som varken känner sig som män eller kvinnor. Men i första hand tycker jag att vi ska arbeta med våra sociala definitioner av manligt och kvinnligt, göra dessa kategorier mer tillåtande.