Barn behöver utemiljöer där de kan utforma sina egna hemliga platser. Det säger landskapsarkitekten Maria Kylin. Hon forskar och undervisar vid institutionen för landskapsplanering vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp.

I en del av sin avhandling ”Från koja till plan” från 2004, följde Maria Kylin 30 barn i åldrarna 9–12 år på långa rundvandringar i deras egna omgivningar nära skolan för att ta reda på vilka platser de lekte på. Barnens berättelser spelades in på band och platserna fotograferades.

– Jag ville inte titta på platser för barn, till exempel lekplatser, utan på barns egna platser – de platser som är viktiga för dem. Lekplatser är jätteviktiga, men om man tittar riktigt noga på barns lek är det oftast i buskagen runt om lekplatserna som de fria lekarna sker.

Platserna som barnen visade för henne var miljöer som man som vuxen inte tänker på.

– De visade mig kojor – men inte alltid kojor som vi vuxna ser dem. En koja kan också vara två pinnar lagda i kors. Det som är intressant är hur barnen laddar platserna. Platser som är viktiga för barn är sådana där de kan greja, manipulera och fixa. Det är görandet som är det viktiga och det kräver miljöer som är lite ”skräpiga” med mycket buskage, pinnar, stenar och annat som går att skapa av, säger hon.

I buskarna är det lätt att hitta insynsskyddade rum, skapa håligheter, sortera saker och gömma skatter. Kojor blir till ”lägenheter”, ”hus” och ”borgar”.

I alla tider och överallt i världen har barn lekt i kojor. Maria Kylin menar att de fyller en viktig funktion i barns identitetsskapande. Ibland är kojorna gömda och hemliga, ibland är de mer öppna och tillgängliga. Barnen bestämmer själva när de ska bjuda in andra barn – eller vuxna.

– I kojan har barnen markerat en gräns för sig själva och omvärlden, där kan de öva på att ta plats utan att vuxna är där och sätter regler och bestämmer. Byggandet och grejandet är ett sätt för barn att frigöra sig, säger hon.

I dag pratar man mycket om förtätning när man ska planera för nya stadsmiljöer. I det samtalet är barn ofta osynliga, tycker Maria Kylin.

– Barns lek tar plats och behöver utrymme, men det tar man tyvärr inte hänsyn till av bland annat exploateringsskäl. Vi behöver många gröna stråk i staden i barns närmiljöer. Vi kan till exempel inte bara bygga tätt med hus utan att också tänka på att bygga bra innergårdar med tillräcklig plats för lek.

Innergården är den första fysiska miljö som barnet kan röra sig självt i, säger Maria Kylin.

– Det finns studier som visar att om barn inte har miljöer nära hemmet som passar för lek så går de inte längre bort för att leka. Har man ingen gård kanske man inte går ut själv förrän man är tio år.

Drabbar det barns frihetskänsla?

– Ja, det tror jag. I dag pratar vi mycket om barns säkerhet – och det är naturligtvis viktigt, men lika viktigt är att prata om barn rätt till utmaningar, säger Maria Kylin.