Hon bildade familj så snart hon blev myndig. Länge trodde hon att hennes man skulle överge henne. Alla hon tidigare hade levt med hade ju försvunnit. Men han har stannat kvar. Han älskar henne och försöker förstå hur hon har haft det.
Hon vågar knappt tro att det är sant.
- Det är något som fattas i mig, säger hon. Jag är 32 år nu, och fortfarande saknar jag en inre trygghet. Jag kunde aldrig utveckla någon självkänsla när jag var liten. Min mamma struntade i mig, och mina fosterföräldrar dömde ut mig som värdelös.
När Åsa var liten hällde hennes mamma i sig sprit flera gånger i veckan. Hon satt och drack tillsammans med sin sambo. De fortsatte tills de blev konstiga och högljudda, och varje gång Åsa hörde de dova ljuden av tunga slag och sparkar som träffade mammans kropp kröp hon ihop i sängen.
- Jag trodde att han skulle döda oss.
Mamman grät och försökte komma undan. Flera gånger flydde hon hemifrån mitt i natten, och hon tog Åsa med sig.
- Mamma sade att hon skulle lämna honom. Men vi kom alltid tillbaka.
Några veckor varje sommar brukade Åsa få vara hos sin farmor i Finland, och då kunde hennes pappa komma och sticka åt henne en hundramarkssedel. Det är det enda hon kommer ihåg av honom.
Styvpappan minns hon bättre. En gång när hon var nio år var det han som följde med henne på Finlandsbåten. Han drack sig full i baren. Sedan vinglade han in i hytten och väckte henne.
- Han drog ner mina trosor och våldtog mig flera gånger. "Mamma gråter inte när jag gör så här", sade han.
Åsa var alldeles för rädd för att säga något till sin mamma. I tio år höll hon tyst om vad som hade hänt.
Hon var tio år när förhållandet mellan mamman och styvpappan äntligen sprack.
- Han kastade ut oss. I flera månader var vi hemlösa, men sedan fick vi ett rum hos en av mammas kunder på frisersalongen.
Spriten kunde mamman inte sluta med. Och när hon fick jobb som hårfrisörska på en Finlandsbåt började hon vara borta både en och två veckor i sträck.
Kvinnan de bodde hos jobbade ofta natt som vårdbiträde. När hon var ledig var hon oftast alkoholpåverkad. Så det var hennes sextonåriga dotter som tog hand om Åsa.
- Hon var snäll. Hon tog in mig i sitt rum när det var bråk i lägenheten.
En dag fick socialtjänsten in en anonym anmälan om att Åsa for illa. Några timmar senare satt hon i en taxi tillsammans med en socialarbetare. "Det är ingen idé att du försöker rymma. Du ska till ett barnhem", sade tanten.
Åsa blev kvar på barnhemmet i tre månader.
- Det var så rent, jag hade riktiga lakan och jag fick mat varje dag. Det kändes ovant.
Hon hade omhändertagits med tvång enligt lagen om vård av unga. Mamman överklagade för att få tillbaka sin dotter, men det hjälpte inte.
Åsa placerades i en fosterfamilj i Uppland. Hon var elva år när hon flyttade dit. Hennes kläder låg i en papperskasse, och under armen hade hon ett litet kassaskåp av plåt. Det var allt hon ägde; dockorna och gosedjuren hade försvunnit.
"Nu blir det slut på allt bråk, nu ska jag börja om igen", tänkte hon.
- Det kändes bra i början. Jag hade eget rum, och jag fick en egen häst - en riktigt häst! Jag ville inte ha någon häst, men det brydde de sig inte om.
Fosterföräldrarna ville att Åsa skulle kalla dem "mamma" och "pappa". Det kändes konstigt, tyckte hon. Men hon lydde.
De sade åt henne att sitta rak i ryggen och hålla besticken rätt. Och hon fick genast hjälpa till med att rensa ogräs, plocka potatis och sköta fåren och hästarna.
- Jag skulle jobba flera timmar varje dag. När jag ville gå och bada i stället sade de att jag var lat.
Hon ville så gärna höra till som ett riktigt barn i familjen. Men den känslan kunde hon aldrig få under åren som följde.
- Jag försökte verkligen hjälpa till och vara till lags, men de var aldrig nöjda. De jämförde mig hela tiden med sin egen dotter, och jag förlorade alltid. Jag blev lika ledsen varje gång. Jag hade ju ingen grundtrygghet. Ingen hade sagt att jag var duktig och fin, ingen hade berömt mig.
Skolan var det viktigaste av allt, enligt fosterföräldrarna. De hjälpte henne med läxorna, men när hon inte fattade brast deras tålamod.
- De sade att jag var dum i huvudet. De dömde ut mig.
Åsa tänkte på sin mamma varje dag. Var var hon? Drack hon? Fick hon stryk nu? Skulle hon dö?
- Hon var bortrest långa perioder. Ett tag hade hon en man i Grekland. Senare köpte hon ett hus i Spanien med en annan man, och hon ville att jag skulle komma dit och fira jul. Men jag sade nej, för det hade bara blivit en massa bråk.
Ibland när mamman var berusad ringde hon till Åsas fosterföräldrar och bad om pengar. Då blev de extra irriterade.
- Jag blev sårad när de sade att min mamma var så himla dålig, att hon aldrig tog ansvar. "Och du blir säkert likadan!" sade de. Jag hade ingen framtid, så kändes det.
Hela tiden var Åsa rädd för att göra fel. Fosterföräldrarna knäckte henne med sina höga krav och sin ständiga kritik, säger hon.
- Jag tog åt mig och kände mig mer och mer värdelös. Flera gånger tänkte jag att jag skulle dränka mig eller hoppa från balkongen. Men jag vågade inte, för jag var inte säker på att jag skulle dö. Och nästa dag hittade jag något som gav mig hopp igen.
Hon gick till stallet när hon var riktigt ledsen. Där stod hon hos sin häst och grät med ansiktet mot hans varma hals.
När Åsa var fjorton år tog fosterföräldrarna hand om ännu ett fosterbarn, en flicka som var tre månader gammal. Åsa skötte henne och tog henne till sig som sin lillasyster.
Men hon var inte längre en tyst och lydig tonåring. Hon var ute allt längre om kvällarna och brydde sig allt mindre om vad fosterföräldrarna sade.
- Jag orkade inte höra alla hårda ord. Jag sade ifrån, och det blev en massa bråk. När jag ville gå ut höll min fosterpappa fast mig och låste in mig på mitt rum. En gång drog han mig i håret uppför trappan och knuffade in mig i väggen. "Rör mig inte!" skrek jag. "Du är fan inte min pappa, och man slår inte barn!"
Hon gick till skolsköterskan med blåmärkena, men socialsekreteraren ville inte låta henne flytta.
Åsa rymde och bodde hos en kompis, men socialtjänsten tvingade henne att flytta tillbaka till fosterfamiljen igen.
Fast socialsekreteraren hade ändå börjat lyssna på henne. En psykolog kopplades in, och efter ett halvår började Åsa berätta. Hennes instängda förtvivlan kom ut som ordknappa meningar avbrutna av stilla gråt.
Hon skulle just fylla arton år när hon äntligen fick flytta. Hon sov hos sin mamma i några månader, och när inte det fungerade längre flyttade hon in i ett fönsterlöst förråd som en villaägare i närheten hyrde ut.
I sin dagbok skrev hon: "Ingen har någonsin velat ha mig. Ingen tycker om mig. Jag hatar mig själv. Jag hatar allt jag gör."
Julen firade hon hos en kompis. Hon längtade efter sin lilla fostersyster, men när hon ringde och ville träffa henne fick hon nej.
- Jag fick inte ens prata med henne. "Det är inte bra för henne att umgås med dig, du skulle bara förstöra henne", sade de.
Fosterföräldrarna kom och hälsade på hos Åsa när hon var tjugo år och just hade fött sitt första barn. Men sedan dess har hon inte pratat med dem, och kontakten med fostersystern har hon också förlorat.
Nu bor Åsa med sin familj i en stad i Sörmland. Hon har utbildning och jobb.
Sin mamma vill hon inte veta av längre, för hon slutar inte med sitt missbruk. Och pappan lever sitt liv i Finland.
- Jag har fått bygga upp mig själv, säger hon. Det har varit en ensam kamp Det viktigaste för mig är att jag har min man och mina två söner. De får mig att se livet med nya ögon
Åsa heter egentligen något annat.