- Helena och Anders har gett mig trygghet och kärlek, fortsätter Rickard, och de visade stort tålamod när jag gjorde en massa sattyg i tonåren. Så de är självklart mina föräldrar, inga krusiduller med det.
Utanför fönstret faller skymningen över traktens skogar och åkrar. En del av dem hör till gården där Rickards fosterföräldrar bedriver lantbruk.
- Jag står ofta här och tittar ut på landskapet. Det är så vackert.
Några stenkast söderut glimmar en liten sjö, och om man följer grusvägen fyra kilometer mot nordväst ser man starka strålkastare lysa upp en väldig fabrik. Dit ska Rickard fara om några timmar; han jobbar extra som mekaniker och har nattskiftet.
Det var Linda som födde Rickard. Hon gjorde det i december 1986, och på den tiden levde hon med Lasse, Rickards biologiska pappa.
Rickard bodde hos dem under sina fyra första år i livet. Han fick en lillasyster när han just hade fyllt två.
- Det var alltid bråk och slagsmål i den där lägenheten, berättar han. Linda hade blåmärken nästan jämt - alltid var det någon av pundarna som lappade på med en knytnäve. Så man var ganska försiktig när man var liten. Man ville inte vara i vägen.
Lasse drack sprit och Linda missbrukade narkotika. Rickard minns att hon drog in något i näsan och blev konstig: det gick inte att prata med henne längre, och då blev han rädd.
En gång tog hon en överdos när hon var ensam hemma med barnen. Hon ramlade ihop på golvet, och Rickard försökte få liv i henne.
- Det gick inte, berättar han. Jag var fyra år, och jag hämtade en låda som jag ställde mig på så att jag kunde låsa upp ytterdörren. Sedan bankade jag på hos en granne, och hon ringde efter ambulansen.
Linda överlevde. Men när hon kom hem från sjukhuset fortsatte livet som vanligt - Linda knarkade och Lasse söp.
Rickards mormor och morfar hämtade barnen till sist.
- Vi bodde hos dem och hos vår moster ibland, och så var det i två år. Men mormor orkade inte riktigt, och hon ville att vi skulle få en riktig familj. Så när jag var fem år ringde hon socialtjänsten. Det var bra att hon gjorde det, säger Rickard.
Barnen omhändertogs med tvång enligt lagen om vård av unga, och efter ett halvår i en jourfamilj placerades de hos Helena och Anders.
Rickard kände sig ganska osäker i början. Han satte som vanligt upp sina krigargubbar runt sängen när han skulle sova.
- Men jag slutade snart med det där, för jag märkte ju att Helena och Arne var snälla. Jag frågade mormor om jag fick kalla dem "mamma" och "pappa", och det fick jag. Ååh, det var en lycka En stor gård med grisar och kor och höns och kalkoner och en hund och flera katter och lagad mat på bestämda tider - sådant var jag inte van vid.
Det var ordning och reda också; hos Helena och Anders fick man inte bära sig åt hur som helst. De sade ifrån, vänligt men bestämt. Och de förklarade varför det ena gick an men inte det andra.
- Det var något nytt för mig, säger Rickard. Hos Linda och Lasse hade det aldrig funnits några regler. Ingen berättade vad man fick göra och vad man inte fick göra. Så vi gjorde väl hur som helst tills någon plötsligt blev förbannad, och då förstod jag aldrig riktigt varför Jag blev osäker och tystlåten när jag var hemma, och när jag kom bort var jag hispig och väldigt stökig.
Fosterföräldrarna var vana vid barn, de tog hand om både sina egna och andras. Men Rickard frestade deras tålamod till det yttersta. "För jag ville", svarade han varje gång de frågade varför han hade struntat i vad de hade sagt.
Han var en bråkstake i skolan också. I lågstadiet hade han svårt att inordna sig, i mellanstadiet blev konflikterna allt fler och allt svårare.
- Jag har dyslexi, förklarar han. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag orkade inte läsa och ville inte räkna matte, för jag fattade inte. Och när jag inte fattade blev jag orolig och började busa. Så lärarna blev arga, och jag började gapa och skrika.
Det hände också att de andra barnen retade honom för att han var fosterbarn, och när han blev förbannad kunde någon hugga till med något i stil med: "Har du sniffat morsans knark, eller?"
- Och då var det ju nävarna direkt, det bara svartnade Men jag ångrade mig alltid efteråt.
Sjuan minns han som ett enda utdraget bråk. Så snart någon var arg eller ledsen eller något hade gått sönder eller försvunnit fick Rickard skulden.
Helena och Anders försökte förklara för lärarna hur han fungerade, och i åttan fick han gå i en mindre klass.
- Dampklassen, så kallades den... Men vi hade skitduktiga lärare, vilket tålamod de hade! Så när jag gick ut nian hade jag godkänt i allt, och sedan kom jag in på byggprogrammet. Nu är jag utbildad plattsättare och får massor av jobberbjudanden - det kunde ingen tro!
Rickards lillasyster bor inte längre kvar i fosterfamiljen. Redan när hon var tolv, efter åtta år hos Helena och Anders deklarerade hon att hon ville flytta hem till Linda igen för att "hjälpa mamma", som hon sade.
Efter en tid i en annan fosterfamilj flyttade hon hem till sin mamma. Numera har hon en egen lägenhet.
- Syrran har inte haft så lätt alla gånger, säger Rickard kort.
Själv har han aldrig tvekat - det är här hos Helena och Anders han hör hemma; här har han fått trygghet och tillhörighet.
Hans biologiska mamma Linda har hela tiden haft den juridiska vårdnaden, och en gång tog hon en advokat till hjälp för att få tillbaka sin pojke. Hon misslyckades.
- Det är jag glad för, säger Rickard. Jag hade blivit en värsting om jag hade växt upp hos henne. Jag hade varit ute och stökat varenda helg och blivit en riktig fajter. Jag hade gjort livet surt för andra bara för att jag hade det surt själv.
Rickard har haft kontakt med både Linda och Lasse under hela uppväxten, och fosterföräldrarna har behandlat dem med respekt. Det är han också glad för.
- Linda har i och för sig snackat en massa skit, för hon har alltid tyckt att morsan och farsan stal mig från henne. Jag säger aldrig "mamma" till Linda, och det är hon sur för. Men jag gillar henne, det gör jag. Hon är drogfri nu.
Lasse arbetar som ställningsmontör, och enligt Rickard är han fruktansvärt duktig.
- Det är nog av honom jag har ärvt förmågan att jobba så hårt. Jag tycker verkligen att det är skitkul att jobba! säger Rickard.
Lasse är periodare, men numera blir han inte aggressiv när han dricker.
- Jag har sagt att om han vill träffa mig måste han vara nykter. Och det håller han. Vi har bra kontakt, delvis därför att han ganska snabbt slutade tjafsa om var jag skulle bo. Han tål att jag säger "mamma" och "pappa" om Helena och Anders, och det gillar jag.
Det hände under tonåren att Rickard exploderade och skrek att han sket i vad Helena och Anders sade, för han var faan inte deras barn. Men i grunden tvivlar han inte - de är hans föräldrar för livet.
- Jag brukar inte berätta för människor jag träffar att jag växte upp som fosterbarn. Men det beror inte på att jag skäms, utan på att jag inte känner mig som ett fosterbarn. Jag är helt enkelt medlem i en stor familj - så känns det, säger Rickard.