Flickor som under sin uppväxt har övervakats i familjehederns namn har varit så isolerade från världen att de varken behärskar de sociala koderna eller förstår vilka faror som finns där ute.
– Deras identitet har nästan raderats, säger Maria Hagberg. Hedersnormerna utgår ju från att individen är helt och hållet underordnad klanen, identiteten är kollektiv. Dessutom har de utsatts för kränkningar och våld. Man kan säga att de saknar både självinsikt och självaktning, och när de plötsligt kliver ut i friheten slår det lätt över. De är inte alls rädda om sig.
Sofia var tre å när hennes familj flyttade till Sverige från Palestina. Hon minns från barndomen att nästan allt var förbjudet. När hon hade fyllt sju år fick hon stryk därför att hon hade pratat med en pojke utanför familjen.
Pappan hade alltid rätt, och alla andra i samhället gjorde fel – särskilt svenskarna. Det fick Sofia lära sig. Reglerna var stränga; kom hon hem en halvtimme för sent plockade pappan fram läderbältet.
”Han tog bältet och slog mig med det precis överallt. Mamma sa att jag förtjänade det, för jag hade ’blivit svensk’ ... Hon slog mig och beklagade sig sedan över att hon fick ont i händerna på grund av mig.”
Den kontrollerande misshandeln pågick under hela Sofias uppväxt. När hon var sexton år kämpade hon med självmordstankar. I samma veva upptäckte hennes mamma att hon hon hade kontakt med en kille:
”Min mamma kallade mig allt möjligt, det minst vidriga var hora. De andra orden är så hemska... En del av dem betyder ungefär så här: du är det lägsta som finns, du är ingenting.”
Sofia är en av fem unga kvinnor som socionomen Maria Hagberg, magister i socialt arbete, har intervjuat i sin bok ”Vid 20 börjar den ruttna” (Premiss förlag) som kommer ut i dag. Titeln syftar på vad Sofias pappa sade när han skulle förklara varför flickor bör gifta sig senast vid 20 års ålder:
”När den är 16–17 år så börjar den öppna sig, och vid 20 så ruttnar den!”
– Det var mödomshinnan han talade om, förklarar Maria Hagberg. Barn i hederstänkande familjer fostras in i stereotypa könsroller, och många flickor blir utsatta för tvångsgifte före 20 års ålder.
Myten om mödomshinnan och den stränga övervakningen av kvinnans sexualitet är centrala inslag i det patriarkala hederstänkandet. Maria Hagberg uttrycker det drastiskt i sin bok: ”Kvinnan bär mannens heder mellan sina ben.”
Den våldsamma kontrollen drabbar flickorna tidigt i livet. Maryam, som också har intervjuats av Maria Hagberg, kom till Sverige från krigets Libanon när hon var två år.
Hon gick i sjuan när hon blev kär i Svante. De bytte skolfoton, och när Maryams föräldrar av en slump fick tag i fotografiet av Svante och ett litet kärleksbrev som han hade skrivit reagerade de brutalt:
”När jag kom hem ville mina föräldrar prata med mig inne i vårt sovrum, och pappa hade med sig ett skärp... Han slog mig med låsdelen, inte skinndelen, tills han tröttnade. Sedan lade de mig på sängen, och mamma band ihop mina fötter med ett snöre runt vristerna. Sedan höll de upp fötterna, och pappa slog mig med en pinne under fotsulorna så att jag inte kunde gå till skolan på en vecka.”
Maria Hagberg har arbetat med ungdomar i nästan tre decennier, både ideellt och som avlönad socialarbetare. Under de senaste fem åren har hon koncentrerat sig på hedersproblematiken och haft kontakt med omkring två hundra ungdomar som har utsatts för våld och kränkningar i familjehederns namn. Tjugo av dem är ynglingar, de övriga unga kvinnor.
– En stor majoritet av tjejerna har varit svårt deprimerade eller lidit av andra psykiska problem. Minst hälften av dem har försökt ta sitt liv eller plågats av självmordstankar, och ungefär lika många har missbrukat tabletter, alkohol eller narkotika, säger Maria Hagberg.
Barn i hederstänkande familjer får en ovanligt stark bindning till sina föräldrar, särskilt till mamman. Isoleringen, våldet och de komplicerade familjerelationerna skapar en mycket speciell och förödande psykologisk belastning, enligt Maria Hagberg. Och de flickor som tar steget att rymma drabbas av dubbel ångest; det är oerhört skrämmande att bryta mot de inlärda normerna och överge de enda människor de verkligen känner.
– Det är denna dubbla ångest som leder till att de här tjejerna så ofta skadar sig själva, säger Maria Haglund. Vissa skär sig eller drabbas av ätstörningar, andra börjar självmedicinera genom att missbruka läkemedel, sprit eller droger. De umgås med kriminella män och hamnar lätt i prostitution.
Maryam började missbruka narkotika när hon hade rymt hemifrån. En gång kontaktade hon socialtjänsten:
”Reaktionen på min historia var: ’Du är sjutton år, och har du stuckit hemifrån får du skylla dig själv.’ Så jag fick ingen hjälp ... Jag hamnade på gatan i Malmö, som hemlös, och smög in i trappuppgångarna innan de låstes. Under drygt två månader var jag uteliggare. Jag gick på tjack och prostituerade mig för att få ihop pengar för att kunna knarka och betala för badhusbesök någon gång ... Hade man inga pengar tog man tjack på krita för att stå ut med att ha sex med så många betalande män som möjligt för att sedan kunna betala.”
Maria Hagberg anser att ytterst få inom socialtjänsten i landets kommuner ser djupet i denna problematik; de flesta saknar kunskap, och alltför många tänker: ”Detta är deras kultur, de får klara sina problem själva.”
– Jag vet att många på landets socialkontor är rädda för att bli kallade rasister om de ingriper och tar ställning för flickan mot föräldrarna.
Familjer där barnen utsätts för hedersvåld lever som i en sekt, förklarar Maria Hagberg.
– Jag anser att socialtjänsten ska ställa krav på att dessa föräldrar går i terapi för att avprogrammeras. Vad som krävs är avancerade familjebehandlingsmetoder som ännu inte ens är utvecklade. Och om familjen lever i utanförskap i Sverige på grund av bristande integration behövs även andra samhällsinsatser.
Det finns ett antal skyddade boenden där hedersförtryckta flickor kan få gemenskap och samtalsstöd. Myndigheterna ordnar också skyddad identitet åt dem som fortfarande hotas av sina släktingar.
Men det är sällsynt att dessa unga kvinnor får regelrätt terapi av bevisat verksamt slag; de psykoterapeuter som verkligen behärskar hedersproblematiken och har den nödvändiga kulturkompetensen är alldeles för få.
Och förr eller senare måste de förföljda kvinnorna klara sig själva.
– Då står de ensamma och vacklar, övergivna av både familjen och samhället, säger Maria Hagberg.