Kulturhuset Cyklopen i Högdalen i södra Stockholm byggdes upp av entusiastiska ungdomar. Solidaritet och gemenskap var några av grundpelarna i verksamheten.
Men kvällen den 29 november i fjol brann Cyklopen ned till grunden. Polisen misstänker att branden var anlagd av en grupp högerextremister – några gripanden har dock ännu inte skett.
Varje månad besökte ett tusental ungdomar Cyklopen. De målade, lyssnade på musik, tittade på film eller arbetade med att förbättra huset. I dag står några urblåsta containrar kvar som dystra skelett på den avlägset belägna tomten. Förvridna plåtskivor och svartbrända brädbitar ligger i högar.
Martin Hjelm, Klara Asp och Victor Marx är alla engagerade i den förening som nu vill bygga upp Cyklopen på nytt, kanske på en annan plats. Vi träffar dem på kafeét Gullvivan i Högdalens centrum för ett samtal om solidaritet.
Victor: Jag trodde att jag visste vad solidaritet stod för. Men ju mer jag funderar över begreppet, desto mer förvirrad känner jag mig. Fast nog handlar solidaritet om att hjälpa varandra.
Klara: Jo, för mig är det att aktivt visa sitt stöd för någon. Som yngre var filmen ”Sopor” av Hasse och Tage en av mina favoriter. Där finns en replik om att man måste vara solidarisk med sina kamrater, hjälpas åt. De orden gjorde intryck på mig.
Martin: Jag undrar om inte begreppet solidaritet egentligen förlorat sitt värde, laddats ur på sitt innehåll. I dag vill väl alla vara solidariska och bry sig om medmänniskorna? Ändå är inte Sverige ett samhälle som bygger på solidaritet, där de som har hjälper dem som inte har. Jag känner mer gemenskap med en spärrvakt i t-banan i London och en fattig människa i Sydafrika än med en rik svensk direktör.
Victor: Det kan jag känna igen mig i. För mig finns en tydlig koppling mellan solidaritet, utanförskap och innanförskap. Jag tror att solidaritet handlar om identifikation och en förståelse för någon annans livssituation. Kanske kommer solidariteten utifrån en förståelse om att det kan gå snett för alla, om att det nästa gång kanske är min tur och att vi därför måste hålla ihop.
Martin: Men så är det inte i dag. Vi lever i ett hårt samhälle där klassklyftorna växer. Då är risken stor att människor tänker mer på sig själva och glömmer dem som har det svårt.
Victor: Fram till början av 1900-talet tog familjen och släkten oftast hand om sina barn, gamla och sjuka. Men till stor del tack vare arbetarrörelsen byggdes det upp en institutionaliserad solidaritet i Sverige. Sjuka, gamla, barn … alla som behövde vård, stöd och hjälp fick det i samhällets regi på olika institutioner.
Klara: Fast nu är den solidariteten på väg bort. Vi får allt fler privata sjukhus och äldreboenden här i landet. Hur påverkar det människor? De som inte vänder sig till den offentliga sjukvården kanske till slut ser skatterna som vi alla solidariskt betalar som en ren konfiskation.
Victor: Ja, jag är rädd för en utveckling mot ett samhälle som handlar allt mer om personlig ekonomisk vinning och där den gemensamma välfärden är på väg att rustas ned. Jag hoppas att det kan uppstå en stark rörelse i samhället där pengar inte styr. Vi i Kulturkampanjen byggde till exempel inte upp Cyklopen för att tjäna pengar.
Samtalet byter spår.
Klara säger att många tycks känna mer närhet – mer solidaritet – med släkten än med de närmaste vännerna.
Mina vänner och jag delar gemensamma grundläggande värderingar, och därför betyder de i ett avseende mer för mig än släktingarna. Jag kan tycka att det är fel att min älskade farmor är ensam, men jag vill ändå inte att hon ska flytta hem till mig. Fast jag känner mig inte osolidarisk för den sakens skull, jag bryr mig om henne ändå.
När Klara var utomlands och hörde några ungdomar tala svenska gick hon fram till dem, kände någon sorts gemenskap. Men innebär det att man också är mer solidarisk mot dem som kommer från samma land? Finns det en koppling mellan solidaritet och kulturell samhörighet? undrar hon.
Victor: Jag tror att det är farligt att vara solidarisk med ett folk, en stat, med en nation. Det finns många exempel runt om i världen på hur illa det kan gå.
Klara: Jag kommer från en småstad och där verkar folk bry sig mer om andra än i större städer. I Stockholm tycker jag att folk är mer egoistiska, tänker mer på sig själva och sina behov. Man kan också jämföra med Malmöborna som har en mildare attityd jämfört med den typiske stockholmaren, och jag tror att det kommer sig av att Malmö är en arbetarstad vilket Stockholm inte är. Så solidariteten beror nog på hur och var man bor.
Vi återvänder till kulturhuset Cyklopen. För sex år sedan samlades några unga män och kvinnor för att försöka bygga upp ett fritt kulturhus någonstans i Stockholmstrakten. Verksamheten skulle vara öppen för alla, inte kosta särskilt mycket och bygga på ett gemensamt ansvar.
Martin, som började arbeta med Cyklopen för två år sedan, säger att hans engagemang bygger på att han vill göra något som känns meningsfullt och kul. Han tänker inte att han ska vara solidarisk, att han skulle framstå som en särskilt fin människa.
Victor: Så är det för mig också. Och först efter att Cyklopen brunnit ned förstod jag på allvar vad huset betydde för människor. Stödet utifrån är större än vad jag kunnat föreställa mig. Många har efter branden bidragit med pengar för att visa sitt engagemang och bidra till återuppbyggnaden av huset. Det är att visa solidaritet.
Klara: Även flera som inte delar våra åsikter har stöttat oss. Det visar att solidaritet inte bara behöver innebära att man bara hjälper dem som tillhör den egna gruppen.
Victor: För mig är de ekonomiska bidrag vi fått en solidaritetsyttring. Det fanns ju en stor risk att hela projektet skulle kollapsa när Cyklopen totalförstördes.
Martin: Men att ge pengar – en gåva – är väl snarare att vara generös? Som när man går förbi en hemlös och ger honom en femkrona. Är det ett uttryck för solidaritet? En solidarisk handling borde vara att ta hem den hemlösa, ge honom mat, rena kläder och möjlighet till en dusch.
Victor: När man skänker en femkrona är man givaren och den hemlöse är mottagaren. Man kanske ger för att freda sitt samvete.
Klara: Men hur är det då med solidariteten med fattiga människor i andra delar av världen?
Victor: Att skicka pengar till ett fadderbarn i Afrika kan vara en solidarisk handling, men lika gärna en allmosa som fredar ens samvete.
Klara: Jag ger bidrag till organisationer som Läkare utan gränser, Rädda Barnen med flera. För mig är det att vara solidarisk.
Sedan säger Klara att hon avundas dem som tillhör den så kallade 68-generationen – de som var unga i slutet av 1960-talet och början av 70-talet; de unga som då demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam, mot kärnkraften och förtrycket av de svarta i Sydafrika.
– Jag vet att det kanske verkar som jag är naiv och att jag romantiserar den tiden. Men det fanns en tro på att människor tillsammans kan göra något för att förändra sin situation och situationen i världen. Solidariteten var mer levande.
Samtalet går vidare. Ja, vad är egentligen solidaritet? Victor, Martin och Klara fortsätter diskussionen. En sak är de eniga om: Kulturhuset Cyklopen måste byggas upp igen – som en samlingsplats för människor som vill göra något tillsammans utan tanke på egen ekonomisk vinning. Kanske är det solidaritet?