Vad betyder egentligen en gåva? Ges den av lust eller plikt? Är den en belöning eller ett offer?
Enligt Göran Ahlin, psykiater och psykoterapeut, har gåvan en starkt symbolisk innebörd.
- Den speglar relationen mellan givare och mottagare. Den ska bland annat bekräfta givarens självbild - hon kan, hon vill och hon förmår.
Men det givaren ger faller inte alltid i god jord. En gåva kan vara kränkande. En kvinna i Göran Ahlins bekantskapskrets fick en gång en glasfigur i present av en vän som sade: "Det här är du, tycker jag!"
Men kvinnan blev inte glad, snarare förbryllad och lite sårad. De var nära vänner, trodde hon. Var det verkligen så vännen uppfattade henne? Gåvan blev en kommentar till hennes karaktär som hon inte hade bett om.
Vänskapen fortsatte, men inte på samma sätt. Kvinnan har fortfarande inte vågat fråga vad vännen egentligen menade.
En gåva försätter mottagaren i tacksamhetsskuld. Men den som tackar nej till en present bryter mot en av gåvans tre grundregler. De formulerades för åttio år sedan av den franske sociologen och antropologen Marcel Mauss.
I sitt klassiska verk "Essai sur le don" ("Gåvan") skrev han om den gåvokultur som härskade i början av 1900-talet i traditionella samhällen i Polynesien, Melanesien och Nordvästamerika. Han beskrev dem som gåvoekonomier, där utbytet av varor och tjänster snarare styrdes av sociala moralregler än av ekonomisk rationalitet.
Varje individ i dessa samhällen hade följande skyldigheter, enligt Marcel Mauss:
Du ska ge.
Du ska ta emot.
Du ska återgälda.
Den som bröt mot någon av dessa regler ansågs fientligt sinnad och kunde bli utstött.
Gåvor kunde också användas för att göra skillnad mellan hög och låg. Den som gav bort dyrbarheter placerades långt upp på den sociala rangskalan. Den som inte hade råd att svara med gengåvor som var minst lika mycket värda sjönk i social status. Och detta utnyttjades av hövdingar och stormän; med kostbara skänker demonstrerade de sin rikedom och ställde andra i skuggan av sina namn.
Dessa sociala grundregler för utbyte av gåvor gäller även i moderna samhällen, och de omfattar både materiella ting och vänskapliga handlingar.
Den som aldrig ger anses snål och självisk. Den som vägrar att ta emot gör sig skyldig till en ovänlig handling. Och den som aldrig ger tillbaka förlorar sina vänner.
Det kan också vara en förödmjukelse att få en gåva som är mer storvulen än den gengåva man har råd att ge. Detta gäller också mellan stater. Det bistånd som de rika länderna ger de fattiga understryker den skillnad i internationell status som råder. Gåvorna innehåller ett outtalat budskap om givarländernas överlägsenhet.
Mellan föräldrar och barn finns en liknande relation. De vuxna tänker sig gärna att de ger dyrbara presenter till sina barn av ren och skär kärlek; ytligt sett följer de den klassiska, kommunistiska devisen: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov."
Men så enkelt är det inte. Barnet är ett skyltfönster för föräldrarnas godhet och ekonomiska förmåga. Liksom kvinnan som bär den blixtrande diamantringen hon fick av sin älskare och som därmed exponerar hans rikedom och status.
Ömsesidigheten, reciprociteten, är viktig. Den amerikanske socialantropologen Marchall D Sahlins har beskrivit tre varianter: den solidariska, den omedelbara och den själviska.
Den solidariska praktiseras mellan släktingar och vänner. Om man ger förväntar man sig att få något tillbaka - men inte genast. Och gengåvan behöver inte nödvändigtvis vara lika mycket värd.
Den omedelbara reciprociteten är ängsligare, mindre personlig och mer ekonomisk till sin natur. Den kräver omedelbar och likvärdig motprestation.
Här skiljer sig kulturer åt. En syditalienare som bjuder eller ger och genast får lika mycket tillbaka kan uppfatta detta som en kränkning. Gengåvan raderar ut den första gåvans betydelse; riktiga vänner tackar och tar emot, de ger ingenting tillbaka - inte förrän möjligen långt senare.
I Sverige gillar vi däremot omedelbar återbetalning. Vi delar på notan och vill inte gärna stå i skuld; vi blir nervösa av generösa gåvor, för de ställer krav på oss.
Den tredje formen av ömsesidighet i givandet är samvetslös. Givaren bryr sig inte om relationen till mottagaren, utan hoppas bara på en större gengåva. Hit hör både den vinstbringande affärsuppgörelsen och smörandet för rika släktingar som snart ska dö.
I det svenska bondesamhället var det omedelbar solidaritet som gällde. Det offentliga välfärdssystemet var ännu inte uppfunnet; utan ömsesidig hjälpsamhet mellan grannar och släktingar kunde ingen överleva.
Gåvan hade en viktig ekonomisk betydelse, och den omfattades av bestämda regler - ju fattigare trakter desto strängare krav på ömsesidighet.
Den som till exempel blev bjuden på bröllop förväntades överlämna en rejäl summa pengar eller någon annan nyttighet till de unga tu; i frånvaron av banker och låneinstitut utjorde bröllopsgåvorna livsnödvändiga bosättningslån för det nya hushållet.
Detta gåvoekonomins sinnrika lånesystem har etnologen Gunilla Kjellman studerat.
- Det ekonomiska värdet av varje gåva registrerades noga av prästen i så kallade begåvningsprotokoll, berättar hon. Lånesummorna var betydande. I fattiga trakter i nedre Norrland, där lånesystemet var mest utvecklat, kunde den totala lånesumman från bröllopsgästerna motsvara värdet av tretton oxar. Och vid ett kommande bröllop var det dags att betala tillbaka.
Numera är gåvor för de flesta människor i Sverige av mindre ekonomisk betydelse. För marknadsekonomin är de dock avgörande; utan ivriga konsumenter och glittrande julkommers skulle hjulen snurra betydligt långsammare.