Resväskorna var packade, taxin beställd och det var några timmar tills Ann Hageus, maken Bertil samt barnen Julius, Gösta och Karin skulle resa hem. Semestern hade varit underbar och nog fanns det tid till ett sista bad.
Nere på stranden undrade Ann varför havet hade dragit sig tillbaka så mycket, och borta mot horisonten skymtade hon klippor som inte funnits där tidigare.
Hon bad en av sönerna att hämta pappa Bertil som låg kvar i bungalowen med feber. Han borde filma det märkliga. Så fort Bertil, en van seglare, kom ned till stranden förstod han att något var galet.
”Spring” ropade han åt de övriga familjemedlemmarna och tog dottern Karin under ena armen. De sprang för att undkomma något de inte visste vad det var. Först Julius och Gösta, så Ann och sist Bertil med Karin.
– Jag minns att jag såg en bil och tänkte att vi skulle kunna hoppa upp på flaket. Jag tog tag i bilen, tittade mot pojkarna och plötsligt låg jag på rygg under bilen som sköljdes med av vattenmassorna.
När vågen dragit sig tillbaka såg hon Bertil och Karin vid ett träd och där var Julius vid ett annat träd. Men Gösta var försvunnen, bortspolad. Först fyra månader senare hittades hans döda kropp.
Nioåriga Gösta var en av de 543 svenskar som omkom när tsunamivågen för snart fem år sedan drabbade Thailand och flera andra länder utefter den sydostasiatiska kusten.
En vacker sommardag för ett år sedan hamnade Ann under träd i södra Frankrike tillsammans med dramatikern Ninna Tersman. De två kvinnorna hade träffats vid en lunch några timmar tidigare.
Solen sken från en klarblå himmel och det var skönt under det skyddande lövverket. Ninna nämnde att den nya pjäs hon arbetade med skulle handla om sorg. Då berättade Ann om hur hon förlorat sonen Gösta i tsunamin 2004.
Resultatet av samtalet blev att Ninna skrev en pjäs som tar sin utgångspunkt i tsunamin och att Ann inbjöds att fungera som ett bollplank under repetitionsarbetet.
Ann skrev också klart den bok hon burit inom sig en tid. Den heter ”Att leva på ändå – om sorgen efter mitt älskade barn” och ges ut till jul på Holms förlag.
För Ann har livet gått vidare även om hon fortfarande kan dyka ned i djupa sorgdalar. I inledningen till sin bok skriver hon:
”Gösta är död, men vad betyder det? Jag vet och förstår att det betyder att jag aldrig mer får se honom. Men jag börjar se att han är borta också ur andra vinklar. Jag försöker betrakta det som har skett lite ovanifrån. Hur ser tomrummet efter Gösta ut? Vad är det som gör ont? Jag måste titta på orden och upprepa dem högt för mig själv för att tvinga mig att förstå det som är omöjligt att förstå, upprepa det ännu en gång; Gösta är död.”
Men för Ann är det också ett självplågeri att tvinga sig till att upprepa dessa grymma ord. Varför måste hon påminna sig om att Gösta är död? Är det för att orden ska slipas ner, så att de så småningom inte betyder något? Nej, det är för att de över huvud taget ska gå in.
Ann träffar regelbundet en psykoterapeut för att bearbeta sina tankar och känslor. Hon säger att livet aldrig mer blir som förr, som det var. Hon är en mamma som förlorat en nioårig son. Plötsligt kan hon känna hugg av längtan efter honom.
– Men samtidigt tror jag inte att Gösta skulle ha velat att jag gick omkring i ständig sorg. Vi som är kvar måste leva vårt liv.
Ann brukar säga att ”om hon var hundra procent före katastrofen så är hon sjuttiofem procent i dag”. En mamma med tre levande barn har blivit en mamma med två levande barn.
– Men jag försöker att leva de sjuttiofem procenten till hundra procent. Den tanken ger mig kraft och hopp. Och jag försöker undvika att överföra min sorg till barnen som överlevde.
Ann och familjen bodde i Singapore när Gösta dog, men några månader senare återvände de till Sverige. I dag är dottern Karin nio år och Julius har fyllt sexton.
I förra veckan hade Teater Komet i Stockholm premiär på sin nya pjäs ”Det mest mätbara” med sorg som tema. Ann har på nära håll följt teatergruppens arbetet. Hon har berättat om hur det känns att förlora ett barn, och hur hon gått vidare i livet.
– Jag tror att det är viktigt att sätta ord på smärtan och det svåra. Kanske kan det hjälpa andra att lättare hantera sin sorg.